KAPITEL ETT – FÖDSELN

Han föddes den 5:e januari år 2247. Vissa människor räknade inte längre år, eftersom de helt enkelt inte hade tillräcklig kunskap. Men en del upplysta räknade fortfarande åren, mer av tradition än nytta. Jorden hade varit våldsam ända sedan femte världskrigets slut då Den Stora Bomben ödelade nästan allt liv på jorden, så alla nu levde dag för dag, osäkra om framtiden. Livet handlade om överlevnad mot naturen och mot varandra.

Han döptes till Jamie efter sin morfar. Födseln hade varit svår, men modern, Laura, hade ändå överlevt. Jamies far, Paul, hade själv förlöst det nya livet mitt ute i skogen, en bit utanför samhället.

De levde i ett litet samhälle som bestod av fem familjer. De hade alla tak över huvudet och gott om mat, men då och då kom Lunaz gäng och mördade alla de såg. Därav det låga antalet familjer. Då och då dök nya fredliga familjer upp för att sammansluta sig, men antalet familjer hölls hela tiden nere på grund av Lunaz räder och attacker.

Lunaz var ledaren för de grymma och hänsynslösa nomader, som härjade runt om i världen. Han var stor, lång och kraftig, med långt svart lockigt hår. Blicken var alltid iskall och rå och med sina svarta ögon skrämde han nästan livet ur alla han tittade på. Ingen ifrågasatte Lunaz, för det skulle innebära en snabb död. Alla gäng styrdes direkt eller indirekt av honom och de som inte var i hans närhet krigade ändå i hans namn och för hans vinning.

Förutom Lunaz-gängen fanns de fredliga samhällena som försökte försörja sig själva för att överleva. Vissa samhällen hade tur och slapp Lunaz räder. Andra utplånades helt.

Jamie föddes i ett litet samhälle som kallades Zalu, efter den gamle lärde mannen Zal, som var överlägsen i kunskap och visdom. Han var en erfaren man som hade rest runt och lärt sig mycket och samtidigt lyckats undvika Lunaz-gängen. Hans kunskap var ovärderlig och han hade ett finger med i nästan alla projekt. Zal var också mycket begåvad med pil och båge, med vilken han hade jagat och dödat många fåglar, som blev en delikat middag.

Samhället hade sluppit attacker från Lunaz i nästan fem års tid nu och bestod av fem familjer. Två som nyligen anslutit sig efter en lång strapatsresa genom olika ödemarker. Det mesta var ödemark efter Den Stora Bomben, men marken började sakta men säkert bli bördig igen och började även sprida sig. Utvecklingen var för tillfället större än förstörelsen.

När Jamie föddes uppstod ett plötsligt lugn. Inte ett ljud hördes vid den bädd familjen hade gjort i ordning för födseln. Inte ens Jamie själv skrev vid födseln. Laura och Paul blev lite oroliga ett tag, men blev sedan lugna när den lille pojken såg ut att skratta. Med sig hade dom även Zal som kunde undersöka att den nyfödde var frisk. Zal var även läkaren i samhället. Zal konstaterade att den lille hade ”oerhört starka nypor”. För att försäkra sig om att pojken också kunde skrika, petade Zal Jamie i magen några gånger. Till slut började den tappre lille pojken skrika, för att snabbt ge sig. Alla var glada att den nyfödde var frisk och stark. Zal var förundrad över den medvetenhet Jamie hade i ögonen. Det var som att titta rakt in i ögonen på en gammal person som var på väg att dö, som precis fått ett lugn inom sig och varit redo att lämna världen.

Samhället hade ingen särskild religion förutom att de då och då dansade till ”högre makters ära”. Detta skedde ofta när det regnade och stilen på dansen varierade mellan vild och harmonisk, beroende på humör i samhället. De två nya familjerna som nyss kommit till samhället hade fört med sig en konstig dans som chockade vissa på grund av sin vågade natur. Stilen blev dock senare accepterad.

