Efter andra besöket med psykakuten åt jag tre mediciner. Remeron, Paroxetin och Xanor Depot. Dessa mediciner gjorde det möjligt för mig att leva en vardag utan panikångest. Jag mådde fortfarande inte bra, men jag kände ingen akut ångest.

En gång i veckan skulle jag gå i arbetsterapi, för att försöka reda ut mina problem lite. Arbetsterapi är egentligen vanlig samtalsterapi, som är fokuserad på färdigheter man behöver använda sig av hemma och på ett jobb, exempelvis matlagning osv. Det finns delade åsikter huruvida verksamheten mest är ett daghem eller om det ges bra behandling. Det varierar nog, beroende på personalen.

Själv hade jag tur (som så många gånger förr) och fick en mycket trevlig arbetsterapeut. Jag var motiverad att berätta om min situation och erbjöd mig att hålla små "föreläsningar" för min arbetsterapeut, för att få ut så mycket som möjligt. Hon sa senare att det var ovanligt att någon var så självmedveten om sin problematik, men jag tyckte inte det var så konstigt efter sju år med ångestproblematik.

Vi var rörande överens om vad som var problemet i mitt liv. Ansvar. Jag hade svårt att ta ansvar. Jag var rädd att ta ansvar. Till så stor grad att det också hade sociala konsekvenser. Ansvar var det jag behövde lära mig.

Jag ska inte ljuga. Min väg tillbaka har förgyllts av en hel del tur. I samma veva som jag började i arbetsterapin hade en eldsjäl på socialförvaltningen ordnat ett jobb åt mig på kommunens barn- ungdomsförvaltning.

När man får en chans, måste man våga ta den, vilket jag gjorde. Jag tackade ja och förklarade min problematik. Chefen var förstående och tyckte jag verkade normal nog att kunna jobba. Min arbetsledare tog oerhört bra hand om mig och gav mig ansvar som jag kunde klara av. Jag kunde sluta med Xanor Depot ganska snabbt efter detta. Totalt använde jag den ångestdämpande medicinen i ca två månader.

Denna förändring i mitt liv, gjorde att jag fick bättre rutiner och att jag hade möjlighet att kunna ta mer ansvar. Jag växte snabbt och kunde sätta ut Remeronen, som jag då tagit i fyra år, ett par månader senare. Det gick hur bra som helst, utan några besvärande biverkningar.

Ångesten var i stort sett helt borta och den enda medicin jag åt var Paroxetin. Efter några månader fick jag reda på att jobbet skulle upphöra, vilket kändes lite jobbigt. Nu skulle jag återigen behöva gå på söka-jobb kurser.

Den här gången hamnade jag på ett söka-jobb dagis där jag satt framför en dator hela dagarna. Totalt meningslöst.

Som tur var, hade kommunen bestämt sig för att anställa massa personer som "kommunpraktikant". Jag ansökte till ekonomiassistent på kommunledningskontoret och fick jobbet. Inte så underligt kanske, med tanke på att jag var helt gratis för dom...

De flesta platser på kommunen fungerar som en stor familj, där sammanhållningen är lika viktigt som arbetet. Det passade mig, och de 15 kvinnor jag arbetade med, verkade trivas med mig också. Jag gjorde inte så mycket väsen av mig, men var trevlig och gjorde de arbetsuppgifter jag skulle. Jag lärde mig snabbt och kunde arbeta självständigt. Jag stortrivdes.

Ett halvår senare hade jag även slutat äta Paroxetin. Jag visste att platsen på kommunen skulle upphöra och jag funderade lite över vad jag ville göra med mitt liv.

Mitt stora intresse sedan 19 års ålder har varit filosofi. Nu kände jag mig redo att återigen prova på livet som student. Den här gången skulle det dock innebära en flytt till Örebro.

Förmodligen den största förändringen i mitt liv, sedan lumpen. Men jag var redo och såg fram emot det. Otroligt nog kände jag ingen ångest inför detta. Det verkade som att ångesten hade försvunnit.

Idén att skriva denna bok väcktes i och med mitt växande intresse för psykologi som studieämne och vetenskap. Jag har alltid varit intresserad av personlig utveckling, men aldrig kunnat sätta fingret på vad personlig utveckling egentligen betyder och innebär. I och med min utbildning i psykologi, har jag sakta lärt mig att ord som "kärlek", "växa" och "utveckling" alltid bör förklaras och redas ut.

