|
||||||||||||
| AKUT HJÄLP | |
| GRATIS SJÄLVHJÄLP | |
| PSYKOLOGINS HISTORIA | |
| PERSPEKTIV | |
| DIAGNOSER | |
| BEHANDLINGAR | |
| FORSKNING | |
| UTBILDNING | |
| LÄNKAR | |
| KONTAKT | |
| OM MIG | |
| 18 års gräns på krogen | ||||
| Igår var jag ute på krogen. Onsdag innebär att det är 18 års gräns. Lyckligtvis innebär det också att det är studentpris. Och som grädde på moset, fick vi komma in till halva priset, tack vare Sandras barsnack-talanger. Det brukar vara kul ute. Sitta och snacka lite. Lyssna på musik. Titta på människor. Dansa som en tok. Igår infann sig dock inte stämningen. Vet inte om det berodde på att alla andra (nej, jag menar inte alla mina vänner, utan de flesta som var ute, var ganska fulla, medan jag i stort sett var nykter. Imorgon blir det ett nytt försök. Då blir det nog klassisk förfest så att man kommer igång lite! Sista natten med gänget (?), innan sommaren tar fart på riktigt. |
||||
|
||||
| Supersize Me | ||||
| Såg precis filmen Supersize Me, som är en dokumentär om en man som lever på McDonalds mat i en månad. Han går upp 15 kilo och får en dålig lever och taskiga blodvärden. Framförallt blir han energilös och deppig. Jag har alltid ätit dåligt. Kanske ska börja ändra på det lite, medan jag har ork. För filmen var riktigt äcklig. |
||||
|
||||
| Seg period | ||||
| Jag känner mig just nu seg, orkeslös och omotiverad. Det är synd, eftersom jag har mycket tid över att pyssla med projekt som jag brinner för. Istället lägger jag det åt sidan som jag så ofta gör. Kanske har jag inte hittat de rätta passionerna i livet ännu. Vilka är de egentligen? Läsa massor om psykologi? Skriva? Vara kreativ med datorer? Jag vet inte, och det irriterar mig oerhört. Önskar jag hade EN passion. EN blogg. ETT projekt. Istället har jag fem sex. Och jag blir aldrig riktigt nöjd med någonting. Behöver en sorts nystart nu. Det är nog vad jag letar efter. Jag tror att både kropp och själ behöver mer stimulans, så att jag slipper den där rastlösa känslan som hela tiden gnager. Hmm. Lika bra att börja direkt. Man måste börja på nåt ställe, istället för att bara sitta still och bli mer och mer apatisk. Armhävningar! Hur många orkar jag i dagsläget egentligen? I rad alltså. 17... Puh |
||||
|
||||
| Klar med uppsatsen! | ||||
| Nu är jag klar med uppsatsen. Har lämnat till opponent och examinator. Nästa tisdag är det dags för ventilering, eller opponering, eller vad fan det nu kallas. Har inte lagt ner mig så jättemycket på uppsatsen. Vet inte varför. Har någ dålig studieorganisation, som jag för övrigt tror har en negativ påverkan på sambandet mellan akademisk stress och välbefinnande. Slutsatsen från uppsatsen är att akademisk stress leder till ett sämre välbefinnande för studenter, och att det därför är god idé att försöka minska akademisk stress. Samtidigt visade studien på vissa undantag. Kvinnor har exempelvis högre akademisk stress än män. Däremot mår män sämre av akademisk stress, än kvinnor. Det finns alltså andra faktorer som påverkar huruvida den akademiska stressen leder till sämre välbefinnande eller inte, vilket inte är särskilt förvånande. Nu ser jag framåt. Bli klar med boken är nästa projekt. |
||||
|
||||
| Sista rycket | ||||
| Nä, nu har jag väntat med sista rycket i snart tre timmar. Nu ska jag göra sista rycket! Ska bara gå och köpa en cola först. |
||||
|
||||
| Hundar som skiter | ||||
| Jag har reflekterat lite och det är möjligen så att jag var lite hård mot hundar som skiter i gårdagens inlägg. De ser trots allt ut att skämmas när de sätter sig ner och börjar skita. Förnedrande att skita i koppel liksom. |
||||
|
||||
| Minns två händelser från idag: Chihuahua som sket och Stylista | ||||
 Från dagen minns jag två händelser. Ja, förutom allt vanliga vardagliga, som sol och uppsats på balkong och Filip och Fredrik med bibb. Först och främst har en chihuahua (eller hur fan det nu stavas) som skiter fastnat på min näthinna. Det var vidrigt äckligt att se en sån liten hund klämma ur sig någonting. Gå på toa för fan! Det andra är att jag såg två avsnitt på raken av Stylista och faktiskt blev inspirerad att starta en hemlig modeblogg, eftersom jag tyckte att de var kassa på skönhet. Ni hör, mitt liv är tufft. |