Det var Zal som hade planerat stadens arkitektur, alla hus. Eftersom allt hade förstörts för fem år sedan vid Lunaz senaste räd, hade de varit tvungna att bygga upp allt på nytt. De byggde hus av stenar, som de sedan tätade med diverse material, som tex kvistar, halm och jord. Det var tillräckligt för skydd mot väder och för att hålla värmen. Mestadels av tiden spenderade dom ändå ute i naturen för att arbeta. Eftersom kunskapen var hög i samhället fick dom ett stort överskott av mat och andra varor. Ibland gav sig någon person eller familj ut i världen för att byta till sig något. Det som ett par hundra år tidigare hade varit ett högteknologiskt samhälle hade nu blivit ett samhälle utan någon lyx alls. Men då var också kraven helt annorlunda. Högteknologi sågs nu som något onaturligt som förstörde mer än det gjorde nytta. Det hade historien bevisat, genom Den Stora Bomben. Inte ens Lunaz brydde sig inte om att utveckla nya teknologier, eftersom han ansåg att det kunde störa hans maktbalans.

Just nu lekte livet för de fem familjerna som alla var nöjda med livet. Men när som helst kunde en attack från Lunaz-gängen komma… Då skulle harmonin bli till kaos och allt uppbyggt bli förstört.

KAPITEL 2 – DEN UNIKA POJKEN

Det märktes tidigt att Jamie var speciell. Han var alltid glad och gjorde alla runtomkring honom glada med sina oskyldiga bus, roliga skådespel och smarta diskussioner. Redan vid fem års ålder utmanade han de vuxna genom att ifrågasätta saker och ting.

Jamie brukade roa sig med att klättra i träd och studera myror. Han var helt besatt av myrornas arbete och hjälpte själv till att bära strån och mat till stacken. Jamies föräldrar oroade sig ibland för den lille specielle pojken, men märkte snabbt att visste skillnad på lek och allvar.

Han utbildades av Zal, som lärde honom läsa och skriva. Jamie var mycket intresserad av böcker och kunde ibland sitta uppe länge och läsa, när de andra hade gått och lagt sig. Jamies föräldrar undrade varför pojken var så trött på morgonarna.

Favoritboken var ”Black and White” som var skriven 2012. Den handlade om kampen mellan det goda mot det onda. Jamie undrade ofta varför de goda vann, när de var så kraftigt underlägsna. Han själv trodde krig var något ålderdomligt, eftersom han hade växt upp i ett litet fredligt samhälle. Zal förklarade då och då att det fanns fler samhällen som Zalu, men han förklarade aldrig att vissa av dessa samhällen var onda. Ond och god var ett ålderdomligt ord. Nu handlade det om överleva och inte överleva.

När Jamie var sju år hände något underligt. Han var med Zal ute i vildmarken och jagade fågel. Zal fick upp ögonen för en stor fin fågel och tog sikte med sin pilbåge. Men Zal kunde aldrig se om han träffade fågeln eller inte. Jamie tyckte synd om fågeln och beslöt för att leta upp den. Zal brydde sig inte och gick istället hem. De var inte långt hemifrån, så pojken kunde klara sig själv, tänkte Zal.

Jamie letade länge efter fågeln och fick till slut syn på några fjädrar. Fågeln var livlös.

Jamie blev ledsen när han hade fågeln i knät. Han kände hur livet hade försvunnit ur fågeln och hur ett äventyr plötsligt tagit slut. Han satt länge med fågeln i knät och grät över det tragiska ödet.

Efter flera timmar kände Jamie att det började röra sig i knät. Han öppnade sina händer och såg att fågeln rörde på sig! Fågeln hade vaknat till liv igen. Jamie förstod inte hur det hade gått till. Han höll upp händerna och tittade en sista gång på fågeln innan den kvittrade till som tack och flög iväg. För första gången hade Jamie med sin vilja överfört livskraft till en annan varelse. Det var det första tecknet på Jamies magiska och övernaturliga krafter, som i och för sig var naturliga för honom. Men han var fortfarande för liten för att förstå och kunna behärska krafterna.

Samhället fungerade bra och alla aktiviteter utfördes med lätthet. Lagret med mat och hantverk blev allt större och alla trivdes med sina arbetsuppgifter. Man överlevde och mådde dessutom bra. Allt var på topp. Men på några timmar skulle allt förändras.

Solen hade precis gått upp på morgonen och familjen Lander hade gått upp för att laga frukost. Som vanligt var mamma Laura strålande glad. Och som vanligt var pappa Paul stressad för dagens uppgifter, även om det inte fanns något att vara stressad för. Och som vanligt var Jamie morgontrött efter att ha suttit uppe och läst, fram tills sent på natten.