Du har säkert någon gång hört frasen: "Uppfostra ditt barn med kärlek". Det är något som förhoppningsvis hundra procent människor skriver under på. Men vad är egentligen en "kärleksfull uppfostran"? Innebär det att man verkligen, verkligen älskar sitt barn, eller kan kärlek översättas i handlingar som får konsekvenser? En alkoholist kanske verkligen, verkligen älskar sitt barn, men ändå "väljer" att ägna mer tid åt alkohol än åt barnet.

På samma sätt som kärlek kan översättas i handlingar och konsekvenser, så kan även personlig utveckling översättas i handlingar och konsekvenser. Varje handling resulterar i personlig utveckling. Om man "växer" eller inte, beror helt på teorin om vad "växande" innebär.

I det hav av självhjälpslitteratur som finns har jag upptäckt oroväckande många värdeladdade ord som inte reds ut och som inte är förankrade i verkligheten och i vetenskaplig forskning. "Konsten att tänka positivt" är visserligen en ädel konst, vad den nu innebär. Men om man lider av ångestproblematik då ens besvär består just av att man ofta inte tänker positivt, så bör vi titta djupare på problematiken, snarare än att ge rådet att "börja tänka positivt" eller "oroa oss mindre över saker" (problematiken består ju av att man inte kan detta!).

I och med att man börjar må bättre, så börjar man tänka mer positivt. I och med att man mår bättre så börjar man oroa sig mindre över saker. Min ambition med boken är att inte fastna i alla dessa klyschor som förpestar många självhjälpsböcker. Detta genom att vara personlig, ärlig och hänvisa till teorier och forskning, så att inga begrepp hänger lösa. Anledningen till denna approach är att jag tror att rationellt tänkande och grundläggande kunskap i ämnet psykologi är en viktig del (komponent) i behandlingen mot ångestproblematik.

I slutändan kommer mina teorier handla om värderingar som i mångt och mycket är baserade på personliga erfarenheter, men det viktiga är att de (teorier och förslag på behandlingar) redovisas så att de kan kritiseras och forskas kring. Det är långvariga och bestående resultat vi är intresserade av.

Visst kan vara bra att "skratta sig glad", "dansa sig frisk" eller "finna sig själv", men i slutändan handlar det om att vara tillfreds med sin livssituation, vilket inte sker genom en kurs att skratta eller en kurs att dansa eller en kurs i att finna sig själv. Sådana kurser kan ge vissa insikter och erfarenheter, men det krävs mer grundläggande förändringar för att någon som lider av ångestproblematik ska kunna bli tillfreds med sin livssituation. Orsaken till ångest är mer komplicerad än att man inte skrattar, inte kan dansa eller inte har funnit sig själv (även om detta naturligtvis kan vara faktorer som är en del av problematiken).

Mitt mål är att presentera en eklektisk (integrerad, mångfaldig) förklaringsmodell av ångestproblematik, så att man ska kunna prova olika alternativ, om den första inte fungerar. Det kommer inte finnas någon magisk KBT-kurs (det råder för tillfället KBT-hysteri och det är därför jag använder ordet "magiskt", eftersom många marknadsför KBT-behandling på detta sätt. Visst är det en effektiv behandling, men det finns alternativ som också är effektiva och mer lämpliga för vissa) eller buddhistisk visdom i den här boken. Däremot kommer boken innehålla KBT-verktyg som kan vara till hjälp och humanistiska tips som framförallt försöker föra ideal närmare verkligheten (vilket skulle kunna vara jämförbart med buddhistisk visdom).

Det finns olika typer av böcker i genren "självhjälp" och "personlig utveckling":

- "Det handlar om att härda ut..." böcker

Böcker som oftast är skrivna av personer med psykologisk problematik, som skriver boken i terapeutiskt syfte för att själv stå ut med den psykologiska problematiken. Dessa böcker riktar sig främst till personer som har provat många behandlingsalternativ utan framgång.

- Böcker som utgår från ett visst psykologiskt perspektiv och en viss behandlingsmetod (exempelvis KBT-terapi)

Böcker som oftast hyllar effektiviteten av en specifik metod och förklarar hur behandlingsmetoden används. Bra om man vill ha kunskap om dessa specifika behandlingsmetoder. Det varierar hur väl böckerna förankras teoretiskt. Om boken är väl förankrad teoretiskt, så är det en bra källa till kunskap.

- "Kom igen nu!" böcker

Coaching- och motivationsböcker som ofta innehåller förenklade recept till lycka. När man väl blir bättre, så kopplar man detta till det förenklade receptet, även om det kanske inte stämmer. Personligen har jag svårt för dessa böcker... De känns som en profitering på de som mår dåligt, även om syftet säkert är att hjälpa människor. Min åsikt är att det finns bättre alternativ, speciellt för personer med psykologisk problematik. Har man lättare problem (t.ex. att man vill dejta mer, eller göra karriär eller nåt...), kan en sån här bok vara användbar.