||||
|
||||
| Kapitel 18 - Funderingar på framtiden | ||||
| Nu sitter jag här, skrivandes på det sista kapitlet i den självbiografiska delen. När jag tittar tillbaka på tidigare kapitel och läser texter jag skrev för 3-5-8 år sedan, märker jag vilka stora skillnader som ägt rum på denna ändå ganska korta tid. Jag har övergett en mer mystisk och ideal syn på livet, vars syfte främst var att ge hopp och tröst. Istället försöker jag möta verkligheten, utan några direkta förväntningar eller krav. Bit för bit, har det dykt upp utmaningar och uppgifter och jag har gjort mitt bästa för att utföra och lösa dessa uppgifter. Att skriva en bok, är en jobbig process. Att skriva en bok av bra kvalité är en ännu jobbigare process. Ändå är man inte i mål, när man har skrivit boken. Till vilken nytta gör en bra bok, om den inte blir läst? En bok blir läst genom att man marknadsför sig själv och boken, så att människor hör talas om boken och förhoppningsvis läser den på ett eller annat sätt. I min drömvärld för fem-sex år sedan, så skulle det vara tillräckligt att skriva ett bokmanus och ge det till en enda person, så skulle den sprida sig med ringar och till slut vara läst av alla. Idag vet jag att det inte fungerar så. Det krävs stor ansträngning också när boken är färdigskriven. Väldigt få klarar av att försörja sig på att skriva böcker. Även om det vore en dröm att bara kunna skriva böcker, så är det ingenting jag räknar att pyssla med på heltid. Psykologi är min passion, och jag hoppas kunna arbeta praktiskt med människor som är i behov av stöd och hjälp, samt teoretiskt med nya behandlingsmetoder och utvärderingar. Sysselsättning är en viktig del i livet, men kanske ännu viktigare är relationer av olika slag: partner, familj och vänner. Att vårda och utveckla dessa relationer känns som att vårda sig själv. Jag är ångestfri och har därmed klarat av en stor utmaning. Men det finns andra utmaningar i livet. Att ha en sysselsättning. Att ha en relation. Det är inte lätta saker. Men jag antar att livet inte ska vara enkelt. Jag är nöjd. Det räcker gott. |
||||
|
||||
| Kapitel 17 - Hemresa och återfall | ||||
| Dag 0-5 - Panikångest Den här boken får nu en oväntad och ovälkommen tvist, som jag inte alls hade planerat. Det är nutid (juni 2008) och i skrivande stund har jag en fruktansvärd ångest, som kommer sköljer över mig som vågor gång efter gång. Ångesten började på flygresan hem från Grekland, för fem dagar sedan. Jag fick ont i magen på flyget och resan blev allt annat än bekväm. Magontet fortsatte och utvecklades till panikångest, eftersom jag inte kände kontroll över situationen. Tankarna vandrade iväg och jag kände mig plötsligt väldigt liten där uppe i ett flygplan på 10.000 meters höjd. Väl framme i Sverige var panikångesten borta, men jag behövde gå på toa en gång i kvarten, vilket var oerhört irriterande. Jag och min flickvän skulle träffa ett par kompisar i Stockholm som jag sett fram emot att träffa, men det var jobbiga timmar i Stockholm. Jag är van vissa kortare perioder av ångest och har kunnat hantera det bra de senaste tre åren. Nu har det gått fem dagar och jag har fortfarande ångest. Ångest över framtiden, ångest över ångesten, ångest över förhållandet. Det mesta känns jobbigt. Idag var jag till jourmottagningen på allmänpsykiatriska mottagningen. Jag gick dit för att återigen få medicin mot ångesten. Fick paroxetin utskrivet, som tidigare har hjälpt mig. Fick också samtala med någon om min ångest. Det känns verkligen tungt just nu. Från att för en vecka sedan ha sett fram emot att åka hem och börja med saker som jag verkligen vill göra (flytta ihop med min flickvän, skriva klart boken, börja med psykologi B) känns dessa saker tunga. Jag har verkligen försökt härdat ut i fem dagar. Vaknat klockan fem på morgonen med stark ångest. Trots det gått upp och sprungit, flyttat grejjer och petat i mig mat, trots noll aptit. Det är till och med så illa att jag funderar på att lägga in mig om ångesten inte lättar snart. Ångesten har lagt sig som en dimma över mitt rationella tänkande. Dag 6 - Återbesök på psykakuten Ångesten sitter i trots mitt besök på