Jag vet inte varför, men jag började skriva intensivt när jag fyllde 21 år. Innan hade jag bara skrivit på svenskan i skolan, med ganska dåliga betyg dessutom... Här är en text jag skrev -98 som handlade om olika karaktärer till en bok jag tänkte skriva.
Klassen: 13 pojkar 12 flickor totalt 25 personer
Maria Persson - Först på festen, bästa kompis med Lisa Lisa Karlsson - Först på festen, bästa kompis med Maria Lotta Sjödin - Linus granne, Sofia Broström - Malin Lindqvist - Jessica Magnusson - Het på Linus, Katarina Nilsson - Zara Petterson - Jennifer Jones - Laura Chang - Jenny Eriksson - Het på Marcus, Paula Svensson - Het på bägge tvillingarna Norman, riktig babe, Linus Olsson - Huvudpersonen, agenten, infiltrören, Marcus Järnberg - Ny i klassen, hade första festen, Linus bästa kompis, het på Jenny Petter Jacobsson - Larry Karlsson - Lars Hansson - Thomas Kowalski - Oscar Norman - Tvilling, Vältränad, rik, Pelle Nylén - Ensamvarg, Anders Norman - Tvilling, vältränad, rik, Pete Hartman - Utbytesstudent, seriöst idrottande i fotboll och hockey, lugn typ, bra kompis med Bengt Bengt Sundin - lugn typ, seriöst idrottande i fotboll och hockey, bra kompis med Pete Harry Andersson Sylvester Alfredsson
Läraren och klassföreståndaren Per Larsson -
Linus "far", uppdragsgivare och kontaktperson Jake Johnson -
Brian Oscarsson - Linus riktiga namn
Bengt Olofsson - Polischef i Stockholm,
Lasse och Lena Persson - Linus fosterföräldrar
Brian Oskarsson, täckmantel Linus Olsson - Huvudpersonen
Utseende: 1.80 lång vikt 72 kilo, normalstor, ljusgröna ögon men använder mörkblåa linser, mörkbrunt hår, ganska kort, charmigt leende, hans röst är lugn och utstrålar självsäkerhet.
Brian är specialagent för SWIN, Swedish Infiltrators. Han jobbar med att infiltrera sig in i grupper, och på så sätt lösa eventuella brott. Brian har uppfostrats hela sitt liv för denna uppgift, så han är väl förberedd. Han har tränat kampsport sen han var fem år.
Jake Johnson - Brians uppdragsgivare och drivande kraften i SWIN
Utseende: Lång och kraftig, alltid kostym om inte uppdraget kräver nåt annat. Mörkt välkammat hår, ungefär i femtioårsåldern, men ser inte alltför sliten ut. Bruna ögon. En trevlig mörk röst som låter mycket respektingivande när han betonar något. Haltar lite efter en skada.
Jake är en före detta FBI agent från USA, och han hade flyttat till Sverige efter att ha blivit allvarligt skadad i ett uppdrag. Han ville få lite lugn och ro, men han blev snabbt rastlös och beslutade sig för att starta upp SWIN, Swedish Infiltrators tillsammans med polismästaren Bengt Olofsson. Hela projektet är topphemligt, och dessutom olagligt, men man har ordnat så att det går att driva i alla fall.
Bengt Olofsson - Polismästare
Utseende: 2 meter och över 100 kilo. Tunnhårig man i 55 årsåldern.
Vill få fram bättre resultat än de nuvarande inom poliskåren, och han har förstått att något eget initiativ måste göras för att nå dem, så han har stöttat Jake finansiellt. Han vet att han riskerar sitt jobb och rykte om detta projekt avslöjas, men är övertygad att det kommer ge resultat. Vill inte att SWIN bara ska verka i Sthlm utan för hela Sverige.
Lasse och Lena Persson - Brians fosterföräldrar
Utseende: Lasse är 1.90 lång och har blont hår och blåa ögon. Med en snäll röst gör han sig lätt populär. Lena är en snäll hemmafru med typiska såna attribut. Hon tränar dock regelbundet och håller bra form. Brian var närmare Lasse än Lena under sin uppväxt.
När Brian tre år gammal blev föräldralös genom den tragiska bilolyckan blev Lasse och Lena fosterföräldrar åt den lille pojken efter rekommendationer från Jake, som ville att Brian skulle få det så bra som möjligt. De båda ställde upp på alla på projekt, och lät Jake sköta hans utbildning. Men de försökte blanda sig i så lite som möjligt.
Lizu (obs byta namn senare) - Brians kampsport tränare
Utseende - Lizu är 65 år gammal men ser ut som han fortfarande var trettio. Hans kropp är väldigt smidig, nästan som en gymnast, men betydligt starkare och snabbare. Lizu har långt svart hår men ser inte ut som ovårdad för det, han bär oftast enkla kläder, och hans röst är lugn och fylld av självförtroende som smittar av sig.
Lizu kommer från Kina, men blev en vandrande präst när kommunisterna tog över. Han åkte till USA och utförde ströjobb samtidigt som han njöt av naturen och tränade mycket hårt varje dag. Han mediterade även flera timmar om dagen. Han har under lång tid letat efter en "lärling" som han kan träna upp. Han kom av en slump till Sverige där han träffade Brian och Jake som letade efter en kampsport tränare. Efter långa diskussioner beslöt sig Lizu för att träna den unge pojken, ej mot betalning, endast mot mat och husrum. Han skötte även om Lasse och Lenas trädgård.
Per Larsson - Klassföreståndare
Utseende: Per ser kanske lite loj ut, och det är därför han är omtyckt av eleverna, vilket han är. Men han är även allvarlig när det gäller, och lätt att skaffa sig förtroende bland ungdomarna. Hans röst växlar mellan snäll och sträng.
Per Larsson ska vara hjärnan bakom hela den kriminella verksamhet i klassen. Vad han inte vet om är att saker och ting har gått lite för långt, och vissa elever är missnöjda med sin del av vinsten. Per känner flera personer inom den undre världen, bl a svartporrklubbsägaren Jimmy Nord, där de flesta illegala aktiviteterna äger rum. Per är väldigt noga med att röja upp spåren efter sig, och även fast han äger ett flertal miljoner beter han sig inte som han gör det, och de pengarna är omöjliga att spåra genom att han har flertal utländska konton i anonyma namn.
