LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES

Så var det dags för den tredje och sista delen i Stig Larssons "Millenium". Eftersom jag inte läst boken, visste jag inte hur det skulle gå. Det gjorde filmen ganska spännande och den var helt klart bättre än den andra filmen. Den som tänder på Noomis röst blir besviken, eftersom hon inte säger så mycket.

Inget mästerverk... men en OK thriller!

Betyg: 7 av 10

9 (2009)

Tänkte mig att detta skulle vara en ganska djup film om människans undergång, men istället var det en ganska underlig film. Helt ok dock. Välgjord och originell.

Betyg: 6 av 10.

Idag publiceras en artikel om mig i SVD som kan läsas HÄR.

För ett par veckor sedan träffade jag journalisten som skrivit på en artikelserie om blyghet. Hon hade hittat mig, via denna blogg, när hon letade på nätet om social fobi. Målet var att ha med en artikel som handlade om likheter och skillnader mellan blyghet och social fobi, eftersom det kan vara aktuellt för många som är blyga.

Det var ett nöje att ställa upp och jag hoppas ni gillar artikeln. Det gör i alla fall jag! Däremot är det inte världens mest smickrande bild på mig (på idagsidan alltså, den i artikeln är bra). Jag ser ut som en sjuk vampyr som vill äta upp någon... Men eftersom jag inte får ångest nuförtiden, så är det lugnt!

För er som inte känner mig så bra. Låt mig presentera mig lite mer ingående:

Jag heter Mikael och är 32 år. Bor i Örebro med min sambo, där jag pluggar masterprogrammet i preventionsvetenskap (psykologi). På fritiden spelar jag innebandy i Brickebackens IF, med entusiastiska och talangfulla killar. Annars gillar jag att skriva och se på film... och jag försöker lära mig så många nya saker som möjligt, eftersom det är spännande med nya saker.

Som framgår av artikeln, så var jag inte särskilt blyg som barn. Vad jag kommer ihåg, så deltag jag i de flesta aktiviteter, och gick på dagis, fritids och fritidsgård utan några som helst problem. I slutet av mellanstadiet blev jag blyg för tjejer, men levde ändå ett normalt liv. Man var ju inte tvungen att dejta i högstadiet och gymnasiet, även om det kanske var lite smånördigt att inte göra det... På min tid var det i alla fall ganska många som inte dejtade och så.

Efter gymnasiet vet ni vad som hände, om ni läst artikeln. Jag vantrivdes i lumpen, svimmade, och utvecklade panikångest. Ganska snabbt isolerade jag mig och utvecklade också depression och social fobi. Jag fick en identitetskris och plötsligt bestod mitt liv endast av jobbiga moment och ångest. Jag har varit nere på botten och varit rädd för i stort sett allting.

Men, som också framgår av artikeln, så är jag idag fri från panikångesten, och lider inte alls av social fobi. Jag är inte heller särskilt blyg, och mina vänner skulle nog kalla mig för social. Att jag vill föreläsa inför massa människor är ganska beskrivande för hur totalt annorlunda min sitaution är idag. Bara tanken på att föreläsa skulle ge mig kraftig ångest, när jag led av social fobi. Ja, bara tanken på att gå på en föreläsning gav mig ångest.

Så hur gjorde jag då, för att bli "fri" från panikångesten? (Jag är fortfarande en ångestkänslig person och kan få ångest då och då, men högst tillfälligt)

Faktum är att det är individuellt för varje person, hur de mår bättre. Men någonting som har bevisad effekt är medicinering (jag har tagit både Paroxetin och vid vissa tillfällen även Xanor). Men det räcker inte att för tillfället må bättre. Man måste jobba med sin vardag och skapa rutiner så att man inte faller in i det gamla beteende som gjorde att man drog sig undan. Det gäller att hela tiden konfrontera den ångest man känner. Att inte fly. Det får man naturligtvis ta steg för steg.

Det krävs kunskap och stöd i denna process, eftersom man själv inte har världens bästa energi och motivation, när man har ångest och mår dåligt. Samtalsstöd har därför bra effekt på de flesta.

Tyvärr är det oftast svårt att bli helt fri från sin panikångest. Jag är lyckligt lottad... Om man inte har lika stor "tur", så behöver man ändra sin strategi lite. Att försöka acceptera sin ångest och att försöka leva så bra som möjligt med den. Även om den är störig, så ska den inte behöva kontrollera hela vardagen.

Och det är det som är skillnaden mellan social fobi och blyghet. Jag skulle inte säga att den som är blyg har ett problem. Det är ett personlighetsdrag, och om personen har problem, så beror det oftast på andra orsaker. Det är ok att vara blyg och det ska vara ok att vara blyg.

Personlighetsdrag är ganska konstanta med tiden, så det är sannolikt att blyga barn/ungdomar också är blyga när de är vuxna. Ångest behöver inte vara lika konstant och kan förändras i och med att vardagen förändras. Däremot bör den blyge vara uppmärksam på att inte undvika viktiga sociala sammanhang. Sådant kan snabbt leda till social ångest.