psykakuten igår. Den maler på skapar en dimma över mitt rationella tänkande. Hopplösheten tar över och jag ser bara problem och hinder. I såna här lägen är jag inte stark. Jag beslutar mig för att återigen gå till psykakuten, för att få mer samtalshjälp och även ångestdämpande medicin nu när det är som värst. Får Sobril, 10mg, utskrivet att ta vid behov. Samtalar också med samma person som igår. Vi kommer fram till att det är mycket viktigt att konfrontera mitt undvikande beteende, så att det på sikt blir lättare för mig möta vardagen igen. Flyktbeteende är vanligt när man har ångest. Man flyr det som är jobbigt, vilket med panikångest gäller det mesta. Vad som händer när man flyr, är att man betingar känsla och situation. Om man undviker att ta en promenad på grund av ångest, så blir promenad någonting som man förknippar med ångest. Detta resulterar i förstärkt ångest på sikt. Men vad behövde jag egentligen konfrontera? Varför hade jag ångest? Det var ganska uppenbart att den jobbiga flygresan hade triggat ångesten. Den oroliga magen gjorde att jag mådde dåligt och ville hem istället för att vara social med mina vänner. Hemma väntade tomhet till skillnad från den frihet jag trodde att jag skulle uppleva. Tankarna och ångesten vandrade iväg och plötsligt ifrågasatte det mesta. Det jag behövde konfrontera var min inaktivitet, min isolering. Jag beslöt mig därför att göra en femtimmars resa till min flickvän på Öland, trots att jag inte var upplagd för vare sig resor eller social interaktion. Men det var vad jag ville och behövde. Så jag satte ena foten framför den andra och kämpade på så mycket jag orkade. Nästa dag satt jag på tåget till Öland (eller rättare sagt, Kalmar). Dag 8 - Ölandsresa (Konfrontation) 05.40 Gick och la mig runt elva igår. Var jättetrött. Tog en tablett, trots att jag mådde hyfsat, vilket var en bra idé eftersom jag nu sovit hela tiden fram till 5.33. Det är tidigt, jag är trött, känner viss ångest, men det är ändå inte så farligt. Har gått upp nu istället för att ligga och vrida och vända på mig. Sex och en halv timmas sömn är ett framsteg. Igår sov jag trots allt bara runt 2 timmar. Idag ska Emma jobba och jag får försöka aktivera mig själv i åtta timmar. Det känns lite skrämmande, men ska nog gå bra. Ska lägga mig igen, eftersom jag känner mig ganska lugn. Somnar jag inte om, så tar jag en morgonpromenad. 08.00 Har tagit en promenad och kom hem ganska lugn. Satte mig sedan och läste lite, vilket kändes bra. Sedan började ångesten komma krypande, vilket den oftast gör såhär på morgonen. Vet inte om jag tänkte på någonting särskilt. Kanske tänkte jag på om jag verkligen är en bra pojkvän, om jag ska kunna jobba i framtiden. När jag var yngre fantiserade jag om att bli buddhistmunk och leva i avskildhet och ensamhet, för att på så sätt vara lycklig. Nu förstår jag att denna fantasi bara var en stor flykt, från allt ansvar i världen. En flykt från intimitet och närhet som alltid varit jobbigt för mig. Men vilken anledning finns det att vara rädd för att älska? Förmodligen handlar det om inlärd lathet. Att man måste anstränga sig mer när man är två. Hjärnan väljer den lätta lösningen oftast, vilket är flykt från ansvaret. Hur man släpper denna rädsla för att inte längre vara själv, vet jag faktiskt inte. Men jag anstränger mig i alla fall så mycket jag kan, för att inte fly. Dag 9-10 - Härda ut (Acceptans) Det är inte lätt att kämpa mot ångest. Ångesten har en fördel och det är att man är irrationell när man känner ångest. Det enda man vill är att den ska försvinna. Ångesten har dock också en nackdel och det är att den faktiskt försvinner. Under tiden brukar man tyvärr ofta ha kommit fram till irrationella slutsatser vad ångesten beror på. Om man t.ex. får panikångest på en fest, så kanske man kommer fram till att fester är någonting som skapar ångest, vilket inte är sant. Det är sant att man fick ångest på festen, men det är inte sant att fest = ångest. Det är dock en slutsats som är enkel att dra och lösningen är lika enkel: undvik fester. Ett alternativ som är mycket bättre och mycket mer rationellt, är att försöka utmana ångstens slutsatser. Ja, jag fick ångest på