From my blog in English

----------

I woke up 10 am today, feeling rather good. I had a distressed feeling about what to do today, since I had no special plans, not even for tonight. That’s the curse when you study a distance course (my course “prevention science” is a distance course, even though it is in Örebro, 500 meters away from my apartment). No lectures. No class. Just intense daily life with the main quest to kill time.

The international students are having a Toga-party tonight, and will be dressed in white sheets, hopefully with something under. I will not go, because I was out this Wednesday. I am too old to party two times a week. Once a week is enough.

Anyway, I went to the university and collected some course evaluation. No, it is not related to the course “evaluation science” I am studying right now. The course evaluations are a part of the tasks that the student union do to evaluate the quality of the universities courses. And I help out with that, for a little fee. It is far from science though. It is more of a formal thing.

Three hours of my day has been spent on evaluating the course “literature science”. Yes, there is a science of literature. Personally I am more interested in philosophy of language and linguistics, but that’s another story. The teachers seems to have done a good job, because the students wrote nice things in the self-administered questionnaire.

One question was “How much time do you study each week”. The mean answer was “30 hours each week”. That’s a good result, because usually they say that being a student is a full time job. This is not the case for me. Being a student is a full time job for me, but I don’t spend 40 hours on school work. I don’t even spend 20 hours on school work. A good week, I might spend 10 hours on school work. A bad week, I might spend 0 hours on school work.

As the sharp observant have noticed, this has to change in the future, if I want to do research, and take Ph. D. and stuff. I will at least have to study 35 hours a week.

I have a schedule, but I don’t follow it. I don’t know why. I have never followed schedules that well. When I write diary, I stop after a few weeks. With projects, I start them, but rarely finish them. Maybe it is some kind of disorder I have. Because I get unfocused easily and do something else.

Still, I love the way I am. And I am very confident that I soon will follow my schedule. I have to, because the alternative is to do nothing. And doing nothing, I should only do while meditating.

Todays push ups: 20

Jag har startat en blogg på engelska, som ett komplement...

----------

Thursday the 28th of January 2010 will not go down in history as one of my best days. I woke up with a slight hangover and morning anxiety at about 9 am. Probably highly correlated events. Not that I did something yesterday that I regret. On the contrary, yesterday at the club was fun and I danced most night to Lady Gaga-like music.

No, the anxiety has been more like a state of mind the last week. Something has not been right, and I have worried about things like travelling to France and being on TV. Things that are new and scary to me. The worry has returned again and again like a ghost, that really does not exist.

Not having anything planned for the whole day does not help, so I got dressed and went to school hoping to find my teachers. This is not an easy task, since I study on distance and only meet teachers like three times each semester. But since I live on campus, it is not difficult for me to visit their offices and see if they are home. Lucky for me, one teacher was home, and we started to discuss my paper.

The following two papers will be very important to me, since the doctoral application (I want to become Ph. D) more or less consists on these two papers. If they are high quality, there is good chance of becoming doctoral student. If they are not that high quality, I need to suck up to someone and sell my ideas, and still have a shot.

First I wanted to write about program evaluation and more specifically, how program components could be evaluated to improve the prevention programs. I study prevention science, which is a kind of social science I guess... but I really am more interested in psychology. Psychology overlap much in prevention science though.

This idea of writing about component evaluation was well recieved, but would be difficult to write about, since most prvention programs do not evaluate the components used in the program. It would be more of an argumental paper, and this would be very difficult to pull off.

However, I had a few other ideas, and one that I am really thinking about writing about is a prevelance-study about social anxiety in school-children, and how it correlates with problem behaviors like alcohol drinking and self-harm. This information could be used as background when creating prevention programs to social anxiety, whick will surely be done more in the future.

So, that was a good thing about today, and the momentum started to change. The morning anxiety was gone.

Then, like the lazo fool I am, I started to play a stupid videogame, Football Manager 2010. After an hour the anxiety started to come back, but lucky for me, it was soon gone again.

Swedish Survivor was on TV, when everything suddenly got black. And no, I am not talking about a panic attack, I am talking about a power outage. This does not happen often, and it often leads to some confusing moments about what to do. Usually the answer is: "Light some candles and hope for power to soon be back". And usually, the power soon gets back. And after an hour the power got back to us.

But during this hour I felt kind of liberated. Like nothing else mattered. It was just me (or us, I should include my girlfriend here) against nature. And I felt a rush of motivation. To work out. To take a walk. To write.

We are so used to our daily life, and our daily pleasures, and our daily troubles. It is very easy to fall into routines, either good or bad. Like in my case, my thinking fell back to everything that could go wrong with a trip to Paris, or being on TV. Instead, we should take less for granted, and try more to make the most of the day. Like the power went out, and we had to actually do something to survive.

// Mikael Glännström

MOON (2009)

Med: Sam Rockwell, Kevin Spacey.

Kevin Spacey spelar en dator med samvete. Sam Rockwell skördar månen.

Vill inte avslöja så mycket mer av handlingen... En ganska finurlig film.

Betyg: 7 av 10

Här kan ni ladda hem mina böcker!



EN BOK FÖR ALLA (ANDRA) (2000)

Ladda hem i PDF

Detta är det första jag har skrivit. Och då menar jag det första. Innan jag fyllde 22 var skrivandet inget intresse hos mig, och jag hade mediokra betyg i svenska. Sedan, vid 22 års ålder, fick jag för mig att skriva en bok. Vilket jag gjorde. Boken är inte särskilt välskriven, men gavs ut genom ett Print-On-Demand förlag och finns alltså att köpa. Boken innehåller sex noveller:

YRKESMÖRDAREN

En yrkesmördare ställs inför ett moraliskt dilemma när han får order att döda sin fru.

MOBBAD TILL GRÄNSEN

En kille slår tillbaka mot sina plågoandar.

JESUS BLAND OSS IGEN

En självutnämnd profet går runt och predikar.

GÖMD

En man hittas i en källare, där han bott hela sitt liv.

PORTALEN

Ett par vetenskapsmän hittar en portal till en annan värld.

DU GAMLA DU FRIA

En ung sångerska får uppdraget att sjunga nationalsången under en hockeymatch.

-----

MENINGAR OM LIVET (2001)

Ladda hem i PDF

Den här boken handlar om meningen med livet och innehåller diverse saker jag funderade på vid denna tidpunkt.

-----

40 INSIKTER OM LIVET (2002)

Ladda hem i PDF

Någon sorts tidig variant av självhjälpsbok.

Filmen "Avatar" gör tydligen vissa människor deprimerade. Dessa människor tycker att jorden inte är tillräckligt vacker och att vi förstör den med vår egoism.

För mig är jorden är paradis. Detta runda blåa klot. Det enda som med evidens huserar liv. Hur fantastiskt är egentligen inte det? Att kunna vandra omkring på den planeten och reflektera över det?

Sen är det klart att människans utveckling på vissa områden är destruktiv. Exempelvis när det gäller miljön. Men trots detta, så tror jag att vi människor, särskilt i kris, kommer kunna förändras och leva i symbios med natur och varandra. En grön psykologi, som jag kallar det.

Jag tror att de flesta som blir deprimerade av Avatar, redan var deprimerade. Att det bara förstärkte deras idéer om hur dumma vi människor är. Och ja, så jävla smarta är vi inte alltid. Det är därför vi måste fokusera på att utveckla vår rationalitet, medkänsla och disciplin.

UP IN THE AIR

Upplagd för att ge George Clooney en Oscar. Handlar om en man som flyger runt mellan olika städer och säger upp folk. En livsstil som han trivs med. Han föreläser också om att "resa med lätt packning" som handlar lika mycket om relationer. Men hans värld rörs om lite när en ung tjej vill effektivisera företaget och säga upp folk genom internet istället. Samtidigt träffar han en kvinna som är lite mer fängslande än han brukar vara van vid.

Kanonrulle. Skönt tempo. Skön humor.

Betyg: 9 av 10.

IMAGINARIUM OF DOCTOR PARNASSUS

Heath Ledgers sista film, innan hans omedvetna överdos. Hade förväntat mig mer. Det här var ingen höjdare... För mycket konstig dialog.

Betyg: 6 av 10. (då är jag snäll)

WHITEOUT

Jag brukar gilla sådana här filmer. Alaska. Iskallt. Farlig miljö. Ett mord. En polis. Kate Beckinsdale i duschen efter fem minuter. Spänningen dyker aldrig upp. Stämningen försvinner.

Betyg: 4 av 10.