Slutligen några ord om mina ambitioner och vad jag tycker om psykvården:

Jag vill forska om ångestproblematik i framtiden och hoppas även arbeta med förebyggande arbete när det gäller ångest. Psykvården behöver reformeras och bli mer integrerad med samhället. Terapi och social träning måste komma före medicinering, eftersom det är nödvändiga steg förr eller senare ändå. Det behövs helt enkelt mer medkänsla och mer resurser till psykvården, parallellt med vassare forskning om vilka åtgärder som fungerar bäst med olika typer av problematik.

Personer som mår väldigt dåligt och som lider av kraftig ångest agerar inte alltid helt rationellt. Därför är det tyvärr nödvändigt att psykvården i vissa fall behöver ta beslut om vad som är bäst för en individ. Problemet idag, är att det sker kortvarig behandling/förvaring, och att individer får dåliga erfarenheter, istället för att de blir stärkta av sin tid när de är inlagda.

Det finns också en trend i samhället där enkla svar ges på komplicerade frågor: "Tänk positivt, så mår du bättre". osv. Coaching erbjuds, där personer utan utbildning ger råd till i stort sett vem som helst, som betalar. Det beror på önsketänkande, och att man hellre vill ta den lätta vägen. Men frågan är om vi verkligen behöver betala någonting alls för att veta att "tänk positivt, så blir du mer positiv". Självhjälp är gratis. Betala för utbildade terapeuter/psykologer/psykiatriker. Men det är naturligtvis valfritt. Problemet är att det finns mycket faktafel i "förenklad terapi" och på lång sikt, är det inte bra.

Tre ord som är vägledande för mig är "medkänsla, disciplin, rationalitet". Att utveckla dessa kvalitéer tror jag räcker ganska långt, både på samhällsnivå och individnivå. Att konkretisera dessa begrepp mer noga, är min ambition som forskare, även om det krävas lite filosofi för att nå hela vägen fram.

Jag hoppas att vi som mår dålig, eller har mått dåligt kan stötta varandra och inte placera oss själva lägre än "de friska". Vi har också kvalitéer och det är viktigt att inte separeras för mycket socialt, med övriga grupper.

Alla människor har sina problem, stora som små, som de kämpar med. Så ska det vara. Och kämpa är vad vi ska göra.

THE BOX (2009)

Med: Cameron Diaz

Ett par får en mystisk låda med en knapp. De får möjligheten att trycka på knappen och få en miljon dollar, med konsekvensen att någon främling dör. Eller så kan de låta bli att trycka på knappen.

Filmen är ganska mystisk och det är ibland svårt att hänga med i svängarna. Frågan man ställer sig är: Vem arbetar egentligen Arlington Steward (som tillhandahåller lådan) för?

Betyg: 7 av 10

I vetenskapens värld finns det nästan alltid kritik mot de flesta typer av metoder och instrument. Varje forskare bör vara uppmärksam på fördelar och nackdelar med att välja en specifik metod. Det bästa, enligt min åsikt, är att arbeta med många olika metoder, för att nå så stor förståelse som möjligt. Vi forskare ska inte enbart producera massa resultat, vi ska helst försöka göra världen bättre också...

KRITIK MOT KVANTITATIV FORSKNING

Den vanligaste kritiken mot kvantitativ forskning:

- Trubbiga definitioner

Eftersom utvärdering av många och detaljerade variabler blir komplicerat, försöker kvantitativ forskning satsa på ganska enkla begrepp och operationaliseringar. Detta kan uppfattas som ett ganska trubbigt verktyg när man försöker beskriva fenomen.

- Subjektivitet

Samma fråga kan uppfattas olika av olika människor. Mätningarna blir därför inte objektiva och man missar mycket värdefull information eftersom man inte kan uppfatta subjektiva skillnader i kvantitativ forskning.

- Saknar ekologisk validitet

Precis som  med experimentell forskning, så utförs inte själva undersökningarna i någon naturlig miljö. Att exempelvis svara på en enkätundersökning i ett klassrum, motsvarar inte upplevelsen hos individen.

- Statisk syn på det sociala livet

Sociala händelser och psykologiska processer är komplexa och kräver stor tolkning. Sådan tolkning kan gå förlorad i kvantitativ forskning, eftersom svaren samlas in som data och inte som tolkningar av händelser eller fenomen.

- Bakvänt resonerande

Det anses som en styrka om en teori föregår hypotesundersökningen, eftersom slutsatsen då blir deduktiv. Om hypotesundersökningen föregår teorin, så blir slutsatsen mer induktiv.

- Svårt att randomisera urvalet

Om man ska kunna göra generaliseringar av en population, krävs ett urval som representerar populationen. Kvantitativ forskning fyller sällan kraven på ett randomiserat urval, och brukar sig ofta av ett bekvämlighetsurval.

Det finns såklart motargument och steg man kan ta till för att undvika eller begränsa dessa faror. Men forskaren måste alltid vara uppmärksam på vilka begränsningar som finns och inte sväva iväg med sina slutsatser.