festen, men det berodde inte på festen, utan någonting annat. Det kan ha berott på mina förväntningar att jag skulle få ångest på festen. All ångest är dock inte förväntansångest. Det finns många olika anledningar till att man får ångest. Den ångest jag har just nu misstänker jag beror på: - Att jag fick ångest på flygresan hem - Oro över framtiden Det har blivit bättre de senaste dagarna, men det har varit en riktigt jobbig dag idag, kanske just för att jag håller på att få mer energi, vilket innebär mer konfrontation med ångesten. Och konfrontation är någonting extremt jobbigt. Det är en kamp mellan det rationella och irrationella. En liten irrationell katastroftanke kan vara tillräckligt för att skapa en attack. Sen kan man inte göra annat än att härda ut och försöka vara rationell efteråt. Dag 11-17 - Stabilisering, upp och ner Nu är jag hemma igen, efter åtta dagar på Öland. Resan gick bra och det var inte alls jobbigt. Det kändes även bra att komma hem till nya lägenheten. Tog piller på kvällen och somnade runt 11. Vaknade som vanligt klockan sex, men låg och vred mig till halv åtta, då jag gick upp. Idag har jag fortsatt flytten, tvättat och handlat mat och grejjer till nya lägenheten. Det mesta känns bra nu, förutom att jag fortfarande har segt att äta. Det tar alltid emot i början och jag blir mätt ganska fort. Jag antar att det bara är att trycka i sig maten, så blir det bättre och bättre. Magen är i alla fall stabil och hungrig. Dag 18-27 - Kämpa på med rutiner (Förändring) 11.00 Ibland kan det vara svårt att acceptera att man mår dåligt. Minsta lilla ångest gör att jag blir orolig, vilket leder till att tankarna börjar flyga iväg. Och när tankarna flyger iväg, flyger de både bakåt och framåt. Hur ska jag orka med allt ansvar, alla saker jag behöver göra, i framtiden? Kommer jag hamna i det tillstånd jag var i för några år sedan? Jag behöver nog acceptera att jag inte mår så bra just nu, ta min medicin ordentligt (Paroxetin + Sobril) till läget är stabilare. Försökte igår ta en sobrilfri dag, vilket gick bra, igår. Men imorse vaknade jag med viss ångest, som dock är bättre nu. Har klämt i mig en banan och en smörgås, men har ingen vidare aptit. Ska lägga mig och vila lite nu och vänta på att de ringer från vårdcentralen. Vill prata med någon om Sobrilen och uppföljningen av min medicin. Det här är ett väldigt viktigt skede i mitt liv och jag måste kunna ta det där stora trappsteget till samboskap och mer intensiva studier. 15.50 Känns bättre nu när jag har ätit. Åt nästan en hel portion färdigmat... Borde vara tillräckligt för att min kropp ska hålla nåtsånär vikt. Är faktiskt fortfarande lite hungrig, vilket är ett gott tecken. När jag väl mår bra och inte har ångest, så fungerar min kropp och mitt tänkande som det ska. När ångesten sätter in, så fungerar kropp och tänkande inte lika bra... Sobrilen hjälper, men jag förstår att det kommer krävas mer än Sobril för att stabilisera mitt mående. Men jag kämpar på, med promenader, studier, flytt, träning och mat. Det har trots allt blivit bättre på de knappa två veckor som gått. Jag måste försöka ta tillvara på det positiva. För det finns ganska mycket sånt. Dag 28 - Vändpunkten Jag vaknade som vanligt runt klockan sex, men kände att allt var ok och vilade lugnt till klockan åtta. Jag var inte lika torr i munnen, jag blev hungrig ganska snabbt och jag såg fram emot dagen, trots att flyttning och städning väntade. Dagen flöt på bra, jag åt (nästan) som vanligt och jag kände inget behov alls av lugnande medicin. Att kroppen börjar fungera är ett tecken på att jag är på väg ut ur depressionen, eller i alla fall är på rätt väg. Nu gäller det att ta hand om mig och inte stressa upp mig. Det kan vara ganska vanligt att man blir överentusiastisk av sitt "nya" mående och börjar planera massa saker, för att därefter inte orka genomföra och bli nedstämd över det. Man får ta en utmaning i taget och försöka bygga upp sig fysiskt och socialt igen. Det psykologiska är en mer långsiktig utveckling som får ta sin tid. |
||||
|
||||
| Bokidé | ||||