- Framgångsberättelser

Personliga berättelser av eller om personer som blivit "blivit av" med sin psykologiska problematik.

- Hemsnickrade (och oftast nyandliga) teorier om personlig utveckling

Är man intresserad av exempelvis buddhism och andlighet, så kanske man vill läsa en bok som handlar om buddhistisk filosofi och psykologi. Även om jag tror på nyttan och nödvändigheten av ett konstruktivt förhållningssätt till livet, så tvivlar jag på den kliniska effektiviteten av sådana här mer alternativa böcker. För vissa kan de leda till livsförändrande insikter, men för de flesta innebär det att man nickar och tycker att det står hyfsat kloka saker, utan att själv förankra dessa klokheter.

Livsåskådning påverkar välmående, men jag är av åsikten att man bör se kliniskt på sin psykologiska problematik och även försöka behandla den kliniskt. Finns dock ingenting som säger att man inte samtidigt kan fördjupa sig i livsåskådningar.

Buddhismen har exempelvis varit otroligt viktig för mig personligen. Trots att jag har mått dåligt, har jag försökt ha ett konstruktivt förhållningssätt till min situation och livet, vilket möjligtvis påverkat mina beslut i positiv riktning. Min psykologiska problematik blev dock bättre först när jag fick klinisk behandling. Det är lätt hänt att man anklagar sig själv onödigt mycket, genom nyandliga behandlingar som ofta fokuserar på tanken och att man har (eller bör ha) stor kontroll över den. Riktigt så enkelt är det inte.

- Självhjälpsprogram

Kliniska självhjälpsprogram som är utvecklade för distansbehandling. Innehåller ofta steg för steg manualer med hemläxor. Framförallt brukar dessa typer av böcker rikta sig till en specifik typ av problematik (exempelvis social fobi) och hålla sig till en specifik behandlingsmetod (oftast KBT).

- Populärpsykologiska handböcker av psykologer och forskare

Böcker som främst riktar sig till terapeuter eller psykologistudenter och som är djupare i teoretisk förankring och vetenskaplig referens.

Den här boken innehåller tre delar: en självbiografisk del, ett självhjälpsprogram och en del med praktiska tips i vardagen (utöver de som ges i självhjälpsprogrammet) .

Den självbiografiska delen berättar om min psykologiska problematik. Hur jag i åtta år levde med panikångest och social fobi, som blev värre och värre. Hur jag försökte behandla problematiken på egen hand. Hur jag sökte hjälp. Hur jag blev ångestfri och kunde börja leva ett normalt liv.

Självhjälpsprogrammet bygger på en eklektisk behandlingsmetod som jag kallar för "AKF-metoden" (acceptera, konfrontera, förändra) och är uppbyggt steg för steg. Huvudsyftet är framförallt att ge kunskap om ångest, orsaker till ångest och behandling av ångest.

Delen med praktiska tips handlar om hur man tar kontakt (och kommer någonvart...) med sjukvården, psykiatrin, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och andra myndigheter som man ofta kommer i kontakt med (och är beroende av) när man lider av psykologisk problematik och ångest. Ofta är det tyvärr så att man själv måste känna till sina rättigheter så att man inte blir orättvist behandlad eller negligerad. Den här delen behandlar också hur man söker professionell hjälp för sin psykologiska problematik eller ångest, om självhjälpen inte fungerar.

Boken är framförallt riktad till personer som lider av ångestproblematik och som känner att vardagen begränsas på grund av detta. Anhöriga, psykologistudenter, professionella och allmänt intresserade kan naturligtvis också ha nytta av boken.

Rent politiskt är detta en viktig fråga och det är min ambition att alla ska kunna få effektiv och bra behandling, att förutsättningarna (till förbättring) ska finnas i omgivningen hos personer med ångest. Vi med ångest, eller vi som har haft ångest, måste också göra vårt för att inte marginaliseras.

Ingen väljer ångest.

KAPITEL SEX - ARBETSFÖRMEDLINGEN, FLYTT OCH SOCIALFÖRVALTNINGEN

(Ålder: 21-22)

Efter misslyckade försök till studier, fanns inget annat val än att anmäla mig som arbetslös på arbetsförmedlingen. Det bidrag jag fick var inte tillräckligt för att kunna överleva, så jag fick även pallra mig till socialförvaltningen, där jag ansökte om socialbidrag. Det var också dags att flytta hemifrån, vid 21 års ålder. Totalt fick jag 5.600 kronor i månaden (2600 plus hyra) i bidrag.