INVICTUS (2009)

Med: Morgan Freeman, Matt Damon

Hade tidigare inte hört talas om denna film som handlar om Nelson Mandela och hans kamp att förena olika hudfärger och kulturer under ett och samma land. Symbolen för denna kamp blir ett rugbylag som Mandela vill ska vinna VM.

Bra skådespel, som väntat när Clint Eastwood regisserar. Inspirerande historia och precis lagom tempo. Min typ av film! Se den, om du har samma smak som mig.

Betyg: 9 av 10

Morticia satte sig på sängen och kopplade in hörlurarna i stereon. Hon satte i Alphaville med ”Forever Young” i cd-facket och satte låten på repeat så att den skulle upprepa sig om och om igen, varefter hon satte på sig hörlurarna och vred upp volymen till max

Jeremy hade nyss sagt åt henne att han inte älskade henne, att han älskade en annan. Förkrossad över dessa ord satt hon nu i sängen med ett rakblad som hon tagit ur rakhyveln hon rakar benen och armhålorna med.

Den lugnande deprimerande musiken försätter Morticia i trans och sakta för hon rakbladet närmare handleden.

Varför kunde han inte älska henne? Varför kunde han inte vara hennes? Varför hade hela världen vänt sig emot henne?

Orättvisan var total och tårarna rann nerför kinderna där hon satt på sin säng med vitt överkast med hjärtan på. Hon föll mer och mer in i trans medan musiken bedövade henne och lugnade henne. Avkopplad från omvärlden och sitt samvete tänkte hon åter på sveket och på orden som hon hört från sin älskade Jeremy: ”Jag älskar dig inte längre. Det är slut…”

Rakbladet närmade sig handleden i slow motion i en nästan hypnotisk rytmisk rörelse. Ingenting spelade längre någon roll. Ingenting var längre någonting värt. Livet existerade inte längre och hon var fast besluten på att avsluta det med några snitt. Hon var oälskad och bitter, trött och arg, uppgiven och kraftlös… Blodet hade redan runnit ut ur henne innan hon ens skurit sig. Livet var redan över. Det enda som existerade var musiken och besvikelsen.

Hon kunde inte höra sig själv gråta på grund av den höga musiken. Hon ryckte av kramperna av gråten, men allt hon kände var varma tårar nerför kinderna som droppade ner på benen. Hon hade klätt av sig naken som en sista protest, som en sista demonstration, som en sista uppvisning. Hon tänkte visa världen den nakna sanningen om vad den förlorat.

Hon satt mitt i sängen med benen i kors och huvudet nerböjd, med hörlurarna på huvudet. Samhället hade svikit henne. Familjen hade svikit henne. Nu hade också hennes pojkvän svikit henne. Hennes enda trygghet, hennes enda kärlek, hennes allt… Hon var förstörd… med musiken stillade hennes sinnen och bedövade henne från känslor och samvete, även om kroppen fortfarande reagerade med tårar och kramper.

Plötsligt kom hon ihåg allt ljuvligt och underbart… kyssarna, kramarna, värmen, närheten och kärleken. Tårarna och kramperna upphörde för ett ögonblick och ett leende spred sig över ansiktet. Hon öppnade ögonen och tittade ner på handen med rakbladet som nu var någon centimeter från handleden.

Med ett snabbt snitt skar hon sig själv. Blodet väntade ett tag men började sedan hastigt rinna ur henne. Hon satte rakbladet i andra handen och upprepade proceduren. Sedan kastade hon rakbladet på golvet och stängde ögonen. Hon la armarna på benen och kände hur livet rann ur henne. Först blev hon rädd, men sedan försvann rädslan med hjälp av musiken som bedövade henne.

Det vita överkastet blev rödare och rödare av blodet som rann ur Morticia. De röda hjärtan som prydde överkastet blev snabbt utsuddade…

Till slut orkade hon inte sitta upp längre, utan ramlade ihop i en naken hög i sängen, tillsammans med allt blod.

Musiken försvann mer och mer i hennes öron och livet tog sakta slut. Precis innan sista livsdroppen runnit ur henne ringde den rosa telefonen bredvid sängen.

Morticia gjorde en sista reflexmässig ansträngning för att svara. Hon tog av sig hörlurarna och tryckte in speakerknappen vilket gjorde att hon inte behövde lyfta luren.

”Hallå? Hallå? Det är Jeremy… är du där?” sa en röst i telefonen som var Jeremys.

Hon försökte svara, men hade inga krafter. Hon kunde öppna munnen, men kunde inte säga något. Hon sträckte förgäves ut handen för att lyfta på luren. Sista blodsdropparna höll på att rinna ur henne.

”Hallå??? Jag antar att du inte är där… Jag ville bara säga att jag ångrar det jag sa förut… Jag menade det inte… Jag var inte mig själv och ångrar varje ord… Kan du inte svara och förlåta mig? Snälla… Jag älskar ju dig… Jag älskar dig Morticia!” sa en desperat och ärlig röst som var Jeremys ur högtalaren från telefonen.

”Jag älskar dig Morticia” hörde hon om och om igen i ett eko i huvudet, samtidigt som krafterna helt tagit slut. Hon låg helt livlös sånär som på några tankar… ”Jag älskar dig… jag älskar dig Morticia!”

Hon ångrade sig… Hon ville leva… Hon ville vara med Jeremy för alltid… Men hon höll på att dö. Hon var död.

Ett par timmar senare öppnade Jeremy dörren för att finna sin älskade livlös i sängen, naken i sitt eget blod, med handen utsträckt efter telefonen.

På sängen låg ett par hörlurar som spelade hög musik. Förkrossad plockade han upp rakbladet från golvet och satte sig i sängen med sin älskade hårt i hans famn. Han tog på sig hörlurarna som sakta började bedöva hans sinnen. Han greppade rakbladet hårdare och förde det samtidigt mot sin handled, medan han lyssnade på den bedövande, lugnande och deprimerande musiken av Alphaville:

”Forever young… I wanna be, forever young… Do you really wanna live forever, forever young…"

FÖRORD

Det finns ett stort behov av insikt i denna värld. Ett behov av något Äkta, i detta högst tillfälliga liv.

Det finns insikt och det finns Äkta saker i livet. Förhoppningsvis ska denna bok på ett enkelt och logiskt sätt visa och ge insikt om detta faktum: Att det finns en mening med livet och att vi alla är kapabla att hitta den, oavsett vilken livsstil eller vilket liv vi har.

Enda förutsättningen är en vilja att få kunskap. Denna kunskapen leder sedan (när tiden är mogen för individen) till insikt.

Läs boken koncentrerat och stanna gärna upp ofta och tänk till om det du läst (om du hittar något som kittlar ditt medvetande).

KAPITEL ETT – LIVET

FÖDSELN

Alla föds vi. Det är ett faktum som inte ens den skeptiska av alla skeptiker kan förneka. Vi blir till liv av en komplicerad process som naturen har redigerat, med oss som huvudrollsinnehavare.

Många undrar NÄR man är en människa. Många religiösa hävdar att man är en människa redan som spermie och att alla aktiva handlingar som förstör detta liv är synder och negativa handlingar (till exempel onani eller abort). Det är dock en diskussion jag väljer att inte ta upp här, eftersom jag helt enkelt inte har något logiskt att säga om det.

Däremot vet jag att vi människor inte kan föda obegränsat med barn i framtiden. Någon sorts begränsning måste ske, på något sätt. Inte för att det är bäst… utan helt enkelt för att det är nödvändigt eftersom jorden inte är obegränsat stor.

Därför måste det vara bäst att ge våra barn bästa möjliga förutsättningarna, födda som ofödda.

När man föds är man beroende av andra. Man har en egen personlighet och ett arv. Men man har ingen direkt fri vilja. Den lilla  vilja man har är enkel för andra att kontrollera. Det är ganska skrämmande att man inte kan försvara sig som barn och inte kunna välja vilken uppväxt man får. Men så fungerar livet. Tillfälligheter avgör. Både i uppfostran och miljö. Dock är det inga vilda tillfälligheter som inte har med varandra att göra. Dessa tillfälligheter beror på tidigare tillfälligheter osv osv. Så allt har ett större sammanhang, vilket gör att vi själva, som individer kan påverka detta sammanhang! Mer om detta senare.

Man kan säga att födseln är som ett blomfrö. Beroende på omständigheter som miljö och omhändertagande, så kommer blomman utvecklas, antingen dåligt, vanligt, bra, jättebra eller unikt. Men blomfröet själv kan inte bestämma hur det ska växa upp.