| Jag har en sån sjukt bra bokidé att jag har lust att ägna all tid åt den. Men det vore förmodligen dumt. Har i alla fall tagit ledigt idag från uppsatsen, och jobbar med bokidén. En roman. Ja, en hel serie romaner till och med. Börjar fundera på om jag är manisk, eller om det faktiskt är en bra idé som är värd att satsa på. Nej, jag kommer naturligtvis inte släppa det jag håller på med. Psykologistudierna är det viktigaste. Fortfarande förkyld/influensig/allergisk. Nu ska jag på ett par möten. |
||||
|
||||
| Revolutionary Road - film, bio, video | ||||
 REVOLUTIONARY ROAD (2008) En söt och tragisk film om kärlek, karriär och drömmar. Leonardo DiCaprio och Kate Winslet flyttar till en villaidyll. Kate trivs dock inte som hemmafru utan försöker få Leo att säga upp sig från sitt arbete och flytta till Paris. Filmen känns aktuell för studenter som funderar på barn, familj, karriär, samtidigt som äventyr och oförutsägbarhet lockar. Ändå saknar den något. Lite seg... men sevärd. BETYG: 7 av 10 |
||||
|
||||
| Trött på uppsats-fasen | ||||
| Har kommit in i den berömda "trött på uppsats" fasen, då jag helst vill bränna upp min uppsats och aldrig mer se den. Suddar ut en mening. Skriver en ny. Suddar ut en mening. Skriver en slutsats. Stryker en slutsats. osv. På fredag ska jag lämna in uppsatsen. Då är jag förhoppningsvis frisk från både influensa och uppsats-sjukan. |
||||
|
||||
| Framtiden | ||||
| Idag är en sån där dag som jag funderar på framtiden. Jag gör det då och då. Ofta på ett drömmande och orealistiskt sätt. Det är roligare så. Förhoppningsvis kommer jag bli klar med uppsatsen inom en vecka. Blir jag inte det, så kommer jag i alla fall hinna klart med allt innan sommaren. Det måste jag nämligen, eftersom masterutbildningen i psykologi drar igång till hösten. Då behöver jag en fil kand i psykologi (180 p totalt, varav 90 p psykologi). Planen är alltså att börja mastern till hösten. Den är på ett eller två år. Sedan hoppas jag kunna doktorera och forska vidare. Förutom studierna så har jag några bi-projekt. Dels den här bloggen, som fortfarande är ganska hafsig och ofullständig. Dels www.psychologyselfhelp.org som ska bli en internationell självhjälps- och informationsportal för psykologi. Sedan håller jag fortfarande på med min bok, som förhoppningsvis blir klar i sommar. Ingenting av detta ger dock några särskilda pengar. Jag lever på studielån, vilket visserligen är fullt tillräckligt, men ohållbart i längden, av uppenbara anledningar. Undrar om jag kommer få något sånt där riktigt jobb framöver. Det är det jag undrar, när det gäller framtiden. |
||||
|
||||
| Kapitel 16 - Utlandsstudier och utsättning av medicin | ||||
| Min flickvän nöjde sig inte med en termin utomlands. Hon beslutade sig för att studera i Grekland och jag började därför undersöka om det fanns några möjligheter att studera psykologi i Grekland en termin, som utbytesstudent. Som ett ingrepp från högre makter (trots att jag inte direkt tror på sånt) så fanns det en restplats som psykologistuderande utbytesstudent i Grekland. Jag skickade in en ansökan som blev godkänd. Helt plötsligt skulle jag studera utomlands inom några månader! Det var stort för mig. Världen var fortfarande en outforskad mark och jag visste inte hur jag skulle reagera på omställningen. Men jag kände konstigt nog ingen förväntansångest alls. Jag såg fram emot resan. Flygresan gick bra och plötsligt befann vi oss i Thessaloniki, Grekland. Efter en taxifärd till fel ställe, gick vi till vår nya lägenhet som skulle visa sig hålla lägre standard än svenska lägenheter. Mögel i badrummet och varmvattensberedare. Men det var ändå helt ok att bo i fem månader. Tiden i Grekland var både spännande och jobbig. Det är otroligt vackert i Grekland och sommarvärmen kommer redan i april. Studierna var dock inte mycket att hurra för, eftersom de inte hade mina kurser på engelska, vilket gjorde att jag fick studera helt självständigt och lämna in fem uppsatser. Det gick bra, men det gjorde att jag inte lärde känna så många andra studenter. Jag umgicks mest med min flickvän och det började tära efter ett tag. Vi reste till Serbien, Aten, Kreta, Makedonien och Bulgarien. Det var spännande men påfrestande resor, eftersom det innebar långa tågresor som jag inte kände mig helt bekväm med... Dessutom hade jag väldigt stark allergi som förvärrade situationen. Precis lagom till Aten-resan hade dessutom fått för mig att sätta ut min medicin, paroxetin. Det var några riktigt jobbiga dagar i Aten med morgonångest och dålig aptit. Men det gick bra till slut. Det var liksom bara att sätta ena foten framför den andra, oavsett hur man mådde. Efter fem månader var jag lite trött på den någon kaotiska kulturen som huserade i Grekland. Jag gillar lugnt "svenskt" tempo. Därför såg jag fram emot att åka hem precis lagom till sommaren 2008. Jag kände mig lite isolerad i Grekland. |