Pers högra hand i klassen är Thomas Kowalski och han är i stort sett den ende Per pratar med om dessa saker. Per betalar även stora summor till en polis
Thomas Kowalski
Utseende: Thomas är en lugn och charmig kille som kan få de flesta att göra något han vill. Han är även stor och stark och kan slåss ganska rejält, även om han inte håller på med skolslagsmål och sådant onödigt. Thomas är 1 90 och väger 90 kilo, och man skulle kunna tro att han var idrottsstjärna. Han har blå ögon och ganska kort organiserat rufsigt blond hår och ett charmerande leende.
Thomas är lite sugen på att ta över Pers ledarroll eftersom han tycker att det är han som gör alltihop. Thomas ger ut order till de som är inblandade i klassen, och de andra som förmodligen vet om allt, antingen ger han lite extra pengar eller skrämmer livet ur. Så alla i klassen vet vad som händer. Det finns säkert några till som vet om det på skolan men de är för rädda för att säga något. Thomas närmaste personer är Jessica Magnusson, som är Jimmy Nords främsta hjälpreda, Larry Karlsson som sköter försäljningen av droger av olika slag (Tabletter, klistermärken, hembränt, hasch, kokain... etc).
Jessica Magnusson
Utseende: Brian tycker mycket om Jessicas utseende. Smal, men ändå kurvig och stora blåa ögon, blont hår och ett bländande leende. Hennes röst var både blyg och självsäker på samma gång. Det var inte många som kunde motstå hennes charm. Inte heller av tjejerna.
Jessica har i ett tag varit inblandad i de skumma sakerna som pågår i klassen. Hon står även ganska högt upp på stegen. Efter Thomas är nog Jessica den med mest makt. Hon sköter kontakterna för porrklubben, och fixar även tjejer till stället. Några är från klassen, Maria Persson och Lisa Karlsson samt Lotta Sjödin och Sofia Broström är inblandande på ett eller annat sätt. Även utbytesstudenterna Laura Chang och Jennifer Jones är inblandade. Det är de sju av tolv tjejer som är kriminella i klassen. De andra vet om det mesta men säger inget. Paula Svensson är den som har varit nära att säga något, och den som är störst risk bland tjejerna att säga nåt, dels för sitt bra självförtroende och sin starka vilja. Jessica har länge varit på Jenny Eriksson och försökt få henne att börja, men hon har varit tveksam hela tiden.
Larry Karlsson
Larry är en ganska liten kille. En typisk störande snorvalp. Men han är mycket bra med siffror och är Thomas närmaste man, eftersom han sköter all ekonomi och de flesta besluten. Thomas gillar inte att Larry har så mycket makt men det är inget han kan göra åt det, för Larry är oumbärlig. Alla andra killarna i klassen utom Marcus, som är ny, har en roll i verksamheten på ett eller annat sätt. Vissa är kurirer, vissa är torpeder och vissa bara är... Larry har en gnällig röst och många ogillar honom. Den lättaste personen att övertala att skvallra, så all a andra skyddar honom ganska rejält, och låter han inte få reda på så mycket. Men han klara av att lista ut det mesta själv.
Tvillingarna Oscar och Anders Norman
Dessa två kommer från en fin familj och ser ut därefter. Vältränade, stiliga gossar med charm och stil. Men de är trötta på det lite enformiga livet, och de är båda lyxknarkare som sniffar kokain ibland. Och när de är höga vill de ha lite spänning så de är väldigt inblandade i verksamheten på alla möjliga sätt... Paula som gillar båda tvillingarna mycket är oroad och försöker få ur dom ur verksamheten.
Maria Person och Lisa Karlsson
De båda är bästa kompisar och skiljer sig sällan åt. Båda är trevliga och söta, och väldigt sociala. För att tjäna lite extra pengar jobbar de på porrklubben (dock bara som servitricer och andra småärenden), men märker snart att mer och mer krävs där.
Pelle Nylén
Pelle är en ensamvarg som inte gärna pratar eller för väsen av sig. Men ändå så är han inblandad i klass-brottsligheten. Han har ett ganska hett temprament, men lång stubin. Men när det går över gränsen blir han okontrollerbar. Pelle sköter vissa "smyguppdrag" men gör dessa helt själv. Pelle ser för övrigt ut som en vanlig kille.
Marcus Järnberg
Nyinflyttad från Göteborg har han ingen aning vad som pågår i klassen, men han gillar sina nya kompisar. Hans ögon är bruna och vänliga. Okopmlicerad, öppen och ärlig kille. Kort rufsigt brunt hår. Marcus blir Brians bäste kompis.
Jennifer Jones och Laura Chang
Bägge dessa är utbytesstudenter från NY. De har slut på pengar och gör lite småärenden för Jessica. De är inte direkt snygga, men har otroligt stort självförtroende som Amerikaner har. Och naturligtvis massor av personlighet och åsikter.
Lotta Sjödin
Lotta bor nästan granne med Brian i ett fint område. Hon är en snäll och trevlig person, som ingen skulle misstänka för något. Men hon har en del skelett i garderoben.
Sofia Broström
Sofia vill alltid ha det som hon vill. Men tyvärr får hon det sällan. Sofia vill ha så mycket så att hon går med på mycket också.
Paula Svensson
Paula är kär i bägge tvillingarna Norman och kan inte bestämma sig. Paula är otroligt snygg och har ofta sexiga men modeinriktade kläder på sig. Hon är den tjej som alla oroar sig mest över, eftersom hon är väldigt stark. Hon vill få ut tvillingarna ur brottsligheten, men har hittills inte kontaktat polis eller sagt något till andra kompisar. Men hon lockas mer och mer. De vet att våld på henne inte skulle löna sig, så de försöker ge henne lite pengar istället.
Malin Lindqvist, Jenny Eriksson, Zara Pettersson, Katarina Nilsson
Alla dessa är mer eller mindre normala tjejer i klassen.
Pete Hartman
Utbytesstudent från Florida. Talang i både fotboll och ishockey. Vet mycket om droger och organiserad brottslighet. Tar dock inga droger själv, vilket gör honom till en skärpt dealare. Lugn och trevlig, som vet vad han vill. Tränar och spelar mycket inom idrotten. Vältränad och framgångsrik.