Man kan också jämföra födseln (och livet) som en bok. I början är den tom, men med skrivna förutsättningar i form av arv. Sedan skriver andra i denna bok och formar ens liv! (tex miljön eller föräldrar) Men efter ett tag kan man sedan själv skriva i boken och kanske till och med sudda ut sådant som man vill ha bort (till exempel negativa egenskaper som hat eller egoism) och lägga till sådant man vill ha med. Men när boken sedan bedöms, så är det bara dom egna handlingarna som bedöms och även bakgrunden till dessa, så boken analyseras med total sanning och rättvisa. Så ingen behöver oroa sig över att bli missförstådd efter döden.

För alla födda vilar ett ansvar efter födseln. Men det är inte det nyfödda barnets uppgift att ta detta ansvar. Det är naturligtvis omgivningens uppgift (föräldrar och samhället).

För ett par dagar sedan fick självaste Kungen en tårta rakt i nyllet.

Denna händelse har blivit jättestor och media har frossat av nyheten.

Men jag måste säga att jag tycker nyhetskåren är både partisk och patetisk, utan insikt eller visdom. Alla undrar ”Hur kunde det hända?” och ”Hur kom han fram till Kungen?” och ”Är den ”svenska” öppenheten hotad?”.

Frågan vi borde ställa oss är ”Varför kastade denna 16 åring en tårta i ansiktet på Kungen?”.

Jo, han svarar själv att han vill krossa kapitalismen och monarkin. Och jag måste säga att jag ser en tjockare röd tråd i hans tänkande än hos media och polis.

Han bevisade sin egen poäng genom detta handlande. Han bevisade att folk blir upprörda av en sådan ”skämtgrej” som en tårta i ansiktet. Han bevisade att polisen är överambitiös… som vanligt EFTER händelsen har utspelat sig. Han bevisade också att vi i Sverige fokuserar oss på fel saker. Han gjorde också detta på ett hyfsat fredligt sätt.

Anledningen till denna frustration beror på en klasskillnad som hela tiden växer och skapar extrema grupper som är emot saker och ting, tex kapitalismen och monarkin.

Jag tycker Kungen borde tacka denna yngling för tårtan i ansiktet eftersom det visar att saker och ting inte står rätt till i det svenska samhället. Kungen skötte det hela bra, han blev inte upprörd och kände medkänsla för 16 åringen. Jag tycker han borde ta ännu ett steg och förlåta 16 åringen. Utan anhållning, utan åtal.

Vakna Kungen. Vakna polisen. Vakna media. Vakna Sverige. Se Sanningen istället för att hyckla. Börja tänk lite vart vi är på väg och om vi vill dit.

En tårta i ansiktet är ett ganska fredligt sätt att starta en diskussion. Så låt oss diskutera istället för att hetsa upp oss.

Annars är jag rädd för att tårtor byts ut mot grövre tillhyggen. Och dit vill vi inte.

Istället för att hata denna 16 åring ska vi känna medlidande och vara förstående. Annars bevisar han ytterligare en sak: Att vi bär på fel sorts känslor inom oss.

Tack.

Bäste Magnus!

Jag är glad att kritiken är konkret. Dock är den missriktad på flera ställen och därför måste jag ge dig svar på vissa frågeställningar och påståenden du tar upp.

Skilj först och främst på debatten och mig själv. Jag är filosof och det är mitt ”arbete” att ta upp olika frågeställningar. Bara för att jag håller med någon, behöver jag inte stötta hela personens tankegång eller åsikter.

Du skriver att jag tycker det var ”ett rätt och riktigt agerande”. Naturligtvis tycker jag inte det och det står det inte någonstans i min artikel heller. Jag ska förtydliga vad jag menade med ”ett hyfsat fredligt sätt” (som tydligen behövs…) som du använde som argument:

Ett hyfsat fredligt sätt är inte ett totalt fredligt sätt och därför inte ett rätt och riktigt agerande, men samtidigt är det fredligt på det sättet att det inte direkt skadar någon. Om det är lagligt eller inte, lämnar jag andra att bedöma. Som det ser ut nu så blir det inget straff, så sluta kalla killen för saker som ”skyldig” och ”olaglig” innan han ens är det.

Du skriver också att jag rättfärdigar olagligheter. Detta stämmer inte heller. Allt jag rättfärdigar är att vi kommer få ut mer positivt än negativt av denna handling.

Du ifrågaställer också mitt medlidande till 16-åringen. Vad är alternativet? Hat?

Nu över till det intressanta, sakfrågorna:

Min fråga i den första artikeln var ”Varför kastade 16-åringen en tårta i ansiktet på kungen”.

Ditt svar är: ”En skev syn på demokratin och kapitalismen”.

Vad är då en skev syn på demokratin och kapitalismen? Har alla som inte håller med om att demokratin och kapitalismen idag fungerar till 100 procent en skev syn? Har alla som prioriterar andra saker än materialism en skev syn? Har alla som tycker att kapitalismen föder sig själv och inga andra en skev syn? Har alla som tycker att politiken till stor del har blivit en popularitetstävling en skev syn? Har alla dom som vill använda kapitalismen till en globala förbättringar en skev syn? Har alla dom som tycker att kapitalismen är egoistisk en skev syn? Har alla dom som tycker att kapitalismen skapar mer lidande än lycka en skev syn? Har alla utbrända en skev syn? Har alla olyckliga människor i Sverige och västvärlden en skev syn?

Självklart står jag för en demokrati och en ”kapitalism”, men inte som den ser ut idag. Den går att förbättra. Men vi måste sluta tänka egoistiskt och istället börja bry oss om varandra. Vi är enkla människor som har enkla behov, men vi kan inte ens uppfylla dom? Varför? Jo, för att vi hela tiden skapar andra mer komplicerade behov som tar bort dessa enkla behov och hindrar oss från att uppfylla dom. Detta beror på stor del på den nuvarande kapitalismen. Den används på fel sätt och det var precis det som 16-åringen ville säga (tror jag). Vi kan inte hela tiden höja ribban utan att hoppa över den! Vi måste först hjälpa alla över en höjd innan vi kan höja.

Då är frågan: Vilka ska man hjälpa över? Så många som möjligt, så klart. Det misslyckas vi med idag, så därför fungerar inte kapitalismen på tillfredställande sätt. Resultatet blir lidande, utbrändhet, depressioner och andra stressymptom, eftersom våra själar påverkas av detta faktum.

Så tårtkastningen handlar inte om för eller emot: Det handlar om en förbättring, som vi genom denna diskussion faktiskt uppnår utan att vi vet om det. Vi är fel ute, annars skulle vi inte ha denna diskussion. Men ”fel” betyder ju inte att vi är helt fel ute. Det betyder bara att det finns stora förbättringar inom räckhåll och att vi borde göra dessa förändringar så snabbt som möjligt.

Vad är viktigast? Lycka eller en bil? Ger bil lycka? Vad händer när bilen går sönder?

Du skriver att ”tre miljarder människor svälter för att kapitalismen inte nått deras del av världen”. Vad beror detta på? Jo, kapitalismen vill bara föda sig själva och inga andra. För i annat fall skulle kapitalismen redan existera över hela världen, men med ett annat namn: ”Global Social Ekonomi”.

Svar till ”kungatrogen pensionär” som i NWT den 24 september gav sina åsikter angående min insändare den 18/9 som handlade om tårtkastningen mot kungen.

Du (kungatrogna pensionär) säger att filosofer har farliga tankegångar. Vad grundar du detta på? Kritik är nyttigt, men kritik utan grund är det bara okunniga som ägnar sig åt…

Du säger också att min artikel (eller insändare) var ”rubbad”? Vad menar du med det? Än så länge ser jag bara otydlig kritik utan grund från en okunnig kungatrogen pensionär.

Det första vettiga du säger är att du uppfattade min artikel som att ”tårtkastning på vår aktade kung upplevs helt i sin ordning”. Det är en kritik som är nyttig och som jag gärna besvarar, käre vän.

Det är naturligtvis inte i sin ordning att kungen får en tårta i ansiktet. Det var poängen med min artikel! Och att vi ska vara glada att vi nu har fått denna insikt och kunskap, så att vi kan ta reda på problemet och orsaken till detta. Så jag är rädd att du helt i din trogna iver har missuppfattat artikeln.

Du undrar också om jag är ”vuxen eller barn”? Jag är 23 år.

Sedan skriver du också att jag är ”road” av händelsen, helt utan fog. Vart i min insändare står det att jag är road? Jag är snarare oroad att 16-åringar drivs till tårtkastning.

Du fortsätter med att skriva att ”många fokuserar sina krafter på klyftorna och klasskillnaderna i vårt samhälle”. Vad ska vi annars fokusera på? Att öka dessa klyftor kanske???