De som säger att man VILL leva på existensminimum vet nog inte vad de pratar om. Det går att överleva, men mycket mer är det inte. Ingen vettig människa kan vara nöjd med att leva på socialbidrag och existensminimum.

Det här skrev jag till Arbetsförmedlingen 1999:

Hej,

Nu är du säkert nyfiken på vad som är mitt problem och vad som gör att jag inte kan fungera som både du och jag själv vill.

Svaret är relativt enkelt, men att förstå är desto svårare. Du kan läsa min bok när den blir klar om ett år så kommer du veta allt om detta problem.

Jag är inne i en depression. En dålig cirkel. Jag är säker på att du har varit deppig någon gång då och då också, men till skillnad för mig så har det gått över ganska snabbt.

Det första man gör när man är deprimerad är att förneka för sig själv att man är sjuk, att man har ett problem, så man hittar hela tiden orsaker och tillfälliga lösningar som naturligtvis inte löser någonting utan bara gör saken värre.

Ok, vad har då detta med mitt arbetssökande att göra?

Jo, när man är deprimerad så fokuserar man sig bara på problem. Och att jobba är ju jobbigt och svårt, så det är ett stort problem. Alltså undviker man det. Inte för att man är lat. Men det finns ingen motivation att söka jobb helt enkelt.

Sen i mitt fall är det lite annorlunda. Jag är väldigt kräsen och det finns inte särskilt mycket jag skulle vilja jobba med. Och dom jobb jag skulle vilja jobba med kräver i ALLA fall "utåtriktad, samarbetsvillig, social, hjälpsam, stresstålig". Jag har inga av dessa egenskaper.

Nu till det positiva.

Jag är en smart ung kille. Jag är logisk och strategisk. Jag är bra på att organisera och genomföra en uppgift. Jag kan hantera stress som är tillförd av mig själv, men inte stress som är tillförd av någon annan. Jag har accepterat mig själv som den jag är och jag håller just nu på med att komma över min depression. Jag ligger inte hemma och gråter på dagarna om du trodde det. Jag kan mycket väl redan vara ute ur depressionen, men den har lett till en dålig cirkel, där många problem fortfarande finns kvar. Och det största problemet är en social fobi. Jag trivs bäst utan kontakt med såna jag inte känner. Jag känner mig stressad bland mycket folk, och särskilt om det krävs nåt av mig. Som t ex att jobba.
Vad kan då arbetsförmedlingen hjälpa mig med?

Jag hoppas Ni kan hjälpa mig med det jag vill. Jag hoppas Ni kan lita på mig och tro på mig och mina egenskaper. Jag hoppas helt enkelt hitta en bra lösning som jag tills vidare känner mig trygg med.

Det jag själv ska göra är att försöka komma över dom problem jag har. Så jag ska väl (när det nu blir någon ledig.........) besöka en psykolog som även kan ge intyg på att allt detta i detta brev stämmer. Men det är klart det stämmer. Och det är klart Ni ska hjälpa mig. Det sista jag behöver nu är att bollas runt mellan ingenstans. Det är Er skyldighet att ta mig på allvar, och mina problem på allvar. Jag menar... det kunde ju vart värre. Jag kunde ju varit dum i huvet också och inte kunnat göra något. Men jag vet att jag har många bra egenskaper också.

Vad är det jag vill? Vad kan arbetsförmedlingen hjälpa till med?

Just nu håller jag på med två saker. Det ena är Karlstadsidan. En websida över Karlstad som inte bara innehåller fakta utan även nytta och nöje. Jag är övertygad om att detta kan bli något bra. Men tyvärr så kan jag i mitt nuvarande tillstånd inte genomföra detta.

Jag har gjort klart hemsidan, och jag har lagt grunden till framtiden för hemsidan. Men jag har inte motivation att genomföra detta arbete. Jag jobbar hemma. Och när jag är hemma så blir det inget gjort. Det är en omöjlighet.
Sen beroende på min "sociala fobi" så kan jag inte sälja några annonser på sidan. Så då får jag ju inga intäkter, och utan intäkter fungerar inte ett företag. Och till sist har jag ingen startkapital för att komma igång ordentligt.

Så det jag skulle behöva är:

· En lokal.

· En försäljare.

· Ett startkapital på ca 15000.