Bengt Sundin
Framgångsrik idrottsman som satsar stenhårt. Men han känner ändå efter suget av pengar, och hjälper till med vissa saker. Även Bengt är lugn och trevlig. Men inte alltför klipsk i skolan.
Harry Andersson, Sylvester Alfredsson, Lars Hansson och Petter Jacobsson
Alla dessa har mindre framträdande roller i klassen.
Bubblan blev mindre och mindre. Steg för steg undvek jag saker som var jobbiga, vilket förstärkte min sociala fobi. Fler och fler saker innebar ångest och till slut kunde jag inte längre gå utanför dörren eller ens träffa mina kompisar. Situationen var ohållbar. Isoleringen var total. Jag gjorde mitt bästa, men det gick åt fel håll.
Det gick bra att fördriva dagarna, men det hände ingenting i mitt liv. Ingen sysselsättning, inget förhållande (även om jag dejtade, ibland), inga resor, inga äventyr. Jag satt hemma och levde genom internet i min egen lilla fantasivärld. Då och då ansträngde jag mig och träffade vänner, men det var jobbigt. Till slut började jag säga nej till 95 procent saker som jag egentligen ville göra, och nej till 100 procent saker jag inte ville göra. Gå på hockeymatcher, gå på stan, resa till vänner, gå på bio.
Jag isolerade mig mer och mer och till slut var det jobbigt att enbart ta sig utanför dörren för att handla, träna eller göra något annat nödvändigt. Insikten om att situationen var ohållbar ledde till min andra intensiva period av ångest, som höll i sig i två veckor. Den här gången var självmordstankarna starkare och jag såg verkligen ingen annan utväg än att ta mitt liv, trots att den tanken (paradoxalt nog...) bara gav mig ännu mer ångest.
Den värsta ångesten släppte i och med besöket till vårdcentralen. Antideppmedicinen (Remeron) fungerade effektivt och jag kunde fungera "normalt" ganska snabbt. Ingenting hade dock förändrats när det gällde den sociala fobin och alla hinder var lika stora som innan, förutom att jag nu inte hade konstant ångest.
Jag började gå upp i vikt av Remeronen (eller rättare sagt, av den ökade aptit som var en bieffekt av Remeronen...), vilket var välbehövligt då jag endast vägde 60 kilo (fördelat på 182 centimeter). På några veckor gick jag upp fem kilo! I samma veva började jag styrketräna och gick upp ytterligare några kilon. Ingen kunde i alla fall säga att jag inte försökte...
De här skrev jag 2002:
Klockan är 03.21, söndag. Kan inte sova. Förvirrad...
Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, eller rättare sagt: jag vet inte HUR jag vill med mitt liv. Jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag vet inte vad jag är bra på. Jag vet i stort sett ingenting... Jag är rädd, förvirrad och deprimerad. Jag passar inte in i samhället. Jag vill inte passa in i samhället. Kommer jag någonsin att passa in i samhället?
Jag är asocial och har social fobi. Det innebär att jag inte tycker det är särskilt roligt att samtala med folk och att jag är rädd för situationer med främmande människor omkring mig. Måste jag ändra mig? Eller finns det utrymme för en sådan filur? Jag vill ändra mig, men samtidigt är jag den jag är.
Jag försöker hela tiden vara aktiv... komma på nya projekt och idéer. Jag lyckas, men slutför sällan projekten. De projekt jag slutför kostar både tid och pengar, som jag inte får någonting för...
Mitt senaste projekt "Livsstil Medkänsla" går ut på att "frälsa världen" genom att få folk att bry sig mer om varandra. Hur många bryr sig om det projektet? Jag själv.
Samtidigt så vet jag vem jag är. Jag vet att jag inte är en idiot som inte har någonting att hämta. Jag vet att jag har någonting unikt som både jag själv och andra kan få stor nytta av. Det känns härligt och jag är trots allt positivt inställd. Samtidigt så är jag väldigt förvirrad och osäker.
Trots att jag ansträngde mig och trots att medicinen fungerade bra mot ångesten, så fortsatte jag ha svårt för det sociala och undvek sociala situationer i stor utsträckning. Istället höll jag på med mina grandiosa projekt som mest existerade i mitt huvud.
Insikten om att jag behövde hjälp var oerhört jobbig. Det jag mest av allt var rädd för var att behöva besöka en vårdcentral, dit man tydligen går när man har ångestproblem.
Jag vet inte varför jag var så rädd för vårdcentraler och sjukhusmiljöer, men det skrämde livet ur mig och min något hypokondriska läggning, som var rädd att läkaren skulle hitta alla möjliga sjukdomar hos mig. Det var inte särskilt rationellt att tänka så... eftersom jag redan hade en mycket allvarlig ångestproblematik, som obehandlad var livshotande.
Efter en veckas konstant ångest (eller... ångest som konstant gick upp och ner ganska ordentligt) var jag dock tvungen att ta kontakt med vårdcentralen. Jag minns inte om det var jag eller min mor som ordnade till ett möte, men däremot uttryckte jag min oro om att behöva vänta i väntrummet, vilket läkaren sa att hon skulle försöka minimera.
Att ha ångest i en vecka är ingen angenäm upplevelse. Jag kunde inte äta, inte sova, inte röra på mig särskilt mycket och jag kunde inte njuta av någonting över huvud taget. Om det finns ett helvete, så är det förmodligen såhär det känns.
Jag hade fått en tid hos en distriktsläkare för samtal. När jag väl kom in till vårdcentralen kändes det helt ok, eftersom ångesten knappast kunde bli värre än den var. Inne på läkarens rum började jag berätta om min problematik och sociala fobi. Läkaren satte diagnosen "deprimerad" på mig, vilket visserligen stämde, men något jag (tyst) tvivlade på var centralt för min problematik. Behandlingen blev medicin. Dels fick jag ångestdämpande för att lindra ångesten och dels fick jag SNRI (anti-depp medicin) för att behandla depressionen. Jag var också välkommen att ringa om ångesten fortsatte. Utvärdering skulle ske två veckor senare. Förutom behandlingen med psykofarmaka, så blev jag även sjukskriven på obestämd framtid.
Läkaren skrev också ut anti-ångestmedicin som heter Xanor, en mycket effektiv men också beroendeframkallande medicin. Envis som jag var, tog jag endast en enda sådan tablett de kommande tre veckorna.