Slutligen håller jag helt med dig om att olyckliga människor bör ”söka hjälp i en eller annan form”. Frågan är bara om den hjälpen finns? min käre kungatrogne pensionär.

Kanske var det därför kungen fick sig lite grädde i ansiktet, för att den hjälpen inte finns (eller fanns)?

Ska du fortsätta kritisera denna tankegång, så får du skärpa till dig lite och komma med vettig kritik, istället för arg, okunnig kritik.

Med vänlig hälsning

-          Mikael Glännström, filosof

KAPITEL ETT – FÖDSELN

Han föddes den 5:e januari år 2247. Vissa människor räknade inte längre år, eftersom de helt enkelt inte hade tillräcklig kunskap. Men en del upplysta räknade fortfarande åren, mer av tradition än nytta. Jorden hade varit våldsam ända sedan femte världskrigets slut då Den Stora Bomben ödelade nästan allt liv på jorden, så alla nu levde dag för dag, osäkra om framtiden. Livet handlade om överlevnad mot naturen och mot varandra.

Han döptes till Jamie efter sin morfar. Födseln hade varit svår, men modern, Laura, hade ändå överlevt. Jamies far, Paul, hade själv förlöst det nya livet mitt ute i skogen, en bit utanför samhället.

De levde i ett litet samhälle som bestod av fem familjer. De hade alla tak över huvudet och gott om mat, men då och då kom Lunaz gäng och mördade alla de såg. Därav det låga antalet familjer. Då och då dök nya fredliga familjer upp för att sammansluta sig, men antalet familjer hölls hela tiden nere på grund av Lunaz räder och attacker.

Lunaz var ledaren för de grymma och hänsynslösa nomader, som härjade runt om i världen. Han var stor, lång och kraftig, med långt svart lockigt hår. Blicken var alltid iskall och rå och med sina svarta ögon skrämde han nästan livet ur alla han tittade på. Ingen ifrågasatte Lunaz, för det skulle innebära en snabb död. Alla gäng styrdes direkt eller indirekt av honom och de som inte var i hans närhet krigade ändå i hans namn och för hans vinning.

Förutom Lunaz-gängen fanns de fredliga samhällena som försökte försörja sig själva för att överleva. Vissa samhällen hade tur och slapp Lunaz räder. Andra utplånades helt.

Jamie föddes i ett litet samhälle som kallades Zalu, efter den gamle lärde mannen Zal, som var överlägsen i kunskap och visdom. Han var en erfaren man som hade rest runt och lärt sig mycket och samtidigt lyckats undvika Lunaz-gängen. Hans kunskap var ovärderlig och han hade ett finger med i nästan alla projekt. Zal var också mycket begåvad med pil och båge, med vilken han hade jagat och dödat många fåglar, som blev en delikat middag.

Samhället hade sluppit attacker från Lunaz i nästan fem års tid nu och bestod av fem familjer. Två som nyligen anslutit sig efter en lång strapatsresa genom olika ödemarker. Det mesta var ödemark efter Den Stora Bomben, men marken började sakta men säkert bli bördig igen och började även sprida sig. Utvecklingen var för tillfället större än förstörelsen.

När Jamie föddes uppstod ett plötsligt lugn. Inte ett ljud hördes vid den bädd familjen hade gjort i ordning för födseln. Inte ens Jamie själv skrev vid födseln. Laura och Paul blev lite oroliga ett tag, men blev sedan lugna när den lille pojken såg ut att skratta. Med sig hade dom även Zal som kunde undersöka att den nyfödde var frisk. Zal var även läkaren i samhället. Zal konstaterade att den lille hade ”oerhört starka nypor”. För att försäkra sig om att pojken också kunde skrika, petade Zal Jamie i magen några gånger. Till slut började den tappre lille pojken skrika, för att snabbt ge sig. Alla var glada att den nyfödde var frisk och stark. Zal var förundrad över den medvetenhet Jamie hade i ögonen. Det var som att titta rakt in i ögonen på en gammal person som var på väg att dö, som precis fått ett lugn inom sig och varit redo att lämna världen.

Samhället hade ingen särskild religion förutom att de då och då dansade till ”högre makters ära”. Detta skedde ofta när det regnade och stilen på dansen varierade mellan vild och harmonisk, beroende på humör i samhället. De två nya familjerna som nyss kommit till samhället hade fört med sig en konstig dans som chockade vissa på grund av sin vågade natur. Stilen blev dock senare accepterad.

Det var Zal som hade planerat stadens arkitektur, alla hus. Eftersom allt hade förstörts för fem år sedan vid Lunaz senaste räd, hade de varit tvungna att bygga upp allt på nytt. De byggde hus av stenar, som de sedan tätade med diverse material, som tex kvistar, halm och jord. Det var tillräckligt för skydd mot väder och för att hålla värmen. Mestadels av tiden spenderade dom ändå ute i naturen för att arbeta. Eftersom kunskapen var hög i samhället fick dom ett stort överskott av mat och andra varor. Ibland gav sig någon person eller familj ut i världen för att byta till sig något. Det som ett par hundra år tidigare hade varit ett högteknologiskt samhälle hade nu blivit ett samhälle utan någon lyx alls. Men då var också kraven helt annorlunda. Högteknologi sågs nu som något onaturligt som förstörde mer än det gjorde nytta. Det hade historien bevisat, genom Den Stora Bomben. Inte ens Lunaz brydde sig inte om att utveckla nya teknologier, eftersom han ansåg att det kunde störa hans maktbalans.

Just nu lekte livet för de fem familjerna som alla var nöjda med livet. Men när som helst kunde en attack från Lunaz-gängen komma… Då skulle harmonin bli till kaos och allt uppbyggt bli förstört.

KAPITEL 2 – DEN UNIKA POJKEN

Det märktes tidigt att Jamie var speciell. Han var alltid glad och gjorde alla runtomkring honom glada med sina oskyldiga bus, roliga skådespel och smarta diskussioner. Redan vid fem års ålder utmanade han de vuxna genom att ifrågasätta saker och ting.

Jamie brukade roa sig med att klättra i träd och studera myror. Han var helt besatt av myrornas arbete och hjälpte själv till att bära strån och mat till stacken. Jamies föräldrar oroade sig ibland för den lille specielle pojken, men märkte snabbt att visste skillnad på lek och allvar.

Han utbildades av Zal, som lärde honom läsa och skriva. Jamie var mycket intresserad av böcker och kunde ibland sitta uppe länge och läsa, när de andra hade gått och lagt sig. Jamies föräldrar undrade varför pojken var så trött på morgonarna.

Favoritboken var ”Black and White” som var skriven 2012. Den handlade om kampen mellan det goda mot det onda. Jamie undrade ofta varför de goda vann, när de var så kraftigt underlägsna. Han själv trodde krig var något ålderdomligt, eftersom han hade växt upp i ett litet fredligt samhälle. Zal förklarade då och då att det fanns fler samhällen som Zalu, men han förklarade aldrig att vissa av dessa samhällen var onda. Ond och god var ett ålderdomligt ord. Nu handlade det om överleva och inte överleva.

När Jamie var sju år hände något underligt. Han var med Zal ute i vildmarken och jagade fågel. Zal fick upp ögonen för en stor fin fågel och tog sikte med sin pilbåge. Men Zal kunde aldrig se om han träffade fågeln eller inte. Jamie tyckte synd om fågeln och beslöt för att leta upp den. Zal brydde sig inte och gick istället hem. De var inte långt hemifrån, så pojken kunde klara sig själv, tänkte Zal.

Jamie letade länge efter fågeln och fick till slut syn på några fjädrar. Fågeln var livlös.

Jamie blev ledsen när han hade fågeln i knät. Han kände hur livet hade försvunnit ur fågeln och hur ett äventyr plötsligt tagit slut. Han satt länge med fågeln i knät och grät över det tragiska ödet.

Efter flera timmar kände Jamie att det började röra sig i knät. Han öppnade sina händer och såg att fågeln rörde på sig! Fågeln hade vaknat till liv igen. Jamie förstod inte hur det hade gått till. Han höll upp händerna och tittade en sista gång på fågeln innan den kvittrade till som tack och flög iväg. För första gången hade Jamie med sin vilja överfört livskraft till en annan varelse. Det var det första tecknet på Jamies magiska och övernaturliga krafter, som i och för sig var naturliga för honom. Men han var fortfarande för liten för att förstå och kunna behärska krafterna.