Det vet jag att ingen kan hjälpa mig med så jag kan lika gärna lägga ner Karlstadsidan.

Den andra saken jag håller på med just nu är att skriva en bok. Jag har redan skrivit klart en bok som jag hoppas publicera inom kort. Och nu håller jag på med en ny bok. En bok om depressioner, båda för deprimerade och andra. För att enkelt förstå grunden till sjukdomen utan massa termer och krångligheter. Jag är övertygad om att boken kommer att bli en jättesuccé.

Men jag orkar inte skriva länge innan jag känner mig stressad för att det jag gör inte ger några pengar. Det jag gör är bara en hobby, och inget arbete.

Jag skulle gärna vara författare. Jag har både talang och vetskap om vad folk vill läsa, och hur dom vill läsa det. Men hur ska jag lyckas få Er förstå detta så att Ni kan stötta mig i det? Också en omöjlighet, så jag kan lika gärna lägga ner den idén också.

Då återstår bara en sak. Att överlämna mig helt i Era händer. Men jag är rädd att ingenting kommer att hända då heller. Det Ni har att erbjuda kommer jag inte kunna eller vilja ta.

Så återigen dyker en dålig cirkel upp.

Jag måste ju ha något att göra... men inte vad som helst. Nu vet du mina begränsningar i alla fall. Och försök inte en sekund med att övertala mig med något som jag inte vill eller kan.

Så vad kan Ni göra åt mig?

Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig av arbetsförmedlingen. En arbetsförmedling ska förmedla jobb, men ingen jag kände hade någonsin blivit förmedlad något jobb av arbetsförmedlingen. Däremot var man tvungen att vara registrerad på arbetsförmedlingen för att kunna få socialbidrag. Man var också tvungen att ta de jobb man blir erbjuden. Jag lydde samhällets lagar och registrerade mig för att kunna få pengar att överleva. Att jobba var dock uteslutet för mig, eftersom jag inte ens kunde studera på heltid.

Efter registreringen blev jag tilldelad en handläggare som personligen skulle coacha mig till arbete. Under mina många år på arbetsförmedlingen skulle jag hinna med ett tiotal handledare och många olika söka-jobb-kurser. Min kontakt med arbetsförmedlingen ledde ganska snabbt till att de märkte att jag inte var särskilt aktiv i jobbsökandet. Jag sökte jobb, men inte några jobb som jag kunde få.

Till slut berättade jag för arbetsförmedlingen att jag hade svårt att söka jobb på grund av min sociala ångest. Detta ledde till en utredning av min psykologiska problematik.

Utredningen bestod av att en psykolog utförde ett IQ-test på mig, som visade sig vara normalt. Rättare sagt, jag visade inga tecken på begåvningshandikapp. Numera vet jag att testet används för att utesluta allvarligare psykologiska störningar och inte för att mäta IQ. Därefter pratade vi om min problematik och jag berättade samma historia jag alltid berättade. Att jag svimmade i lumpen och att jag därefter hade svårt att vistas bland människor i rädsla för att svimma. Psykologen konstaterade att jag led av social ångest och jag fick därefter en kod på arbetsförmedlingen, som jag för övrigt fortfarande har kvar, eftersom jag inte varit i kontakt med arbetsförmedlingen på några år. Jag ska dock se till att ta bort koden, eftersom jag inte längre lider av social ångest.

Efter denna utredning erbjöds jag underligt nog inte någon behandling. Istället skickades jag på olika "söka jobb kurser", som innebär att privata företag erbjuder sig att "coacha" människor utanför arbetsmarknaden, in på arbetsmarknaden, genom att lära dem hur datorer fungerar, och så vidare... Ni kanske hör på min ton att den är ironisk, vilket också stämmer. Dessa kurser var inget annat än vuxendagis och tidsfördriv. Väldigt lite aktiviteter med kvalité skedde. Det hade varit mycket bättre om pengarna hade lagts på BEHANDLING istället för en usel och simpel söka-jobb-utbildning som en apa kan förstå.

Söka jobb kurserna kunde inte göra så mycket för mig. Istället satte jag igång massa egna, mer eller mindre tokiga, projekt. Jag startade ett företag som gjorde hemsidor. Det här var 1998, innan alla kunde göra hemsidor och pyssla med datorer och internet. Jag skrev en bok och publicerade den. Jag startade ett företag som sålde tavlor med Karlstadsmotiv. Alla dessa projekt föll dock på grund av att jag saknade en viktig ingrediens: att kunna marknadsföra mig själv. Söka jobb kurserna kunde säga "Bra jobbat!", men de kunde inte hjälpa till att marknadsföra mig. De kunde inte hjälpa mig med min problematik, eftersom min problematik inte bestod av att jag inte KUNDE jobba. Jag led av ångest!
I alla fall, tiden på arbetsförmedlingen innebar viss aktivitet, men ingen aktivitet som ledde till förbättring. Det mesta skedde på mina villkor och jag fick ingen professionell behandling. Konceptet var att förbättra min kunskap... inte att förbättra mig, som person.