Igår var jag på premiären av "Män som hatar kvinnor". Jag har inte läst boken och hade därför svårt att komma in i filmen den första timmen, medan de flesta andra i publiken skrattade med och plågades lite extra och uppenbart visste mer än vad jag gjorde... Ett tips är nog att ha läst boken innan, för att få utfyllnad av det som inte var med i filmen.
Filmen var välgjord och det märktes att det inte var ett Beck-avsnitt på TV. Lite hafsig blev den dock... men får ändå ett bra betyg av mig. Äntligen en bra svensk film.
Baserad på en sann historia. Känns det igen, Liza Marklund?
Alla i Tyskland var inte onda medhjälpare till Hitler. Den här filmen handlar om de som försökte ta makten från Hitler och rädda Tyskland från katastrof.
Det tog ett tag innan man kom in i filmen, men när man väl gjorde det, satt man fast.
Lets Dance har blivit Lets Skvaller, som främst handlar om rumpor och förhållanden. Av någon anledning finns det ett enormt intresse för Laila Bagges rumpa. Min blogg har också märkt av detta. Vissa dansare har på sig genomskinliga kroppsstrumpor för att dra till sig uppmärksamhet. Snart utvecklas väl programmet till ett sorts "Lets Fuck" där kändisar får ligga med varandra i direktsändning och juryn sätter poäng.
Programledarna kanske har slut på skämt, så det är enkelt att ta till ett litet "slag under bältet".
Här är en översättning och viss modifiering av Liebowitz test för social fobi. Testet har använts kliniskt och visat sig vara pålitligt även vid självskattning.
Frågorna är formulerade som olika situationer. Svara hur mycket ångest du känner för sådana situationer, samt hur ofta du undviker sådana situationer.
Du svarar alltså två gånger på varje fråga, från 0-3, med en totalpoäng på 0-6 på varje fråga
1. Prata i telefon offentligt
2. Delta i små grupper
3. Äta på restaurang/offentlig plats
4. Dricka tillsammans med andra på offentliga platser
5. Prata med auktoritär person
6. Uppträda eller hålla tal inför publik
7. Gå på fest
8. Arbeta när andra är närvarande
9. Skriva när andra är närvarande
10. Ringa upp någon du inte känner
11. Prata med personer du inte känner särskilt bra
12. Träffa främlingar
13. Gå in i ett rum, där andra redan sitter ner
14. Ha andras uppmärksamhet riktad mot mig
15. Säga något på ett möte
16. Göra ett skriftligt test
17. Argumentera med, eller säga till, personer du inte känner särskilt väl
18. Titta personer du inte känner särskilt väl i ögonen
19. Rapportera i grupp
20. Flirta med någon
21. Reklamera varor som det är fel på
22. Vara värd för en fest
TOTAL POÄNG
0 - 45 poäng - Du lider förmodligen inte av social fobi. 46 - 60 - Du har förmodligen lindrig social fobi. 61 - 80 - Du har förmodligen måttlig social fobi. högre än 81 - Du har förmodligen kraftig social fobi.
Kom ihåg att detta är kliniska mått. Bara för att någonting kallas "lindrigt, måttligt eller kraftigt" så betyder det inte att din egen upplevelse borde kännas "lindrig, måttlig eller kraftig". Desto mer unvdikande beteende du har, desto mer sannolikt är det att din vardag blir lidande.
Kan du tänka dig en liten prick som innehåller så mycket massa att den exploderar till det vi idag kallar "universum". Det kan inte jag heller, men forskare kallar detta för "Big Bang" som är den främsta teorin om hur universum skapades.
Det finns en rivaliserande teori om att det finns en skapare, som har skapat hela universum. Denna teori kallas för skapelseteorin och omfamnas främst av troende personer som tror på en Gud, som är God, Allsmäktig och Allvetande.
Buddhistens perspektiv på det hela: I praktiken, spelar det mindre roll.
I ett närmast oändligt universum, finns i det närmaste ett oändligt antal planeter. På något sätt har det slumpat sig så att Galaxen Vintergatan som är värt till vårt solsystem, där Jorden ingår, har optimala förutsättningar för liv.
Förutsättningarna är till och med så optimala att någon form av kemisk händelse gjorde att en organisk soppa bildades, ur vilken liv på jorden föddes och utvecklades. Fråga mig inte hur detta gick till, för det vet jag inte. Denna teori kallas för evolutionsteorin, som först formulerades av Charles Darwin.
Till slut ville fiskarna i havet upp på land. De fick då fötter och lungor. Detta utvecklades i sådan hög grad att enorma dinosaurier växte fram. Dessa dinosaurier dog tyvärr ut då en metorid slog ner på jorden och dödade alla större djur.
Men jorden återhämtade sig och fick fram en synnerligen intressant varelse som kallades "Neandertalaren" som är männsklighetens första "människoliknande sak", daterad till mellan 350.000 till 30.000 år gammal. Enligt evolutionsteorin dök den första människan (av "arten" homo sapein sapien) upp runt 200.000 tusen år sedan.
Kreationister hävdar dock att Gud skapade människan.
Oavsett vilken teori som är sann, så är mänsklighetens historia anledningen till att jag idag sitter här, med mitt subjekt, och funderar på vad som är viktigt i livet.
Söder frågar: Stort av dig att skriva om allt det här..du inger hopp i många genom att öppna dig som du gör..men ärligt..är det inte svårt att dra upp alla minnen?
Svar: Nej, det är faktiskt inte så svårt. Jag går på en annan mark än när jag hade ångest, och konstigt nog kan jag prata om min historia ganska obehindrat. Jag VILL komma ihåg hur det var, så att jag inte glider in i samma beteende igen. Kanske är lite knäppt, men jag tycker det är kul och intressant att prata om.
Borthy frågar: Funderade på varför ni inte stannade och dansade på 10-års festen? :-D
Svar: Vi var uppe och tittade på alla mer och mindre fulla vetenskapsmän som dansade. Det var helt enkelt inte vår arena.
Monika säger: Du har satt ett högt mål när du skriver "...när jag är internationellt erkänd forskare", men visst man ska sikta mot stjärnorna för då kan man komma till trädtopparna.
