Idag har jag mestadels packat min resa inför Ölandsbesöket, där jag ska träffa Emma och jobba hårt på en restaurang. Det kanske inte låter som någonting märkvärdigt, men jag har faktiskt inte jobbat en minut på tre år. Arbetsdisciplin är inte min starka sida, och jag är inte den som frenetiskt söker sommarjobb.
Konstigt nog ser jag fram emot att arbeta. Jag vill ha erfarenhet och jag vill disciplinera mig själv. Det är spännande att lära sig saker och det är en ära att få vara till tjänst för andra och göra dom glada.
Göra andra glada är någonting som Michael Jackson levde för, om man ska tro minnesstunden som gick på TV idag. Hans familj, vänner och fans öste beröm över Michael, som en humanitär och entertainisk gigant. Och till viss del förstår jag dom. Han brann verkligen för sina framträdanden och sin musik. Han ville att hela världen skulle hålla handen och älska varandra. Tyvärr blev han förstörd av det som skapade honom: Berömmelsen.
Berömmelsen gjorde att en far till ett barn anklagade Jackson för att utnyttjat honom sexuellt. Michael nekade, men förnedrades innan dess med en kroppsvisitering och ett antal elaka artiklar och anklagelser. Idag är det inte många som tror han är skyldig, eftersom inte ett enda bevis hittats mot Michael.
Michael försökte leva ut den barndom han inte fick, det förstår till och med en amatörpsykolog. Barnlikt, var han också blyg och känslig och gillade inte den privata uppmärksamhet han fick. Hur ska man kunna göra miljoner fans glada?
Som det verkar, ledde all press till att Michael åt smärtstillande och ångestdämpande. Han drog sig tillbaka, vilket kanske inte är underligt då han måste hyra Disneyland för att få vara ifred. Han sjöng "Please Just Leave me Alone" och "Scream" för att markera att media (och en del fans) gick över gränserna. The King of Pop kunde inte leva ett normalt liv, och det hjälpte inte direkt till att han adopterade apor och lamor, sov i syrgastält, operarade sönder sig och bodde med massa barn. Michael Jackson kallades "Wacko", men i sanningens namn, så kunde han inte vara särskilt mycket mer normalt, efter de förhållanden som rådde. Vi vet förmodligen lite om Michaels natur, förutom att han var en glad person som älskade att skratta och få andra att skratta.
Idag sa Paris Jackson farväl till sin far. Det var ett rörande ögonblick, och jag hoppas att barnen slipper samma behandling av media och omvärlden, som Michael fick. För det skapar väldigt underliga personliga identiteter, som ofta slutar i tragedi under medialuppen.
Någon gång borde media sättas under luppen. Nästa gång kanske vi står upp för någon, hyllar någon, bryr sig om någon, medan de är i livet. Oavsett om det handlar om Michael Jackson, eller en helt okänd person.