Socialförvaltningen var däremot lite mer engagerad i mitt öde. De ordnade (förutom sitt stöd till ovanstående söka jobb kurser) samtalsterapi med en utbildad terapeut. Exakt vilken utbildning hon hade är dock oklart, fortfarande idag.
Terapin bestod mest av att samtala om veckan som hade varit och gå igenom mitt släktträd. Det var ingenting som gav effekt på mig och efter ca tio veckor avslutades terapin. Terapeuten verkade själv ganska osäker och ångestfylld, vilket inte är optimalt för en bra behandling.

Arbetsförmedlingen och socialförvaltningen försökte så gott de kunde utefter de resurser de hade. Idag hoppas jag dock att de har ett mer effektivt program för personer med psykologisk problematik, även om jag misstänker att de flesta inte får någon hjälp alls.

Socialförvaltningen hjälpte mig även med flytt, eller rättare sagt att betala hyran för den lägenhet jag flyttade till. 22 år gammal flyttade jag till eget boende, som visserligen var skönt, men som inte förändrade min livsstil särskilt mycket. Min sociala ångest blev värre och värre. Jag hade inte särskilt många panikattacker, men jag undvek mer och mer. Bubblan krympte och dagarna bara rullade på. Jag gled ofta in i verklighetsflykt där jag sov eller spenderade dagarna framför datorn.

KAPITEL 2 - MÖNSTRINGEN - MARS 1996

(Ålder: 18)

När killar är i 18-årsåldern får de hem ett brev från värnpliktsverket som innehåller en kallelse till "mönstring", som ska testa killarnas egenskaper och förmåga att försvara Sverige i händelse av krig. Tjejer måste själva ansöka om att få mönstra. Jämställdhetstanken har inte riktigt nått försvarsmakten ännu, vilket visserligen tjejer ska vara glada för, eftersom lumpen inte är någonting att längta efter.

Innan mönstringen var jag fast besluten att inte göra lumpen. Jag gillade inte krig, jag gillade inte att ta order, jag gillade inte rutiner, jag gillade inte rangsystem och jag gillade absolut inte att ta något ansvar. Min geniala plan var att slippa undan lumpen på grund av min allergi mot gräs och pälsdjur, men jag fick svaret att jag ändå skulle mönstra. Planen blev därefter att helt enkelt säga att jag inte ville göra lumpen. Tyvärr var jag ändå tvungen att mönstra.

Mönstringen började med ett styrketest, vilket gick över förväntan. Jag fick sju av tio i betyg, trots min klena kroppsbyggnad (59 kilo fördelat på 182 centimeter), vilket gjorde mig smått smickrad. Under EKG-testet hade jag en puls på 120 slag i minuten, vilket fick läkarna att höja på ögonbrynen och titta extra på min hjärtaktivitet. De kom fram till att jag bara var nervös, vilket jag också var. När jag låg på britsen kändes det som att hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen. Kanske var det ett tidigt tecken på ångest. Kanske var det ett tecken som läkarna borde uppmärksammat. En mönstrare som blir nervös av att ligga på en brits för att ta EKG kanske inte är så lämplig att göra värnplikten?

Konditionstestet (sitta på en träningscykel och cykla), intervju med psykolog (svara på frågor om barndomen, relationer med vänner osv) och intelligenstestet gick också bra under mönstringen. Anmärkningsvärt är att jag fick toppbetyg hos psykologen, som ansåg att jag var ledar- och befälsmaterial. När jag slutligen satt hos handledaren som föreslog och uppmanade mig att bli befäl, växte stoltheten hos mig och mina tankar på att inte göra lumpen var som bortblåsta. Innan dagen var över, skulle jag helt plötsligt göra min värnplikt i femton månader, som sambandsbefäl.

Min plan att inte göra lumpen, hade gått upp i rök. Nu fick jag istället ställa in mig på att lära mig skjuta, stå fint i led och gräva skyttegravar.