Svar: Ja, jag vet inte ens hur man blir en internationellt erkänd forskare. Speciellt inte i psykologi. Det är ett klurigt forskarämne. Men om trädtoppen är en doktorandtjänst, så är det helt ok.
Ayla frågar: Har du haft Bo (Bosse)Edvardsson som lärare i psykologi på universitetet? :)
Svar: Nej, inte vad jag minns.
Jennifer frågar: Hej! Är det helt bra med din ångest idag?
Svar: Hej. Ja, allt är helt bra med min ångest idag. Jag har ingen ångest och undviker ingenting på grund av panikångest eller social fobi. Däremot är jag fortfarande ångestbenägen och känslig för förändringar. Men jag har varit med om så många förändringar de senaste tre åren, utan längre perioder av ångest, så det ser lovande ut!
Anonym frågar: Du skrev att du jobbat under 1997-2005 med inre arbete.. vad menar du med det exakt?
Svar: Kampen med ångesten. I ett CV bör man redovisa vad man har gjort. Inre arbete är också en merit. Speciellt om man tar sig igenom det (men bara kampen är meningsfull i sig, enligt min åsikt).
Yes yes säger: Vilka STORA bider du kör med. Blir för tungt att hämta hem. Jag vill ha en kamera som fixar allt supersläta bilder som jag säger Har övernaturlig syn så jag retar mig på de små pixlarna. Orkar inte sitta vid skärmen för ögonen. Din blogg är snygg annars och så vidare i all oändlighet. Hur har du tid undrar man?Skall du inte plugga??
Svar: Ja, min sida är ganska tung att ladda... ett pris jag betalar för att ha en "unik" design. Det går väl att koppla bort bilder och java i inställningar till webbläsaren om man vill att det ska gå snabbare. Och jo, jag borde plugga mer, men jag tycker det är kul med mina projekt som jag har för mig... Det är värt att lägga tid på. Jag tröttnar snabbt på att plugga. Behöver motivation från diverse källor. Bloggen är en.
e.m säger: Du har ingenting om konst.Går du alldrig på gallerier tex? annars verkar du kul. en slump att jag läser blogg överhuvudtaget .Jag är intersserad av djupare rsonemang än danstävlingar mode etc. Bloggarna är superytliga i min smak. Men å andra sidan är du i yngsta laget för att ge mig nåt att tänka på .Kom igen då du är 60+ : )
Svar: Jag har lite konst på den här bloggen. Kolla här. 60 +? Kanske inte ens lever då. Du får surfa igenom det ytliga.
Svar: Jag vill forska om ångestproblematik. Speciellt de komponenter som är aktiva vid terapi och självhjälp av ångestproblematik. Det finns för lite kunskap kring detta. VAD är det som får oss att må bättre? Jag tror inte att svaren på dessa frågor är särsklit komplicerade... men att besvara det vetenskapligt, är komplicerat. Naturligtvis varierar från individ till individ, men det finns ändå slutsatser som går att använda vid behandling av ångestproblematik. Vi vet idag att relationen med terapeuten är oerhört viktigt, att det finns ett förtroende. Vi vet också att det är avgörande huruvida terapeuten lyckas pusha och motivera sin klient. Placebo spelar en stor roll. Tro på meningsfulla förklaringar är viktigt.
Sedan är det intressant med kors-kulturell forskning. Om hur andra kulturer ser på, och behandlar, ångestproblematik.
Zodfa om Studier och forskning: Heej, var det svårt att komma in på de utbildningen du läser nu ??
Svar: Nej, det var inte särskilt svårt. Psykologi A vid Örebro Universitet har ganska måttliga intagningsnivåer. Psykologiprogrammet är hårdare.
Det var en spännande, surrealistisk och lärorik kväll igår. Örebro Universitet firade 10 år som universitet. Fyra miljoner kronor spenderades på att göra denna händelse till ett extraordinärt evenemang.
Jag och Emma började göra oss i ordning vid tre. Det var många delar av fracken som skulle på plats.
Vi tog en taxi till stan. Emma blev irriterad över att vi inte fick studentrabatt. Någon timme senare var vi på plats för att beskåda promotioner, installationer och diverse musikaliska uppträdanden.
En promotion innebär att en doktorand blir doktor. Fem års avhandling är då klar.
Promotionen var mycket lustig. Först fick doktorn en hatt eller en krans. Samtidigt spelades ett högt ljud upp, som skulle låta som ett kanonskott eller nåt, men det lät bara som ett bas-muller som skakade om varenda cell i min kropp. Efter detta fick doktorn en ring och ett diplom. Denna procedur upprepades för VARJE doktor... vilket tog ett tag och inte var speciellt spännande. Det hela varvades i alla av med lite musik och sång.
När alla installationer och ceremonier var över började banketten. En femrätters middag med temat "från frö till frukt":
Förrätter:
Vallmofröchips med linfrö och gravad röding Färska skott med rödbetscarpaccio och chévre
Huvudrätt:
Örtgrönt med sejrygg, polenta och citronaioli
Efterrätter:
Yoghurtspannacotta med persikosorbet och honung Jordgubbar
Till detta fick också enorma mängder vin. Vitt vin, rött vin, desertvin och cognac. Lite på lyset blev man framåt kvällen. Det hela var ju som en stor personalfest egentligen.
Mellan all mat var det några mer och mindre spexiga tal. Ett av de spexigaste stod Nobelpristagaren Barry J Marshall för. Försvarsministern kallade rektorn för "Jens".
Runt midnatt var banketten över och det bjöds på dans. Det var smått surrealistiskt att se vetenskapsmän dansa omkring till populärmusik. Filmklipp över detta kommer senare!
Själva beslöt vi oss för att gå hem och sova.
För det här kommer ju vara vardagsmat för mig, när jag är internationellt erkänd forskare.
Trots att det var illa med mig, så försökte jag verkligen utmana ångesten. Jag försökte genomföra mina projekt, träffa vänner och aktivera mig så gott jag kunde.
Ett av mina (upplevda) största problem var att jag var oerhört blyg för tjejer och hade svårt att träffa och ta kontakt med dom. Det var ett problem jag haft sedan trettonårsåldern. Som tur var fanns internet, som gjorde att man kunde prata och socialisera sig med människor, utan att träffa dom!
