Inom mig pågår en ständig kamp mellan min självdisciplin, som säger åt mig att gå upp sju varje morgon, och min lathet, som säger åt mig att sova några extra timmar.
Det är svårt att rationalisera sig till självdisciplinens fördel. Jag behöver inte gå upp klockan sju. Det finns inte ett piss att göra klockan sju och jag kommer vara trött bortom all begripelse. Återstår gör argument som "dagen blir längre" eller "du kommer bli tröttare tidigare nästa kväll" eller "det är bra för din karaktär". Och naturligtvis vore det någonting riktigt bra att gå upp klockan sju.
Men latheten segrar oftast med argumentet "det är skönt att ligga kvar i sängen och sova".
Och jag har egentligen ingenting emot att sova länge på dagarna. Det finns ingen etik inom mig, som gör att jag måste gå upp klockan sju.
Men den där jävla latheten irriterar mig. Varför ska latheten få vinna? Nej, det är helt enkelt inte i sin ordning. Disciplinen ska vinna och en vacker dag ska jag gå upp sju på morgonen. Flera dagar i sträck dessutom!
Min idol är Dalai Lama som går upp fem varje morgon. Det är självdisciplin det. Men han får hjälp av ganska många medarbetare som gör planer åt honom hela dagarna...
Kanske borde jag skaffa mig ett morgonjobb? Att jobba från sex till åtta varje morgon, eller nåt sånt. Frågan är om jag skulle klara av det. Jag har ju den där teorin om "mental energi", att varje människa har en viss mängd sådan. Och min skulle nog ta slut ganska fort om jag tvingades gå upp så tidigt. Men inte om det var någonting som samtidigt gav mental energi.
Och det är lite det allting handlar om. Att försöka hitta den där mentala energin som gör att man kan ta det där steget man planerat ta hela tiden.
Tänk om. Tänk om det är just det där steget som ger den mentala energin. Jag tror livet kan vara så paradoxalt jävligt att det är så. Att man måste ge energi, för att få energi.
Så jag försöker gå upp sju imorgon. Igen.
|