Samhället fungerade bra och alla aktiviteter utfördes med lätthet. Lagret med mat och hantverk blev allt större och alla trivdes med sina arbetsuppgifter. Man överlevde och mådde dessutom bra. Allt var på topp. Men på några timmar skulle allt förändras.

Solen hade precis gått upp på morgonen och familjen Lander hade gått upp för att laga frukost. Som vanligt var mamma Laura strålande glad. Och som vanligt var pappa Paul stressad för dagens uppgifter, även om det inte fanns något att vara stressad för. Och som vanligt var Jamie morgontrött efter att ha suttit uppe och läst, fram tills sent på natten.

Himlen var klarblå när Laura skulle gå och plocka några färska ägg från hönsen som sprang runt vilt på gården.

Hon hann precis utanför dörren, när hon hörde vilda skriv och klampande hovar. Hon hade hört det förut och visste att ett gäng var på väg mot samhället. Laura släppte korgen som hon tänkte lägga äggen i och rusade in för att varna sin familj:

”Dom är här igen! Dom kommer förstöra allt! Vi måste fly fort!” skrek Laura. Paul reste sig blixtsnabbt från bordet och sprang för att hämta Jamie som hade somnat om.

”Jamie, vi måste ut på en resa” sa pappa Paul lugnt.

”En resa? Va kul! Vart ska vi? Vad ska vi göra på resan?” undrade en upphetsad Jamie.

”Det får du se. Skynda dig nu!” svarade Paul med sträng röst och tog tag i Jamies arm för att skynda på honom.

Samhället hade en gemensam plan att ta hästarna och rida åt olika håll. Planen var bra, förutom att gänget redan hade hunnit fram inom alla hade hunnit iväg.

Familjen Lander hann bara utanför dörren, när de såg gänget omringa samhället. De var omkring 4-500 personer på hästar och med svärd som vapen. Ur ringen red en stor person på den största och vackraste hästen fram. Han ökade farten och satte kurs mot familjen Lander, med svärdet ovanför huvudet och med ett högt skri.

Laura höll i Jamie hårt, medan Paul tog ett par steg framåt av ren instinkt för att försvara familjen.

Paul kände igen personen som var på väg mot honom. Det var Lunaz.

Några sekunder senare sjönk Paul ihop livlös till marken, efter ett välriktat hugg från Lunaz. Laura rusade fram till Paul skrikandes av smärta och chock. Några sekunder senare var också Laura livlös. Lunaz hade än en gång svingat sitt svärd med ett dödligt resultat.

Kvar stod lille Jamie. Han tittade på sina föräldrar som låg i en livlös hög framför honom. Han förstod inte vad som hade hänt. Han förstod inte vilken ondska som låg bakom detta fruktansvärda. Han förstod inte att livet var över för hans föräldrar och att han aldrig mer skulle kunna prata med dom. Dom två viktigaste delarna av hans liv hade på några sekunder raderats ut, försvunnit. Stirrandes på den livlösa högen, började Jamie gråta. Inte skrika hejdlöst, utan lugnt och stillaståendes gråtande, utan att röra en min. Tårarna rann ner för kinderna på pojken som nu började inse att hans föräldrar inte skulle ställa sig upp och att den store fruktansvärde person på häst framför honom inte skulle försvinna. Jamie höjde på blicken och mötte Lunaz blick.

Lunaz var van att folk som tittade på honom stelnade av skräck eller skrek av sorg och vrede. Men den lille pojken tittade på Lunaz med de tårfyllda ögonen utan att röra en min. Han betraktade Lunaz helt utan rädsla.

Lunaz blev förvånad av den ovanliga händelsen och vände sig om och red tillbaks till sitt gäng för att ge order om att beslagta allt av värde och förstöra resten. ”Döda alla utom pojken” sa han slutligen, med mörk och bestämd röst.

Medan gänget härjade hann Jamie gå fram till sina föräldrar och ta farväl. Han kunde inte väcka dom till liv. Några minuter senare förlorade han medvetandet och tillfångatogs...

Jamie vaknade upp av ett skrik. Han visste inte vart han var, men befann sig fastkedjad inne i en cell. Till sin stora glädje och förvåning såg han Zal ligga bredvid honom. Tydligen hade gänget beslutat sig för att tillfångata även den gamle lärde mannen. För ett ögonblick glömde Jamie bort att hans föräldrar nyss blivit mördade. Chocken hade lagt sig lite och Jamie började förstå vad som hade hänt. Inget var sig längre likt. Inget var längre säkert. Framtiden och hans liv var osäkert.

Cellen var mörk sånär på ljuset från facklorna i korridoren. Cellen bestod av stenväggar och en gallerdörr. I hallen fanns några vakter som skrattade och hånade andra fångar. Golvet bestod av grus och damm och Jamie kände att det var jobbigt att andas. Han försökte väcka Zal:

”Vakna! Vakna Zal!” viskade Jamie bestämt i Zals öra. Den gamle mannen vaknade långsamt och förvirrat.

När jag var yngre (i det här fallet, hela 24 år) gillade jag att filosofera om yttre orsaker till min sociala fobi.

-----

Våra hjärnor (i Sverige och dom flesta andra delar av världen som har media) är idag globalt inställda. Med detta menar jag att vi direkt och indirekt bryr oss om och följer vad som händer runt om i världen. Vi måste anstränga oss extremt mycket om vi ska lyckas hålla världen utanför våra hjärnor.

Vad innebär då detta?

Det innebär att, vare sig vi vill det eller inte, hela världen blir vårt samhälle, blir en del av oss. Visst, vi kan prioritera och bry oss om saker som händer nära oss, men vi påverkas ändå konstant av allt som händer runt om i världen.

Världens lycka blir därför vår lycka. Världens lidande blir därför vårt lidande. Världens krav blir våra krav. Vi ser den lyxigaste lyxen och önskar vi levde så. Vi ser den värsta misären och önskar vi inte levde så. Vi tänker inte längre lokalt, utan globalt.

Vad innebär då detta?

Det innebär att vi måste bry oss om hela världen för att må bra. Vi måste anstränga oss och vara insatta i aktuella frågor, både lokala och globala. Vi måste vara oss själva och inte någon annan. Vi måste leva efter sanningen istället för att hyckla. Vi måste helt enkelt bry oss om varandra. Först då kan vi med gott samvete leva våra liv utan att plågas av det bättre och sämre.

Då är frågan: Hur bryr man sig om hela världen?

Allting börjar hos individen. Hos Dig (läsare). Allt Du tänker påverkar det Du gör. Allt Du gör påverkar andra. Andra påverkar i sin tur till slut hela världen. Du bär alltså på ett globalt ansvar som i slutändan endast påverkar Dig själv, Din egen lycka.

HUR man anstränger sig är personligt och olika från individ till individ.

Man har lyckats när man utfört handlingar som fått fler positiva resultat än negativa. Då har man räddat sig själv och hela världen. Då kommer lyckan. Positiva resultat föds ur bland annat godhet, kärlek och medkänsla. Det är otroligt ansträngande att utföra handlingar med positiva resultat, men lyckan blir därefter äkta.

Vad är viktigast? Pengar och mode, eller att vi mår bra och är lyckliga? Då säger vissa ”Pengar och mode får en att må bra”. Och när pengarna tar slut och modet ändras?

Vi måste binda lyckan till oss själva, istället för materiella (yttre) saker.

Vi klarar oss en tid av den materiella, ytliga lyckan. Men den är tillfällig och dömd att försvinna.

Nu undrar Du (läsaren) säkert vad allt detta filosofiska trams har med DIG att göra???

”Din dumma jävla idiot…

tror du verkligen att du kan bli lycklig utan att anstränga dig?

Din dumma jävla idiot…

Tror du verkligen att andra bryr sig om dig om du inte bryr dig om dom?

Tror du verkligen att andra älskar dig om du inte älskar dom?

Din dumma jävla idiot…

Är det konstigt att livet är svårt när du gör det svårt?

Är det konstigt att ett problem är omöjligt att fixa när du gör det omöjligt att fixa?

Din dumma jävla idiot…

Är det konstigt att du är deprimerad när du inte anstränger dig att vara lycklig?

Är det konstigt att du är ledsen när du inte anstränger dig att vara glad?

Din dumma jävla idiot…

Är det konstigt att du bryter ihop av stress när du stressar för mycket?

Är det konstigt att du bryter ihop av verkligheten när du inte lever efter den?

Din dumma jävla idiot…

Varför söker du efter sanningen om du hycklar?

Varför söker du enkelheten när du lever i lyx?

Varför söker du över huvud taget om du inte vill hitta?

Din dumma jävla idiot…

Skärp dig…

Kallaste vintern på några år. Kanske kan det bli fler rekord? Flest dagar utan slask, eller så.