Till slut kände jag att det var dags att utmana min rädsla och bestämde mig för att träffa en tjej "på riktigt". Jag var ärlig med att jag var blyg, vilket kanske inte direkt är världens bästa raggningsreplik... men jag kunde börja dejta även om det var svårt och jobbigt.
Efter ett tag träffade jag en tjej som det gick förvånansvärt lätt att umgås med och vi blev tillsammans. Hon märkte att jag var blyg, men tyckte om mig (och stod ut med mig) ändå. Jag flyttade ut i samma veva, vilket innebar att det var lättare att träffas.
Några månader senare var det dags att träffa hennes föräldrar. Detta innebar tre situationer som var särskilt påfrestande: Åka buss, äta middag med andra, sova över hos någon. Jag höll på att explodera av förväntansångest, men tvingade ändå iväg mig på detta äventyr, eftersom jag visste att det var nödvändigt om förhållandet skulle kunna fortsätta.
Trots att upplevelsen var jobbig, så gick det bra. Efter några resor var det inte längre lika jobbigt att åka dit, äta och sova över. Ett tydligt bevis (i mitt och många andras fall) på att exponering (utsätta sig för sådant man är rädd för, konfrontation) fungerar.
Under den här tiden höll jag på med mitt företag "Karlstad i Bild" som sålde tavlor med Karlstadsmotiv. Jag hade lätt för att göra affärsplaner och budgetar, vilket resulterade i att jag ofta fick med mig arbetsförmedlingen och nyföretagarcentrum med mina företagsplaner. Idag kan jag tycka att de borde ställt mycket högre krav på mig som företagare och dra starkare gräns för vad som är hobby och sysselsättning. Jag VILLE trots allt ha en fungerande vardag.
Rent konkret innebar företagandet att jag inte gjorde särskilt mycket på dagarna och min situation blev inte direkt bättre av detta. Flickvännen hjälpte mig att vara ovanför ytan, men allting kändes jobbigt och jag tackade nej till väldigt mycket. Ett tydligt tecken på att det inte enbart räcker med exponering för att bli kvitt ångestproblematik.
Vi var ihop i två år, innan det tog slut. Det var jag som tog initiativet till att göra slut, men flickvännen tyckte också att det inte fungerade särskilt bra. Lösningen var den feges lösning. Jag vågade helt enkelt inte fortsätta förhållandet, eftersom det skulle innebära mer ansvar och fler situationer som gav mig ångest. Som så ofta förr, så undvek jag det jobbiga alternativet. Att göra slut är naturligtvis inte lätt, men när man har ångest så är ibland lättnaden för att slippa göra någonting större än den förlust det innebär att inte göra någonting.
I och med att förhållandet tog slut, så försvann också min glädje. Jag förstod att jag hade stora problem, men vågade inte göra någonting åt det. Varje dag ansträngde jag mig och jag fick till och med ett arbete genom arbetsförmedlingen: att jobba som assistent för ett projekt som hjälper ungdomar att starta eget. Företaget som hette Comunicare fick bidrag från EU och regeringen för att bedriva sin verksamhet. I mina ögon var det ett luftslott som inte hjälpte särskilt många andra än de som själva var anställda på företaget, med tanke på den enorma budget de hade fiskat åt sig genom fina formuleringar och projektförslag.
En stor del av min fritid gick åt till att skriva texter om lycka och lidande. Det var en sorts process inom mig, som gick ut på att försöka hjälpa andra, eftersom jag inte kunde hjälpa mig själv. Denna process höll på i stort sett hela tiden jag mådde dåligt. Jag startade en förening som hette "För Samhällets Bästa" och "Livsstil Medkänsla" som gick ut på att samhället skulle bry sig mer om varandra. Jag började (men kom inte särskilt långt) skriva böcker som handlade om lycka och meningen med livet. Kanske gjorde jag detta för att förneka allvaret med min egen problematik. Det var mitt eget dåliga samvete som gjorde att jag skrev om mina värderingar, eftersom jag inte kunde uppfylla dessa själv. Jag är glad att det inte gick längre, eftersom jag inte skulle ha kunnat backa upp de "klokheter" jag skrev om.
Samtidigt var dessa processer givande. Det är betydligt bättre att skriva om lycka och meningen med livet, istället för att exempelvis börja ta droger eller något annat destruktivt. I nuläget håller jag på med vissa av de projekt jag höll på med då (som att skriva en bok om ångestproblematik), med skillnaden att jag har bättre kunskap nu och att jag förhoppningsvis är mer rationell och motiverad att skriva klart boken.
Jag jobbade på i sju månader innan ångesten tog ett järngrepp om mig. Det hade gått så pass lång tid utan att min situation blivit bättre. Mitt självförtroende var på botten och jag började förstå att jag faktiskt behövde hjälp. Klinisk hjälp. Mina hemmasnickrade teorier om lycka fungerade inte, även om de hjälpte mig att hålla mig ovanför ytan. Bubblan blev mindre och mindre.
Idag ska jag på någonting som kallas en "akademisk årshögtid". Örebro Universitet fyller 10 år (som universitet) och bjuder på pompa och ståt. Min sambo blev bjuden och tog med mig som respektive. Frack är ett tvång. Femrätters middag. Diverse priser och så vidare. Det går nog inte att komma närmare en Nobelmiddag. Det hela ska bli spännande.
Tills dess bjuder jag på lite bilder från Carolinas födelsedagskalas. En högtid på mikronivå, kan man säga:
Jag var festens mittpunkt.
Födelsedagsbarnet bjöd på hela tre kladdkakor.
Anders var på konversationshumör. Framtida Nobelpristagare i ekonomi?
"Vi snackar män här, inte fjollor" angående att ta några ronder i boxningsringen.
Ja, såhär kan man ju inte boxas:
Å andra sidan. Frågan är om det inte är ännu töntigare att boxas.
Personligen tycker jag det är ok med både boxning och bögfjolleri. Går det att kombinera, så kör på!
Scotts uttalande var kontroversiellt, och förmodligen ganska statistiskt korrekt. Däremot innehåll det lite tveksamma undertoner. Om mitt inlägg också gör det, så beror det bara på ironi.
Foto, Aftonbladet TV, Laila Bagge dansar med bar rumpa.
Inte på grund av Laila Bagges rumpa, utan för att det är alla hjärtans dag med lite tv och filmmys med sambo Emma. Vi ska även se Madagaskar 2, som jag har stora förhoppningar på!