Idén att skriva denna bok väcktes i och med mitt växande intresse för psykologi som studieämne och vetenskap. Jag har alltid varit intresserad av personlig utveckling, men aldrig kunnat sätta fingret på vad personlig utveckling egentligen betyder och innebär. I och med min utbildning i psykologi, har jag sakta lärt mig att ord som "kärlek", "växa" och "utveckling" alltid bör förklaras och redas ut.

Du har säkert någon gång hört frasen: "Uppfostra ditt barn med kärlek". Det är något som förhoppningsvis hundra procent människor skriver under på. Men vad är egentligen en "kärleksfull uppfostran"? Innebär det att man verkligen, verkligen älskar sitt barn, eller kan kärlek översättas i handlingar som får konsekvenser? En alkoholist kanske verkligen, verkligen älskar sitt barn, men ändå "väljer" att ägna mer tid åt alkohol än åt barnet.

På samma sätt som kärlek kan översättas i handlingar och konsekvenser, så kan även personlig utveckling översättas i handlingar och konsekvenser. Varje handling resulterar i personlig utveckling. Om man "växer" eller inte, beror helt på teorin om vad "växande" innebär.

I det hav av självhjälpslitteratur som finns har jag upptäckt oroväckande många värdeladdade ord som inte reds ut och som inte är förankrade i verkligheten och i vetenskaplig forskning. "Konsten att tänka positivt" är visserligen en ädel konst, vad den nu innebär. Men om man lider av ångestproblematik då ens besvär består just av att man ofta inte tänker positivt, så bör vi titta djupare på problematiken, snarare än att ge rådet att "börja tänka positivt" eller "oroa oss mindre över saker" (problematiken består ju av att man inte kan detta!).

I och med att man börjar må bättre, så börjar man tänka mer positivt. I och med att man mår bättre så börjar man oroa sig mindre över saker. Min ambition med boken är att inte fastna i alla dessa klyschor som förpestar många självhjälpsböcker. Detta genom att vara personlig, ärlig och hänvisa till teorier och forskning, så att inga begrepp hänger lösa. Anledningen till denna approach är att jag tror att rationellt tänkande och grundläggande kunskap i ämnet psykologi är en viktig del (komponent) i behandlingen mot ångestproblematik.

I slutändan kommer mina teorier handla om värderingar som i mångt och mycket är baserade på personliga erfarenheter, men det viktiga är att de (teorier och förslag på behandlingar) redovisas så att de kan kritiseras och forskas kring. Det är långvariga och bestående resultat vi är intresserade av.

Visst kan vara bra att "skratta sig glad", "dansa sig frisk" eller "finna sig själv", men i slutändan handlar det om att vara tillfreds med sin livssituation, vilket inte sker genom en kurs att skratta eller en kurs att dansa eller en kurs i att finna sig själv. Sådana kurser kan ge vissa insikter och erfarenheter, men det krävs mer grundläggande förändringar för att någon som lider av ångestproblematik ska kunna bli tillfreds med sin livssituation. Orsaken till ångest är mer komplicerad än att man inte skrattar, inte kan dansa eller inte har funnit sig själv (även om detta naturligtvis kan vara faktorer som är en del av problematiken).

Mitt mål är att presentera en eklektisk (integrerad, mångfaldig) förklaringsmodell av ångestproblematik, så att man ska kunna prova olika alternativ, om den första inte fungerar. Det kommer inte finnas någon magisk KBT-kurs (det råder för tillfället KBT-hysteri och det är därför jag använder ordet "magiskt", eftersom många marknadsför KBT-behandling på detta sätt. Visst är det en effektiv behandling, men det finns alternativ som också är effektiva och mer lämpliga för vissa) eller buddhistisk visdom i den här boken. Däremot kommer boken innehålla KBT-verktyg som kan vara till hjälp och humanistiska tips som framförallt försöker föra ideal närmare verkligheten (vilket skulle kunna vara jämförbart med buddhistisk visdom).

Det finns olika typer av böcker i genren "självhjälp" och "personlig utveckling":

"Det handlar om att härda ut..." böcker

Böcker som oftast är skrivna av personer med psykologisk problematik, som skriver boken i terapeutiskt syfte för att själv stå ut med den psykologiska problematiken. Dessa böcker riktar sig främst till personer som har provat många behandlingsalternativ utan framgång.

Böcker som utgår från ett visst psykologiskt perspektiv och en viss behandlingsmetod (exempelvis KBT-terapi)

Böcker som oftast hyllar effektiviteten av en specifik metod och förklarar hur behandlingsmetoden används. Bra om man vill ha kunskap om dessa specifika behandlingsmetoder. Det varierar hur väl böckerna förankras teoretiskt. Om boken är väl förankrad teoretiskt, så är det en bra källa till kunskap.