||||
|
||||
| Förkylning eller influensa | ||||
Någonting är på gång i lungorna och halsen.  |
||||
|
||||
| Artikeln och Lösnummer ute! | ||||
 Nu är Lösnummer släppt! Missa inte. Här är intervjun med mig på Lösnummers hemsida: http://www.losnummer.net/article.php?a=672&s=intervju |
||||
|
||||
| Några c-uppsatsslutsatser skjutna från höften | ||||
| Iranska studenter upplever mindre akademisk stress än svenska studenter. Iranska studenter upplever mer social ångest än svenska studenter. Iranska studenter upplever mindre livstillfredställelse än svenska studenter. |
||||
|
||||
| Malena Ernman gick vidare med sin La Voix | ||||
 Malena Ernman gick vidare. Grattis. Emmas kommentar: Vilka snygga bröst hon har. |
||||
|
||||
| Bosnia & Herzegovina - Regina - Bistra Voda | ||||
Bosnia & Herzegovina - Regina - Bistra Voda |
||||
|
||||
| Malta - Chiara - What If We | ||||
Malta - Chiara - What If We |
||||
|
||||
| Portugal - Flor-de-lis - Todas As Ruas Do Amor | ||||
Portugal - Flor-de-lis - Todas As Ruas Do Amor |
||||
|
||||
| Finland - Waldo's People - Lose Control | ||||
Finland - Waldo's People - Lose Control |
||||
|
||||
| Romania - Elena - The Balkan Girls | ||||
Romania - Elena - The Balkan Girls |
||||
|
||||
| F.Y.R. Macedonia - Next Time - Neshto Shto Ke Ostane | ||||
F.Y.R. Macedonia - Next Time - Neshto Shto Ke Ostane |
||||
|
||||
| Iceland - Yohanna - Is It True? | ||||
Iceland - Yohanna - Is It True? |
||||
|
||||
| Bulgaria - Krassimir Avramov - Illusion | ||||
Bulgaria - Krassimir Avramov - Illusion |
||||
|
||||
| Israel - Noa & Mira Awad - There Must Be Another Way | ||||
Israel - Noa & Mira Awad - There Must Be Another Way |
||||
|
||||
| Turkey - Hadise - Düm Tek Tek | ||||
Turkey - Hadise - Düm Tek Tek |
||||
|
||||
| Switzerland - Lovebugs - The Highest Heights | ||||
Switzerland - Lovebugs - The Highest Heights |
||||
|
||||
| Andorra - Susanne Georgi - La Teva Decisió (Get A Life) | ||||
Andorra - Susanne Georgi - La Teva Decisió (Get A Life) |
||||
|
||||
| Armenia - Inga & Anush - Jan Jan | ||||
Armenia - Inga & Anush - Jan Jan |
||||
|
||||
| Sweden - Malena Ernman - La Voix | ||||
Sweden - Malena Ernman - La Voix |
||||
|
||||
| Belarus - Petr Elfimov - Eyes That Never Lie | ||||
Belgium - Copycat - Copycat |
||||
|
||||
| Belgium - Copycat - Copycat | ||||
Belgium - Copycat - Copycat |
||||
|
||||
| Czech Republic - Gipsy.cz - Aven Romale | ||||
Czech Republic - Gipsy.cz - Aven Romale |
||||
|
||||
| Montenegro - Andrea Demirovic - Just Get Out of My Life | ||||
| Montenegro - Andrea Demirovic - Just Get Out of My Life Copywritermening: Sexig öststatdans möter balett BETYG: Framträdande - 2 av 10 Schlagerfaktor - 1 av 10 Låten - 3 av 10 Skandalfaktor - 4 av 10 Emmas omdöme - 4 av 10 lyrics, pictures, video, bilder, text |
||||
|
||||
| Läspande inledning | ||||
| "And it was... A thong" |
||||
|
||||
| Eurovision Song Contest - Live från Örebro! | ||||
| Kommer blogga live från semifinalen! |
||||
|
||||
| Uppsats, artikel om mig, ny psykologisite och annat | ||||
Lite uppdateringar om vad som händer i mitt liv, för de som undrar. Håller på att skriva uppsats och är inne på slutspurten som lär vara i ett par veckor. Uppsatsen går bra att skriva och många resultat och intressanta. Kommer lägga ut dom här snart. |
||||
|
||||
| Nattens dröm | ||||
| Inatt drömde jag att jag spelade innebandy. Jag var coach för ett skollag, men spelade hela matchen och gjorde väldigt mycket mål. Vi vann första pris och jag blev sponsrad med en elgitarr. Därför måste jag träna innebandy idag. Min kropp är redo igen, efter en veckas träningsvärk av förra träningen... |