När det kommer till Lets Dance, håller jag helt klart på Magnus Samuelsson!
Jag har nu fått lite material av handledaren, som handlar om tidigare forskning om akademisk stress. Det betyder att jag kan börja läsa på mig lite om vad jag ska skriva om, hur jag ska lägga upp uppsatsen och hur jag ska genomföra studien.
Det kommer bli en enkätundersökning av svenska studenter. En iransk kollega genomför samma procedur. Sedan ska uppsatsen handla om kulturella skillnader, eller likheter. Handledaren vill att fokus ska ligga på akademisk stress. Jag vill att fokus ska ligga på subjektivt välbefinnande, dvs hur är akademisk stress korrelerat med subjektivt välbefinnande? Tesen är ju att man mår bättre av mindre akademisk stress, men det är inte självklart.
Kulturella skillnader angående subjektivt välbefinnande tycker jag är extra intressant, så jag kommer försöka formulera ett par sådana frågeställningar också.
Handledaren (som är född i Iran) tror att iranska studenter har högre akademisk stress än svenska studenter. Det tror jag också. Däremot är jag inte övertygad om att iranska studenter har ett lägre (subjektivt) välbefinnande på grund av detta.
Nästa vecka ska vi fixa till de enkäter vi ska använda oss av.
Veckan inleddes med en tenta som gick hyfsat. Kan bli G, kan bli U, beroende på resultatet. (logiskt va..)
Igår var jag till en studievägledare för att prata lite om min framtid. Jag berättade om mina planer att forska och han lät positiv. Forskning och nya idéer står högt i kurs på ett universitet.
Det visade sig att kursen Psykologi D, som jag tänkt plugga nästa termin, har lagts ner. Men istället erbjuds ett masterprogram på 2 år, som är forskningsförberedande. Har man gått detta masterprogram, finns goda möjligheter att få forska, om man har något sånär talang..
Så min plan är numera att studera två år till och försöka komma in på detta masterprogram. För att jag ska kunna göra det krävs att jag tillgodoräknar mina utlandsstudier, gör en liten filosofirest samt klarar C-kursen såklart. I så fall ska jag ha en kandidatexamen i psykologi, vilket är kravet för mastersprogrammet.
Förutom detta, så träffade jag min handledare till C-uppsatsen. Jag kände mig som ett barn på julafton när handledaren förklarade vad forskningen gick ut på. Jag ska mäta akademisk stress och välbefinnande hos svenska studenter. En iransk doktorand ska göra detsamma. Sedan ska uppsatsen handla om kulturella skillnader. Det roliga är att två personer i klassen ska skriva om liknande saker, så vi kommer jobba en hel del ihop. Dessutom finns det goda möjligheter att uppsatsen, eller delar av uppsatsen, publiceras.
Nu ska jag läsa in mig på den literatur som finns på området. Dessutom håller vi på med kurserna "statistik" och "vetenskapligt skrivande". Så det är en del nu... därför kanske bloggen inte uppdateras flera gånger på dag.
Nästa vecka ska enkäterna finslipas. Återkommer om vad vi ska mäta.
Jag får en hel del kommentarer som är reklam. Om ni ska göra reklam för era bloggar, skriv nåt som är relevant till mina inlägg, så kommer säkert fler läsare klicka sig igenom. Inte direkt så att många letar runt i kommentatorsfältet för att klicka på reklam. Så otroligt många besökare har jag inte... Desto gladare blir jag av kommentarer av innehåll! Ska försöka svara på de frågor som dykt upp:
Monika säger: Situation Stockholm? Pluggar inte du psykologi för att kunna hjälpa människor? Kanske träffar du då någon med "situation-stockholm-bakgrund". Tänk efter före kanske. (angående inlägget om Caroline af Ugglas som slog ut Marie Serneholt och Shirley Clamp)
Svar: Det var ett internt skämt, som var ganska groteskt, kan jag hålla med om... Sådan dödsgalge-humor har jag ibland. Bör inte blandas ihop med seriösa funderingar.
Amanda Lahti säger: Väldigt fin, intressant och välarbetad blogg! Bra åsitker och inlägg!
Svar: Tack! Sånt ger mig motivation att lägga ner mer tid på bloggen och dess olika delar. För den är inte klar på långa vägar.
Sitter här och pluggar lite inför tentan imorgon. Som vanligt har jag varit slapp och inte pluggat så mycket... Det blir alltid så. Oftast går det bra, men den här gången kommer jag få knalla iväg och göra en omtenta om några veckor.
Tentan handlar om desig och metod när det gäller psykologiska experiment (eller forskning). Jag förstår vad det handlar om och det är inga konstigheter. Problemet är att det är ganska många termer som jag inte har pluggat in. Men det är bättre att det är så, än tvärtom! Att man inte fattar.
Varje gång jag får dåligt samvete över min lathet börjar jag fungera på framtiden och hur psykologiskt mogen jag egentligen är. Har jag tagit mig vatten över huvudet med mina planer? Kommer jag klara av att forska, med allt vad det kräver? Har jag disciplinen?
Svaret är nog i dagsläget: Nej.
Men som tur är, så är det ett tag kvar tills jag måste bevisa vad jag går för.
I lite drygt två och ett halvt år har jag pluggat på Örebro Universitet. Från dag ett har jag tänkt:
"Nu jävlar ska jag ta tag i mig själv och plugga minst två timmar om dagen"
Det har aldrig funkat. Som mest pluggar jag två-tre timmar, ett par gånger i veckan. Jag måste helt enkelt acceptera att jag inte är en plugghäst... Jag KAN inte plugga, det bränner ut min energi.
Istället får jag försöka använda andra strategier till att hänga med i psykologistudierna. Jag är tex otroligt intresserad av olika psykologiska frågeställningar. Jag är också ganska insatt i klinisk psykologi eftersom jag själv har haft en allvarlig psykologisk problematik i sju år. Jag TÄNKER ofta psykologi, även om jag inte pluggar.
Resultatet blir att jag förhoppningsvis förstår det jag behöver förstå, för att få G på tentorna.
Ibland dyker VG upp. Bara en gång har ett U dykt upp. Omtentan gick då bra.
