Det här skrev jag 2001. Den är en liten berättelse om en luffare som blir fotomodell. Tyvärr når inte handlingen så långt...

1.

På marken ligger ett visitkort…

…jag funderar i några sekunder och böjer mig sedan ner för att plocka upp det.

”Florence Studios – DIN chans att bli modell!” står det på kortet. Värdelöst skräp, tänker jag och stoppar snabbt ner visitkortet i fickan på min slitna rock som jag köpt i en second hand affär för några år sedan.

Tiden går fort… Det känns som om jag gick ur skolan i går, men i själva verket gick jag ut för 10 år sedan. Jag är 29 år nu… och en sliten luffare på Stockholms gator. De senaste åren har en toalett varit min bostad. 29 jävla år… och allt jag äger finns inne på en toalett.

Jag skulle kunna komma med massa förklaringar om varför jag är hemlös, men de skulle inte leda någonvart. Så den enda förklaringen jag kan ge är att jag helt enkelt tjänar mindre pengar än alla andra. Att jag gör någonting fel när det gäller att ha en ekonomi.

Alkoholen gav jag mig med för tre år sedan, men har inte sett mer sedlar för det. Pengarna jag får, går åt till mat för mig och Berra. Och sprit till Berra.

Berra borde vara död vid det här laget, men han är envis den gamle gubben och det älskar jag honom för. Det vore oförlåtligt att lämna honom i sticket utan mat eller något annat. Till skillnad från mig så klarar Berra inte av att leva ett helt nyktert liv. Han har ont i kroppen och bedövar smärtan med spriten. Jag har aldrig lyckats lista ut om det är kroppen eller huvudet som gör mest ont på honom. För mig var det huvudet, på den tiden jag använde mig av samma metod för att bedöva smärtan.

Jag och Berra lever ett väldigt inrutat, men inte på något sätt tråkigt liv. Vi har mer fritid än dom flesta, även om vår levnadsstandard inte är lika hög. Vi går upp tidigt på morgonen för att lyssna på fåglarna som kvittrar och för att se vilket väder det blir. Blir det dåligt väder måste vi hitta ett ställe att hålla till på. Det brukar bli hos Linda, min tjejkompis som har lägenhet och andra lyxiga saker.

Hos Linda är det aldrig tråkigt, om inte Berra är för full. Vi spelar kort, ser på TV, pratar om (Lindas) jobb osv. Hela tiden händer det saker till skillnad från kvällen när jag och Berra ligger på toaletten och försöker sova. Det är den värsta tidpunkten på dagen… natten alltså.

Jag har ett stort intresse, som tar stor del av min fritid. Jag tittar på människor som går förbi på gatan och gissar vilket liv dom lever, vilket jobb dom har och vad dom är intresserade av. Jag kan sitta en hel dag på en bänk och ägna mig åt detta.

Även om jag har det dåligt ställt så klagar jag aldrig… det finns dom som har det ännu värre och dom som är ännu mer olyckliga än oss…

Jag överlever, alltså är jag nöjd.

2.

”Florence Studios”. Det låter som ett ställe där hippa ungdomar går och blir ännu mer hippa. Ett ställe där rika blir ännu mer rika. MIN chans att bli modell? Nej, knappast… men jag ska gå dit ändå för att titta på folk och vackra människor.

Synd bara att jag måste ta bussen för att komma till ”Florence Studios”. Jaja, Berra får klara sig utan en starköl imorgon bitti.

3.

Undrar varför alla stirrar på mig. Har dom aldrig sett en luffare som åker buss? Har jag så udda klädsel på mig? Är jag så pass konstig?

Det var knappt att busschaffisen släppte in mig på bussen…

Fördomar i massor. Det jobbigaste att stå ut med.

Svensson i sin ännu mer inrutade vardag än min. Så inrutad att dom blir fixerade vid sexlekar och andra ”spännande” saker som skulle kunna piffa upp deras liv ett par sekunder. Jaja, fördomarna jämnar väl ut sig. Jag har dom också.

Längst fram sitter en gammal dam och klappar sin lilla, lilla, lilla hund. Får en hund vara så liten? Den måste gå sönder lätt. Undrar hur den gamla damens liv har sett ut… hon måste vara ensam eftersom hon har en hund. Hon måste vara blyg och osäker eftersom hon har en så liten hund… Mer än så kan jag inte gissa för tillfället. Kanske om jag får se henne i ögonen. Jo, just det, hon måste vara gammaldags eftersom hon sitter längst fram.

Bredvid mig sitter en ung tjej. Hon ser en aning besvärad ut. Stackars liten. En nykter luffare bredvid sig. Hon vet inte om hon ska hata eller tycka synd om mig. Jag tror att hon först hatar, sen tycker synd och sedan börjar hata mig igen, när hon inser att det inte ger henne något att tycka synd om mig. Men hon bryr sig nog innerst inne, även om hon inte kan lyssna på dessa känslor i den här perioden av hennes liv.

Berra blev sur när han inte fick sin starköl i morse. Han muttrade något jag inte kunde höra och sedan somnade han om i protest. Han sover nog än.

Det ska bli kul att äntligen komma fram till ”Florence Studios”. Tha Place To Be, if you are Hip.

4.

Klockan är 9.45. Klockan 10 börjar talangjakten på nya modeller. Det är nog ett hundratal ungdomar här. Det var några äldre här innan, men de gick hem när de såg alla självsäkra ungdomarna stå och skratta högljutt i kön. Allt ska vara så högljutt nu för tiden. Ju högre man pratar, desto hippare och viktigare är man.

Så mycket folk innan klockan ens har blivit 10. Folk måste vara desperata att bli modeller. Det är nog en dröm som många vill ska gå in. Bli modell. Bli känd. Bli uppskattad.

Visaren närmar sig 10 och en snubbe låser upp dörrarna på ”Florence Studios”

”Hej! Jag heter Clarence och äger den här lilla studion. Det var mycket folk här, så jag tänker dela ut nummerlappar så att det inte blir kaos i kön!”

Clarence delade ut 126 nummerlappar. Jag fick nummer 126 efter att ha övertygat Clarence assistent (som delade ut nummerlapparna) att jag var där för talangjakten. Hon tittade konstigt på mig flera gånger. Undrar varför.

Kaos i kön utbröt ändå, när alla ville visa upp sig så tidigt som möjligt. En tjej blev knuffad. Mer action än så blev det inte.