||||
|
||||
| Sådärja | ||||
| Två tenor avklarade. Kändes bra på båda. Nu återstår en uppsats. Blir ett par veckor med intensivt skrivande. |
||||
|
||||
| Kapitel 15 - Framsteg, återfall och kärlek | ||||
| Första terminen var i stort sett avklarad och jag kunde fundera lite på terminen som varit medan jag var hemma över jul. Först och främst kände jag mig oerhört stabil. Sedan hade jag också en skön känsla av att det faktiskt gick att planera en framtid, utan att vara rädd för en miljon faktorer som påverkar framtiden. Min plan var att fortsätta läsa filosofi även under våren 2007. Filosofi var fortfarande roligt, men entusiasmen för ämnet var inte densamma som innan jag började studera. Jag filosoferade mindre, helt enkelt, vilket ledde till mindre aktuella frågeställningar att fundera på. Terminen började med en nollning, precis som föregående termin. Den här gången skulle jag vara fadder och hjälpa nya studenter hitta sin plats på universitetet. Jag kände de flesta övriga faddrar och såg fram emot nollningen. Precis i början av terminen dök ett nytt ansikte upp på en fest. Hon hette Emma och hade flyttat tillbaka till Örebro efter att ha pluggat i Malmö. Vi var bekanta genom vänner, men kände inte varandra. Jag mindes att jag träffat henne förut, men det mindes inte hon. Vi slängde varandra lite blickar och senare också några ord över msn. Efter ett tag hade vi en dejt, som sedan utvecklades till fler träffar. Det var nära att allt sket sig i början, men efter viss envishet bestämde vi oss för att bli ett par. Jag och kärlek har aldrig fungerat särskilt bra. Dels är jag usel på att veta vad kärlek är och dels brukar jag få ångest av att vara kär. Så blev det också denna gång, men inte på grund av att jag var kär, utan på grund av nollningen som återigen gav mig ångest. Eftersom jag visste att perioden förmodligen var tillfällig, så gjorde jag precis som tidigare termin: härdade ut. Mycket riktigt så försvann också ångesten efter någon månad. Min och Emmas relation utvecklades och jag kunde vara mig själv med henne. Det var (och är) inget problemfritt förhållande, men vi har båda bestämt oss för att ge det en rejäl chans, trots att vi är väldigt olika som personer och i behov. Terminen rullade sedan på lika snabbt som den började och innan jag hade hunnit blinka höll jag på att skriva klart B-uppsatsen. Emma skulle flytta till Öland och jobba och sedan skulle hon iväg till Holland över hösten. Det var påfrestande med ett distansförhållande, men vi klarade oss igenom det också. Efter filosofin kände jag att det var dags att byta riktning på mina studier. Jag ville inte studera filosofi C, eftersom jag inte hade något intresse av att forska inom filosofin, eller arbeta som lärare i filosofi. Jag började intressera mig mer och mer för människor och deras beteende, vilket förde mig till psykologin. Min egen erfarenhet var stor inom ämnet och jag var nyfiken på att lära mig mer om psykisk hälsa och ohälsa. Eftersom mina betyg inte var bra nog att påbörja psykologprogrammet, valde jag istället fristående kurser i psykologi. Sommaren 2007 var ganska slapp, men jag började i alla fall skriva på den här boken. Psykologistudierna var oerhört intressanta och jag kände att jag hade hittat någonting jag ville satsa på, att bli psykologiforskare och forska kring ångestproblematik. Min egen ångest höll sig fortfarande på avstånd. |
||||
|
||||
| Kapitel 14 - Flytt och Universitetsstudier | ||||
| På vägen till Örebro, med kompisen körandes flyttbilen, såg vi en motorcyklist braka in i ett vägräcke och bli liggande. Det bizarra var att det kom en ambulans precis bakom motorcyklisten. Här var jag på väg till min nya stad Örebro, och mitt nya boende i en studentkorridor. Jag kommer nog aldrig att glömma när jag går in i huset och ser korridoren se ut som ett fängelse med låsta dörrar och gamla fasader. Som tur var skulle rummet visa sig vara av hyfsad kvalité. Den lilla boytan på 18 kvadratmeter räckte åt mig, min dubbelsäng, skrivbord och bokhylla. Det var mitt i sommaren och jag levde lite som en eremit i en månad innan det var dags för