Himlen var klarblå när Laura skulle gå och plocka några färska ägg från hönsen som sprang runt vilt på gården.

Hon hann precis utanför dörren, när hon hörde vilda skriv och klampande hovar. Hon hade hört det förut och visste att ett gäng var på väg mot samhället. Laura släppte korgen som hon tänkte lägga äggen i och rusade in för att varna sin familj:

”Dom är här igen! Dom kommer förstöra allt! Vi måste fly fort!” skrek Laura. Paul reste sig blixtsnabbt från bordet och sprang för att hämta Jamie som hade somnat om.

”Jamie, vi måste ut på en resa” sa pappa Paul lugnt.

”En resa? Va kul! Vart ska vi? Vad ska vi göra på resan?” undrade en upphetsad Jamie.

”Det får du se. Skynda dig nu!” svarade Paul med sträng röst och tog tag i Jamies arm för att skynda på honom.

Samhället hade en gemensam plan att ta hästarna och rida åt olika håll. Planen var bra, förutom att gänget redan hade hunnit fram inom alla hade hunnit iväg.

Familjen Lander hann bara utanför dörren, när de såg gänget omringa samhället. De var omkring 4-500 personer på hästar och med svärd som vapen. Ur ringen red en stor person på den största och vackraste hästen fram. Han ökade farten och satte kurs mot familjen Lander, med svärdet ovanför huvudet och med ett högt skri.

Laura höll i Jamie hårt, medan Paul tog ett par steg framåt av ren instinkt för att försvara familjen.

Paul kände igen personen som var på väg mot honom. Det var Lunaz.

Några sekunder senare sjönk Paul ihop livlös till marken, efter ett välriktat hugg från Lunaz. Laura rusade fram till Paul skrikandes av smärta och chock. Några sekunder senare var också Laura livlös. Lunaz hade än en gång svingat sitt svärd med ett dödligt resultat.

Kvar stod lille Jamie. Han tittade på sina föräldrar som låg i en livlös hög framför honom. Han förstod inte vad som hade hänt. Han förstod inte vilken ondska som låg bakom detta fruktansvärda. Han förstod inte att livet var över för hans föräldrar och att han aldrig mer skulle kunna prata med dom. Dom två viktigaste delarna av hans liv hade på några sekunder raderats ut, försvunnit. Stirrandes på den livlösa högen, började Jamie gråta. Inte skrika hejdlöst, utan lugnt och stillaståendes gråtande, utan att röra en min. Tårarna rann ner för kinderna på pojken som nu började inse att hans föräldrar inte skulle ställa sig upp och att den store fruktansvärde person på häst framför honom inte skulle försvinna. Jamie höjde på blicken och mötte Lunaz blick.

Lunaz var van att folk som tittade på honom stelnade av skräck eller skrek av sorg och vrede. Men den lille pojken tittade på Lunaz med de tårfyllda ögonen utan att röra en min. Han betraktade Lunaz helt utan rädsla.

Lunaz blev förvånad av den ovanliga händelsen och vände sig om och red tillbaks till sitt gäng för att ge order om att beslagta allt av värde och förstöra resten. ”Döda alla utom pojken” sa han slutligen, med mörk och bestämd röst.

Medan gänget härjade hann Jamie gå fram till sina föräldrar och ta farväl. Han kunde inte väcka dom till liv. Några minuter senare förlorade han medvetandet och tillfångatogs...

Jamie vaknade upp av ett skrik. Han visste inte vart han var, men befann sig fastkedjad inne i en cell. Till sin stora glädje och förvåning såg han Zal ligga bredvid honom. Tydligen hade gänget beslutat sig för att tillfångata även den gamle lärde mannen. För ett ögonblick glömde Jamie bort att hans föräldrar nyss blivit mördade. Chocken hade lagt sig lite och Jamie började förstå vad som hade hänt. Inget var sig längre likt. Inget var längre säkert. Framtiden och hans liv var osäkert.

Cellen var mörk sånär på ljuset från facklorna i korridoren. Cellen bestod av stenväggar och en gallerdörr. I hallen fanns några vakter som skrattade och hånade andra fångar. Golvet bestod av grus och damm och Jamie kände att det var jobbigt att andas. Han försökte väcka Zal:

”Vakna! Vakna Zal!” viskade Jamie bestämt i Zals öra. Den gamle mannen vaknade långsamt och förvirrat.