Några vackra vinterlandskap från Internet. Copyright: Okänt.

Stora förändringar i samhället skapar ångest och depression. Massarbetslöshet och ekonomisk instabilitet kan räknas in i sådana stora förändringar.

För att klara av en sådan förändring krävs att man stärker identiteten hos människor som tidigare fäst den till sitt jobb eller sina ekonomiska resurser.

Jag var på en föreläsning om detta ämne för några månader sedan, där de tog upp Grönland, Baltländerna och Gotland (!), som exempel där självmordsstatistiken hade ökat. Teorin var att en kris i identiteten var en av de största orsakerna. Jag frågade föreläsaren om dagens globala ekonomiska "kris" skulle öka självmordsstatistiken och han svarade "Förmodligen, ja".

Så vi har tydligen en ökning av ångest och självmord att vänta på Island, där ekonomin kraschat rejält. Men det finns naturligtvis saker som skulle kunna lindra den utvecklingen. Exakt vilka saker det är, vet jag dock inte...

Isländare vill ha en omröstning huruvida de ska betala tillbaka pengar till småsparare i Holland och Storbrittanien. Vid sämre tider blir fler egoister och nationalister... Samma utveckling sker i Sverige.

Det behövs en modifiering av rådande marknadsekonomi, såväl som ett psykologiskt förberedande inför en sådan förändring. För det kommer innebära ångest och identitetskris.

Jan Guillou intervjuade en känd fånge och frågade honom hur han stod ut i isoleringscell. Svaret var att bibehålla rutiner, trots den svåra situationen. Gå upp i tid, bädda sängen, läsa vid skrivbordet och inte i sängen, motionera den timme han hade på rastgården osv. Rutiner är speciellt viktiga också för personer med ångestproblematik, eftersom vardagen oftast är inrutad på ett liknande sätt som för fången, och att vardagen därför kan ”flyta iväg” utan rutiner.

Arbetsterapi, en form av terapi som ibland erbjuds av kommunen, försöker bygga upp sådana rutiner genom att man gemensamt lagar mat, städar, ägnar sig åt hantverk och andra punkter som är viktiga för att klara sig själv och driva sig själv framåt.

Till en början finns det alltid en naturlig motvilja till den nya rutinen, eftersom psyket är van en viss ordning och blir stressad om denna ordning bryts. Det gäller alla människor och inte bara personer med ångestproblematik. Med tiden vänjer sig dock psyket och den nya rutinen flyter på med mindre och mindre motstånd och ansträngning.

Ett vanligt misstag många gör är att de vill förändra allt på en gång, men störst chans att lyckas har man om man tar det steg för steg. Börja med att gå upp en timme tidigare, istället för att gå upp fem timmar tidigare. Börja med att laga mat ett par gånger i veckan, istället för att laga frukost, middag och kvällsmat varje dag. Manisk ansträngning tar på krafterna och kan leda till stor besvikelse när man inte orkar genomföra alla de där förändringar man tänkt sig.

ÖVNING

Det mänskliga livet är ett socialt liv, som består av olika typer av relationer. Kvalitén på dessa relationer kommer naturligtvis påverka kvalitén på livet. Att ha stöd är oerhört viktigt för en person som har ångest, eftersom vissa moment är tuffa att ta sig igenom själv. Det är större chans att lyckas med självhjälp om man har stöd. Saknar man stöd helt, är det en mycket god idé att söka hjälp av en terapeut, som då fungerar som ett stöd.

FAMILJ

I den bästa av världar, består en familj av familjemedlemmar som älskar varandra och som ställer upp för varandra. Som vi alla är medvetna om, så lever vi inte i den bästa av världar och ibland uppstår det diverse konflikter i familjen. Konflikten kan gälla värderingar, val av vänner, pengar eller något annat. Man kan inte heller välja sina familjemedlemmar. De finns där vilket man vill eller ej.

Jag är ingen expert på detta område, så det är ingen idé att jag ger massa käcka tips hur du ska göra för att vårda dina relationer. Men försök att inte vara långsint och försök att inte låta konflikterna ta över ditt liv. Saknar du stöd från familjen, försök hitta det på annat håll.

VÄNNER

Någonting man däremot kan välja är sina vänner. Ofta finner man sina vänner genom att man delar liknande drag och intressen. Personer med ångestproblematik kanske drar sig till andra med liknande problematik, både medvetet och omedvetet. Det är viktigt att man även söker sig till andra typer av människor eftersom de kan visa upp en vardag som ser annorlunda ut, som man kan lära sig av.

Som sagt, jag är ingen relationsexpert, så sök mer information angående detta på annat håll. Men jag vill ändå påpeka vikten av att arbeta med dina relationer, precis som du arbetar med dig själv, för att få bättre och mer givande relationer, och på så sätt också mer stöd.

ÖVNING

Att kunna slappna av är viktigt för en person med ångest, eftersom avslappning har en dokumenterat ångestdämpande effekt. I nästan all terapi, får man lära sig avslappningsövningar.

Avslappning innebär för de flesta att sova eller vila. Det kan också handla om att ta en promenad eller ägna sig åt en hobby. Allt som för bort tankarna från stress är avslappning. Att slappna av är dock lättare sagt än gjort och det finns ingen universalmetod som fungerar på alla. Det viktiga är att du tar dig tid och i alla fall försöker, oavsett om det fungerar eller inte.

MEDITATION

Österländsk filosofi har influerat oss sedan länge. De antika filosoferna från Grekland var kraftigt influerade av österländskt tänkande och många nuvarande terapimetoder är influerade av österländskt tänkande. Dialektisk beteendeterapi, som utvecklats främst för borderlineproblematik, använder sig mycket av ”att vara närvarande i nuet”, vilket tränas genom meditation.

Meditation är en sorts aktiv avslappning, där man inte bara vilar, utan även anstränger sig på att fokusera och komma in en sorts rytmisk avslappning, ett tillstånd där man är medveten om intryck utan att tänka på dom.

Jag tänker gå igenom den teknik som jag själv använder mig av: ”Vishetsmeditation”. Det är en meditationsteknik som går ut på att man fokuserar på andningen och låter tankarna strömma igenom, utan ta tag i dom och tänka på dom. Det låter kanske flummigt, och det är det möjligtvis också, men det är också någonting som fungerar för många och som får mer och mer stöd genom forskning.

Såhär gör man i alla fall, om man vill prova:

1.       Sätt dig bekvämt (om du ligger ner är det ganska stor risk att somna… därför är det bättre att sitta!)

2.       Fokusera på andningen och tänk ”in” ”ut” när du andas in och ut.

3.       Fortsätt med detta i ca 5 minuter. Om några övriga tankar tränger på, fokusera på andningen igen.

4.       Den här meditationstekniken handlar framförallt om att träna upp din disciplin. Nybörjaren känner sig rastlös ganska tidigt och har svårt att fokusera enbart på andningen. Men efter viss träning, kommer du komma till det där lugna stadiet som eftersträvas, när tankarna flödar på och du agerar som en utomstående observatör av dina egna tankar.

5.       Känner du att tankarna börjar fladdra iväg för mycket, återgå till andningsövningen.

6.       Det räcker med 15 minuters meditation för nybörjaren. Mer än 30 minuters meditation rekommenderar jag inte lekmän (amatörer som inte viger sina liv till meditativa övningar).

Meditation kan som med allt annat brukas, men också missbrukas. Vissa mår sämre av att meditera, eftersom tankar bubblar upp till ytan och inte alltid är så lätta att lägga åt sidan. Då kanske det fungerar bättre med en mer aktiv avslappning, som exempelvis en promenad.

MUSKELAVSLAPPNING

Personer med ångestproblematik spänner sig (som en följd att kroppen förbereder sig inför en fara och är på helspänn) och har ofta ont i muskler och leder på grund av detta. Muskelavslappning kan lindra detta.

En vanlig övning är att lägga sig ned och gå igenom kroppens muskler steg för steg:

1.       Lägg dig ner.

2.       Börja från fötterna och arbeta dig uppåt.

3.       Spänn tårna och slappna av.

4.       Skaka lite på tårna och slappna sedan av i tårna.

5.       Fortsätt med fötter, ben, armar osv.

6.       Tycker du det känns obehagligt att spänna musklerna, så kan du bara försöka slappna av det aktuella området.

Det finns ljudband med en röstguide som går igenom kroppens olika muskler. Det kan vara lättare om man har svårt att koncentrera sig.