"Kom igen nu!" böcker

Coaching- och motivationsböcker som ofta innehåller förenklade recept till lycka. När man väl blir bättre, så kopplar man detta till det förenklade receptet, även om det kanske inte stämmer. Personligen har jag svårt för dessa böcker... De känns som en profitering på de som mår dåligt, även om syftet säkert är att hjälpa människor. Min åsikt är att det finns bättre alternativ, speciellt för personer med psykologisk problematik. Har man lättare problem (t.ex. att man vill dejta mer, eller göra karriär eller nåt...), kan en sån här bok vara användbar.

Framgångsberättelser

Personliga berättelser av eller om personer som blivit "blivit av" med sin psykologiska problematik.

Hemsnickrade (och oftast nyandliga) teorier om personlig utveckling

Är man intresserad av exempelvis buddhism och andlighet, så kanske man vill läsa en bok som handlar om buddhistisk filosofi och psykologi. Även om jag tror på nyttan och nödvändigheten av ett konstruktivt förhållningssätt till livet, så tvivlar jag på den kliniska effektiviteten av sådana här mer alternativa böcker. För vissa kan de leda till livsförändrande insikter, men för de flesta innebär det att man nickar och tycker att det står hyfsat kloka saker, utan att själv förankra dessa klokheter.

Livsåskådning påverkar välmående, men jag är av åsikten att man bör se kliniskt på sin psykologiska problematik och även försöka behandla den kliniskt. Finns dock ingenting som säger att man inte samtidigt kan fördjupa sig i livsåskådningar.

Buddhismen har exempelvis varit otroligt viktig för mig personligen. Trots att jag har mått dåligt, har jag försökt ha ett konstruktivt förhållningssätt till min situation och livet, vilket möjligtvis påverkat mina beslut i positiv riktning. Min psykologiska problematik blev dock bättre först när jag fick klinisk behandling. Det är lätt hänt att man anklagar sig själv onödigt mycket, genom nyandliga behandlingar som ofta fokuserar på tanken och att man har (eller bör ha) stor kontroll över den. Riktigt så enkelt är det inte.

Självhjälpsprogram

Kliniska självhjälpsprogram som är utvecklade för distansbehandling. Innehåller ofta steg för steg manualer med hemläxor. Framförallt brukar dessa typer av böcker rikta sig till en specifik typ av problematik (exempelvis social fobi) och hålla sig till en specifik behandlingsmetod (oftast KBT).

Populärpsykologiska handböcker av psykologer och forskare

Böcker som främst riktar sig till terapeuter eller psykologistudenter och som är djupare i teoretisk förankring och vetenskaplig referens.

Den här boken innehåller tre delar: en självbiografisk del, ett självhjälpsprogram och en del med praktiska tips i vardagen (utöver de som ges i självhjälpsprogrammet) .

Den självbiografiska delen berättar om min psykologiska problematik. Hur jag i åtta år levde med panikångest och social fobi, som blev värre och värre. Hur jag försökte behandla problematiken på egen hand. Hur jag sökte hjälp. Hur jag blev ångestfri och kunde börja leva ett normalt liv.

Självhjälpsprogrammet bygger på en eklektisk behandlingsmetod som jag kallar för "AKF-metoden" (acceptera, konfrontera, förändra) och är uppbyggt steg för steg. Huvudsyftet är framförallt att ge kunskap om ångest, orsaker till ångest och behandling av ångest.

Delen med praktiska tips handlar om hur man tar kontakt (och kommer någonvart...) med sjukvården, psykiatrin, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och andra myndigheter som man ofta kommer i kontakt med (och är beroende av) när man lider av psykologisk problematik och ångest. Ofta är det tyvärr så att man själv måste känna till sina rättigheter så att man inte blir orättvist behandlad eller negligerad. Den här delen behandlar också hur man söker professionell hjälp för sin psykologiska problematik eller ångest, om självhjälpen inte fungerar.

Boken är framförallt riktad till personer som lider av ångestproblematik och som känner att vardagen begränsas på grund av detta. Anhöriga, psykologistudenter, professionella och allmänt intresserade kan naturligtvis också ha nytta av boken.

Rent politiskt är detta en viktig fråga och det är min ambition att alla ska kunna få effektiv och bra behandling, att förutsättningarna (till förbättring) ska finnas i omgivningen hos personer med ångest. Vi med ångest, eller vi som har haft ångest, måste också göra vårt för att inte marginaliseras.

Ingen väljer ångest.