nollningen. Jag var livrädd för nollningen, men beslutade mig för att ändå vara med, på grund av att jag var helt ny i staden och inte kände en kotte. Första dagarna av nollningen var ganska ångestladdade, men jag gjorde mitt bästa för att hänga med på aktiviteter. Förmodligen såg ingen att jag led av ångest, men det blev så illa att jag behövde medicinera igen. Någon månad senare var ångestperioden över och jag hade lärt känna många nya vänner genom nollningen, och även några vänner i filosofikursen. Det här sociala livet var nytt för mig, men det var ändå något jag gillade. I grund och botten är jag en social människa som gillar att vara bland människor, och jag tror att andra trivs ganska bra med mig också. Ändå krävdes det en hel del viljestyrka för att orka med hela nollningen. Filosofistudierna var både intressanta, lätta, tråkiga och komplicerade. Jag var bekant med det mesta av vad som sades, men blev lite förvirrad av det starka kritiska tänkandet som hela tiden fanns. Det fanns brister med alla teorier och det bästa verkade vara att inte tro på någonting alls, vilket gjorde mig lite förvirrad och uttråkad. Jag var inte direkt intresserad av språkfilosofi och logik. Det var en intensiv period och jag levde i en studentbubbla som kändes ganska trygg. Problemet med en studentbubbla är att allt går så fort och det är svårt att veta vad som är på riktigt och vad som bara är tillfälligt. Vad var egentligen genuint? Första terminen gick fort och jag kände mig som den 19-åring jag var innan ångesten satte klorna i mig. Jag kunde göra i stort sett vad som helst utan att få ångest och jag mer social än jag någonsin varit, eller ja, kanske som jag var i fyran, femman i mellanstadiet. Det var nytt för mig och samtidigt lite skrämmande. Jag blev nog lite väl socialt ivrig ibland, speciellt med kvinnliga vänner... men men, man lär sig, förhoppningsvis. |
||||
|
||||
| Statistiktenta imorgon | ||||
| Senaste veckorna har bestått av tentaplugg och uppsatsskrivande. Ni som känner mig vet att effektiva tiden till detta blir cirka 20 procent. Jag är helt enkelt för lat och tankspridd. Lite som Homer Simpsson. Men i mitt tycke, så gör jag vettiga saker även de andra 80 procenten av tiden. Jag mår bra och det är det viktiga. Man måste inte vara bäst eller göra det där man borde. Det viktiga är att man är nöjd med sig själv och känner att man äör på rätt väg. Jag älskar att planera och komma på idéer, även om den mesta planeringen går i graven och de flesta idéer aldrig blir av. Det är kul. Det är viktigt. Det är centralt för mig. Nu får bloggen ny design igen. Den gamla var för seg... Förhoppningsvis blir den här snabbare och bättre. Inte lika mycket flash, men men... |
||||
|
||||
| Problem | ||||
| Har lite problem med bloggen just nu. Den fungerar inte riktigt som jag vill... Så tills vidare får ni stå ut med orginaldesignen! |
||||
|
||||
| Glimne drar sina egna (underliga) slutsatser... | ||||
| Dan Glimne skriver om en vetenskaplig studie som behandlade "pokerspelande". Jag har inte läst studien, så jag ska inte uttala mig direkt om den. Lite lustig var dock en av Glimnes kommentar: "De 5 procent som spelar för högre insatser vinner mer än genomsnittet, vilket borde innebära att de är skickligare" Det kan också innebära att de satsar mer pengar och har fördel av detta. Summan satsade pengar är nämligen en viktig del av det som kan kallas "fördel" eller "övertag" i poker, eftersom det öppnar upp för högre risktagande. Och de övriga 95 procenten? Är de dåliga pokerspelare som förlorar pengar? Nä, det verkar skumt. Jag tror också att majoriteten är rationella, dvs att de slutar spela när de förlorat sin insats (som händer de flesta). Men det är klart. Lägger man ner massa tid på poker, så kommer man förhoppningsvis att tjäna pengar. Men det är ett jävligt riskabelt yrke, och jag tycker Glimne är lite fel ute med sina analyser. Han bör hålla sig till sina kort... Men han är ju beroende av att förlorare satsar pengar, så det är klart han förespråkar "sporten". |
||||
|
||||
.png){kind=small}
| PRENUMERERA | |
| DELA DENNA SIDA | |
 |
|
| RSS | |
 |
|
| Copyright 2005-2011 Mikael Glännström . . . . . . . |
|