Stretching är också en sorts muskelavslappning, ämnat att skapa större rörlighet. Yoga är en populär variant av stretching. Prova dig fram, för att hitta din favoritmetod till att slappna av dina muskler.

De vanligaste problemområdena är rygg, axlar, nacke och käke. Som för övrigt är vanliga problemområden även för personer som inte lider av ångestproblematik.

ANDINGSÖVNINGAR

Personer med ångest upplever ofta att de har svårt att andas och är ibland rädda att dö för att de tror att de ska slutas andas. Djupa andetag ger ökat syreintag, vilket leder till att hjärnan och muskler får mer syre.

När man får en panikattack, brukar det vara effektivt ta några djupa andetag. Att kombinera detta med att tänka ”in” och ”ut” samt att andas in med näsan och ut genom munnen kan hjälpa till att avleda tankarna.

Jag är själv ingen expert på andningsövningar, men tror absolut att det är en bra metod att hantera panikångest.

POSITIVA MÅLBILDER

När Adam Allsing tävlar i ”Adams Pengar” i Mix Megapol säger han alltid ”Viljan att vinna är större än rädslan att förlora”. Det är en typisk positiv målbild som är ämnad att minimera ångesten inför rädslan att förlora och fokusera på en positiv utgång.

Idrottare använder sig ofta av samma metod, för att hantera den press de känner inför tävlingar. Har man exempelvis tränat i fyra år inför ett OS, så vill man vara redo när man står på startlinjen. Ett sätt att hantera stressen är att då föreställa sig att man gör ett bra och väl utfört lopp, istället för att tänka att ”det här kommer gå åt helvete”.

Personer med ångestproblematik har dock ofta ett negativt tankemönster. Positiva målbilder försöker rationalisera kring problematiken och fokusera på det positiva. Är man rädd att gå till tandläkaren, så kan man tex tänka på att tänderna i längden kommer vara bättre, om man går till tandläkaren, eller att smärtan inte är så hemsk trots allt. Att det är någonting uthärdligt som ger ett positivt resultat. Det är inte direkt risk att man dör hos tandläkaren.

Positiva målbilder är alltså en sorts avslappningsteknik som avleder rädslan.

MOTION

Vi har pratat lite om promenader tidigare, och forskningen konstaterar att motion har en ångestdämpande och avslappnande effekt. Det är också konstaterat att motion är ansträngande! Så jag tänker inte säga att allt blir bra bara man börjar träna, som vissa andra ”terapeuter” hävdar.

Förutom att motion har en fysiskt välgörande effekt, så har den också en psykiskt välgörande effekt, eftersom motion ofta avleder surrande tankegångar. Det är lättare att avleda ångestfyllda tankar när kroppen är aktiv, än när den är inaktiv.

Tyvärr kan det vara så att själva motionen generar ångest. Kanske är man rädd för att vara ute, eller rädd för att dö om man anstränger sig. Då får man börja i en annan ände, än att motionera bort sina bekymmer.

DISTRAKTIONSAVSLAPPNING

Någonting som är populärt just nu är distraktionsavslappning.  Många terapeuter arbetar med att lära ut den här tekniken, för att den är enkel och till synes också ganska effektiv.

Tekniken går ut på att man försöker avleda ångesten, genom en intränad rutin, som exempelvis knacka sig på bröstet eller räkna på fingrarna.

Humanistisk terapi är relativt nytt inom psykologin. Den bygger på tanken att varje individ har existentiella behov som behöver tillfredställas. Om individens identitet eller meningsfullhet är hotad, så uppstår ångest. Syftet med den humanistiska terapin är att individen ska kunna formulera sina mål tydligare och börja vidta förändringar för att nå dit.

Humanistisk terapi sker förmodligen bäst med en vän, eftersom det är svårt att prata om personliga saker med sig själv. Oftast ger det mer att bolla med någon annan. Den humanistiska terapeuten formulerar ofta frågor och funderingar, som han/hon bollar till klienten, som får svara på frågan för att sedan åter bolla över till terapeuten. Det är klienten som drar de flesta slutsatser och som bestämmer riktningen med terapin.

PERSONLIG UTVECKLING

Termen ”personlig utveckling” är mycket populär i media. Vi kan läsa mängder av artiklar om hur vi ska nå personlig utveckling och lycka. Inom humanistisk terapi är det klienten som är i fokus, istället för något sorts terapimetod som ska förändra klienten. Det är alltså din utveckling som är viktig, vilka mål och prioriteringar du än har.

ÖVNING

Nu har vi gått igenom de två stora behandlingsmetoderna inom KBT. KBT är väldigt praktiskt orienterad och fokuserar sig på att lösa beteendeproblem genom att gå in och ”förändra” tankemönster och beteendemönster. Det är en fin tanke, men vissa kanske helt enkelt inte orkar med sådan intensiv och krävande behandling. Ibland har träning ingen effekt. Ibland förändras inte mönster, trots att man försöker.

Vid sådana tillfällen kan det vara bra att prova på en ny behandlingsmetod: psykodynamisk terapi.

Psykodynamiska terapimodeller har utvecklats en hel del sedan Freud presenterade sin psykoanalys. Idag är det få terapeuter som fokuserar enbart på sexualitet och aggression. Istället fokuserar de flesta på utveckling, vilket också är vad vi ska göra i steg åtta.

Genom att förstå utveckling, kan vi nå kunskap. Genom kunskap kan vi lättare använda oss av de olika verktyg vi har att tillgå i kampen (eller dansen, om man så vill) mot ångesten. Genom kunskap kan vi också nå acceptans, som är en viktig nyckel när det gäller att bearbeta och lindra sin ångest. Det är inte roligt att behöva leva med ångest, men det går!

Målet med steg åtta är därför att förstå varför vi mår som vi mår, varför vi har ångest och vad vi behöver göra för att bryta mönster. Det finns många vinklar (och framförallt teorier) man kan använda sig av i psykodynamisk terapi, men vi börjar med barndomen på ett tämligen oskyldigt sätt:

ÖVNING

(obs, varning. Denna övning handlar om minnen. Om du inte vill arbeta med minnen (svåra traumatiska minnen kan vara bäst att bearbeta med någon professionell), så låt bli denna övning)

Vilka minnen har du från din barndom (0-9 år)? Minns du din barndom som lättsam eller jobbig? Vilka positiva minnen har du? Vilka negativa minnen har du? Hur fungerade dina relationer med vänner? Minns du några händelser som du kan koppla till din nuvarande ångestproblematik? Hur löste du situationerna då?

UTVECKLING AV ANSVAR OCH NÄRHET

Det finns två mönster som jag tycker är särskilt viktiga att reflektera kring (som har varit centrala för min egen del) som ofta går att koppla till barndomen:

-          Rädsla för ansvar

-          Rädsla för närhet

Dessa två rädslor är ofta förknippade med ångestproblematik. Ibland gör man misstaget att man tror att det är ångesten som leder till rädsla för ansvar och närhet, när det egentligen är tvärtom: att rädslan för ansvar och närhet leder till ångest. Det går att bryta mönster, om man är medveten om dom och om man konfronterar dom (genom exempelvis KBT), men jag är fullt medveten om att det är bland det jobbigaste projekt man någonsin varit med om och jag tänker inte skaka på huvudet om någon väljer att inte konfrontera (eller tycker det är för jobbigt), för jag vet själv hur svårt det är. Det är dock ett nödvändigt steg, och psykodynamisk terapi kan hjälpa till med den förståelsen.

ÖVNING

Fundera lite på vad du har ansvar för. Kan du på något sätt utveckla det ansvaret? Brukar du ta på dig för mycket ansvar, för att sedan ta ett steg bort från allt ansvar? Försök göra en lista och bygg upp ditt ansvarstagande ett steg i taget, så att det inte blir för mycket eller lite i taget.

TA DET LUGNT

En del terapeuter gillar att konfrontera och utmana sin klient, för att på så sätt tvinga fram reaktioner. Sådan typ av terapi kan vara skadlig, om man inte är redo för konfrontation. Konfrontera och utmana gärna, men gör det i den takt du klarar av. Kraftiga konfrontationer kräver att man har stöd, om det skulle upplevelsen blir traumatisk.

KBT består som sagt av två behandlingskomponenter: exponeringsträning, som vi nyss gick igenom, samt kognitiv terapi, vars syfte är att ifrågasätta ångestfyllda tankar som uppstår i olika situationer.

OM KOGNITION

Väldigt förenklat skulle man kunna säga att en kognition är en tanke. Som alla säkert känner till, så är tankar komplicerade och svåra att förstå sig på, både teoretiskt (vad är egentligen en tanke?) och praktiskt (upplevelsen). Det vi använder våra tankar till är främst att tolka information och att ta beslut. Ofta är tolkningen och beslutet starkt beroende av varandra. För en person med ångest, påverkas tolkningen oerhört starkt på grund av ångesten. Detta leder också till att personen med ångest tar lite annorlunda beslut än en person utan ångest. Det ingår mer katastroftänkande och flyktbeteende hos personer med ångestproblematik.

Kognitiv psykologi utgår från att vi kan rationalisera med oss själva och tänka oss till ett mer rationellt beteende, där tankarna inte lägger på ved till ångestens eld.

Personligen tror jag att man ska vara försiktig med att tro på sin förmåga att kunna ”tänka sig frisk”, eftersom en tanke, enligt min åsikt, är svår att forma eller påverka. Däremot kan man vara uppmärksam på varför man reagerar som man gör och försöka få in andra tankar i systemet.

KATASTROFTÄNKANDE

I stort sett alla som har ångest, har ett överdrivet katastroftänkande. Katastroftankar är en föreställning om att någonting ska bli jobbigt eller allvarligt. Det är exempelvis vanligt att personer med ångest oroar sig för att de har hjärntumörer och andra allvarliga sjukdomar, vilket är en typ av katastroftänkande. ”Tänk om”…

Den vanligaste typen av katastroftanke är att man förväntar sig att någonting kommer bli jobbigt, och att det kommer sluta i katastrof i form av stark ångest eller panikattacker. Kanske tänker man till och med att man dör om man genomför någonting.

Det är bra om man är medveten om vad som är katastroftankar, så att man kan rationalisera och övertala sig själv att ”dessa tankar är överdrivna, jag kommer inte att dö, jag kanske kommer få ångest, men den kommer gå över”.

FLYKTBETEENDE

Som ett resultat av katastroftankar, uppstår ett flyktbeteende. Flyktbeteende innebär att man undviker sådant som är jobbigt, eller som man tror kommer bli jobbigt.

Nästan all KBT träning går ut på att försöka minska katastroftänkande och flyktbeteende, för att ”programmera om” hjärnan så att den inte automatiskt reagerar med ångest.

Ångestproblematik varierar dock, och KBT är ingen supermetod som ”botar” alla. Men det är mycket effektivt och förmodligen det som ger snabbast resultat, speciellt mot lindrig till måttlig ångest.

SÄKERHETSBETEENDE

Ett säkerhetsbeteende innebär att man planerar vissa ångestdämpande åtgärder inför ångestfyllda situationer. Man kanske tex tar med sin cykel på promenaden, om man skulle bli trött eller få panik, för att snabbt komma hem. Man kanske har lite ångestdämpande piller i fickan, om det skulle uppstå stark ångest.

Säkerhetsbeteende är ett ganska kontroversiellt område inom KBT. Vissa terapeuter menar att man helt ska försöka få bort säkerhetsbeteenden, medan andra menar att säkerhetsbeteenden är helt ok.

Personligen tycker jag att det är OK med säkerhetsbeteenden. Det gör ingenting om man har ångestdämpande piller i fickan, eller om man tar med mobilen om man skulle behöva ringa någon. Om det är halt ute, så är det rationellt att exempelvis sätta dobbar på skorna (om man är orolig för att halka). Däremot så behöver man inte ha dobbar på skorna på sommaren, bara för att få ”bättre fäste. Man behöver inte heller ta med sig ett gevär ”om man skulle råka stöta på en björn”.

Det är betydligt viktigare att man tar sig ut och konfronterar situationer, även om det sker med ett visst säkerhetsbeteende.

ÖVNING

Använd samma material som i exponeringsträningen.

Lägg till noteringar efter varje situation. Hur tänker du, när du får ångest? Är dessa föreställningar realistiska? Skriv ner vad du tror ska hända vid olika situationer. Skriv sedan ner VAD SOM HÄNDE, när du tränat på att genomföra dessa aktiviteter. På vilket sätt skiljer sig dina föreställningar och upplevelserna?

Exempel:

Gå på stan själv. 6

Innan: Jag var orolig för att svimma, eller att bli helt paralyserad av en ångestattack, så att alla människor tittar på mig och tycker jag är konstig.

Efter: Jag svimmade inte. Däremot fick jag en ångestattack. Den gick över efter en kvart och jag kunde fortsätta gå runt på stan. Jag fick för mig att folk stirrade på mig, men det kanske de inte gjorde.

KBT är den vanligaste och kanske också den mest effektiva behandlingsmetoden mot ångest. Den har i alla fall bra stöd från forskningen och är en evidensbaserad behandlingsmetod. Kognitiv beteendeterapi består av två delar: exponeringsträning (beteende) och kognitiv terapi (utmana tankemönster). I steg sex kommer vi arbeta med exponeringsträning, för att gå vidare med kognitiv terapi i steg sju.

Behandlingsformen ”exponering” bygger på behavioristiska teorier som du läst om ovan. Tanken är att ångest är någonting betingat (inlärt).

Exempel: Jag svimmade i lumpen under en uppställning bland mina vänner. Detta gjorde att jag blev rädd för att svimma bland andra igen. Varje situation som jag kände ångest i, förstärkte oron i just den situationen. Om jag fick ångest i matsalen, så betingades ”få ångest i matsal”. På detta sätt förstärks och sprider sig ångesten till olika situationer. Till slut kan det vara svårt att hitta orsaken till ångesten.

Exponeringsträning går ut på att konfrontera det man är rädd för, för att stegvis lindra sin ångest. Tanken är att en känsla av ”se, ingenting farligt inträffade, jag dog inte” ska befinna sig hos personen, vilket leder till ”utsläckning” av rädslan.

Har man exempelvis nyss krockat med sin bil, så är det bästa att så snabbt som möjligt sätta sig i en bil och börja köra igen, för att träna bort den rädsla för bilåkning som ofta dyker upp vid sådana tillfällen. Desto längre man väntar med exponeringen, desto större risk för att en fobi utvecklas.

Riktigt så enkelt är det dock inte för en del, eftersom de känner ett starkt obehag och tycker exponeringen är allt annat är rolig. Att medvetet uppleva jobbiga känslor går emot allt man har lärt sig, och allt kroppen har lärt sig. Helst undviker man det jobbiga.

Lösningen på detta problem, är att dela upp exponeringen i olika steg, så att smärttröskeln hela tiden höjs. Om jag exempelvis är rädd för att gå och handla själv, så kan jag först börja med att gå till affären och stå utanför med en kompis. Sedan gå in i affären utan att handla o.s.v.

Exponeringsträning är framförallt effektiv mot fobier och lättare panikångest, eftersom det ofta handlar om att komma över en rädsla. Är ångesten djupare rotad, krävs andra behandlingsmetoder som komplement till exponeringen. Exponering är dock centralt i all självhjälp, eftersom det leder till de förändringar i omgivningen som är så viktiga för att bryta det mönster ångesten består av.

ÖVNING

Skriv ner saker du är rädd för och situationer du får ångest av. Gradera hur stark ångesten är mellan ett och tio för de olika punkterna. Ta en punkt i tagen och gör olika delmål. Gradera också dessa delmål med hur stark ångest du tror att du kommer få. Utför sedan delmålen, enligt det som du tror genererar minst ångest. Upprepa varje delmål och se om ångesten minskar. Efter några exponeringar, gå vidare till nästa delmål och arbeta dig uppåt!

Ta gärna hjälp av vänner eller släkt, om det känns bättre. Vissa trivs med sällskap, medan andra helst jobbar med sin problematik individuellt.

Exempel:

Gå runt på stan när det är mycket folk där. 8

·         Gå fram och tillbaka till stan, med en kompis. 3

·         Gå fram och tillbaka till stan, själv. 5.

·         Gå runt på stan när det är lite folk. 6.

Åka till en annan stad. 10

·         Åka buss till annan stad. 9.

·         Åka buss, några hållplatser. 6.




PROGRAMMET STEG FÖR STEG

Har precis ätit en kycklingsallad.

Det var lite pyssel, men blev gott till slut.

Ett lite nyttigare 2010 kanske.

Såsen är en mix av hamburgerdressing och creme fraische.

Jag börjar bli mer och mer trött på studentlivet.

2010 har börjat precis som 2009 har varit.

Segt. Segt. Segt.

Jag vill inte att vardagen ska vara seg.

Undrar vad som krävs för att man ska bryta en kontext man ogillar och ersätta den med en mer stimulerande kontext. Förmodligen ganska mycket eftersom jag aldrig får tummen ur att göra slag i saken.

Nu ska jag i alla fall ut och springa.