Så jag klarar mig, trots att jag studielat. Sålänge man är aktiv på andra sätt, så är det helt ok.
Med uppsatsen den här terminen har jag dock än en gång sagt:
"Nu jävlar ska jag plugga hårt med denna uppsats".
Får se hur det går...
Fick reda på att mitt förstahandsalternativ inte blev godkänt. Jag ska nu skriva om:
"Comparison of subjective well-being between Iranian and Swedish students"
Min kära Emma poserar i sin långklänning som hon ska ha på sig under den "Akademiska Årshögtiden" (Örebro Universitet fyller 10 år. Emma är inbjuden och tog med sig mig som kavaljer/respektive) där kvinnan måste ha långklänning och mannen måste ha frack. Jag har således hyrt en frack för 1.300 kronor. Bilder på mig kommer senare!
På vägen till träningen för några dagar sedan så råkade jag trampa i en marshall. Det kom lite stearin på benet och foten, men skon fick ta den värsta smällen...
Det är lätt att bli frustrerad när man läser hemska nyheter om orättvisor, vansinnesdåd och idioti. Kan du och jag som individer verkligen göra någon skillnad i en stor värld?
Ja, det kan vi. (Vill inte låta som Barack Obama eller Jehovas Vittnen... men vi kan faktiskt göra skillnad)
På mikronivå jobbar vi med oss själva. Våra egna attityder och värderingar. Dessa värderingar ligger till grund för de handlingar vi utför, och de rutiner som skapas av dessa handlingar.
På makronivå jobbar vi med de runtomkring oss, genom att vara ett föredöme och genom att resonera. Aldrig genom tvång.
Bloggen "Psykologistudenten" jobbar mycket med mikronivån... Att vi först och främst ska förändra våra egna attityder, så att det blir mer naturligt att "göra skillnad" i den stora världen.
I praktiken behövs det inte så mycket. En klapp på axeln. Lyssna när någon vill lätta sitt hjärta.
Det behövs inte någon stor revolution för att göra skillnad.
Det behövs inget geni för att förklara vad som är bra och dåligt.
Det vet vi alla redan.
Det är "bara" att börja agera.
Denna sida ska förhoppningsvis hjälpa till med det!
När jag tänker på demokrati tänker jag på människor som kan påverka sin vardag i positiv riktning. Jag tänker på förnuft och långsiktighet framför girighet och kortsiktig vinst. Dagens politik lever enligt min uppfattning inte upp till dessa ideal. Det finns för stort glapp mellan röst och politisk påverkan. Många väljare känner maktlöshet och en hel del tycker alla politiker är av samma skrot och korn.
Av den anledningen tänker jag ställa upp till riksdagsvalet 2010. Min ambition är att väljare ska kunna vara med att påverka lättare, samt att det blir tydligare krav på expertutlåtanden som så ofta ligger till grund för lagförändringar.
Politik är både positiv och negativ. Negativ politik (obs, inte värderande...) består av lagar, sådant man INTE bör göra. Positiv politik består av beteende som värderas högt, sådant vi BORDE göra. Ett exempel på negativ politik är att vi inte får råna varandra. Ett exempel på positiv politik är att hjälpa äldre till en dräglig vardag.
I Sverige är de flesta politiker överens om positiva värderingar, som exempelvis äldrevård, allmän sjukvård, gratis skola osv. Det är en bra och vettig utgångspunkt, eftersom jag många värderingar när det gäller positiv politik. Jag tycker till och med att fokus bör ligga på människosyn och förebyggande av beteende som leder till att människor av olika anledningar mår dåligt eller utnyttjas. Ibland glömmer man bort det där steget mellan tanke och handling. Människor hyllas när de gör någonting bra och spottas på när de gör någonting dåligt. Det är kortsiktigt och endimensionellt tänkande. Vi politiker kan bättre än så.
Det bör finnas både möjligheter och stöd till individuell utveckling. Individualitet och identitet är viktigt för varje människa. Mitt ideal är ett samhälle som erbjuder sådana möjligheter och stöd. Aktiviteter till barn som behöver aktiviteter. Förebilder till barn som behöver förebilder. Modiga vuxna som vågar säga till när någon blir dåligt behandlad. Detta ansvar ska sitta i ryggraden hos oss alla, så att organisationer som BRIS slipper vara överbelastade av barn som mår dåligt. För ofta är det så att denna ångest sitter i till vuxen ålder och sedan förs vidare, generation till generation.
Härnäst kommer jag att utveckla detta manifest och skriva lite kring de frågor jag brinner mest för. Sedan tänker jag skicka ut manifestet till samtliga partier, för att se vad de tycker om mina åsikter och idéer. Det parti som vill satsa mest på mig, ansluter jag. Att jag är så öppen beror på att de flesta stora partier ändå delar samma grundsyn och vilja att så många som möjligt ska ha det bra. Det är bättre att partierna ger sitt omdöme om mitt manifest, än att jag ger mitt ondöme om partier som jag i grund och botten vet ganska lite om. Det vore fördomsfullt att säga att vissar partier inte passar mig. Ett parti kommer passa bäst, och det kommer framkomma genom de samtal som förs.
Kom gärna med åsikter kring mitt manifest! Återkommer med förändringar och tillägg.
Validitet och reliabilitet avgör hur starkt eller pålitligt ett forskningsresultat är. Forskningsrapporter är utformade för att presentera styrkor och svagheter gällande validitet och reliabilitet.
Validitet och reliabilitet kan förklaras som en hastighetsmätare. Att mätaren visar RÄTT hastighet innebär hög validitet. Att mätaren visar SAMMA hastighet innebär reliabilitet. Om man kör i 50 km i timmen och mätaren visar 40 km i timmen, finns ett problem med validiteten. Om man kör i 50 km i timmen och mötaren visar 40 km i timmen vid ett tillfälle och 60 km i timmen vid ett annat tillfälle, finns ett problem med reliabiliteten.
Det går att ha hög reliabilitet men låg validitet. Däremot går det inte att ha hög validitet, med en låg reliabilitet. Mycket tid och kraft ägnas därför på att utveckla metoder som stabila över tid.
EXPERIMENTELL RELIABILITET
Identifikation och urval av försökspersoner
En vanlig tumregel är att fler försökspersoner ökar reliabiliteten. Extrema resultat påverkar mindre och populationen blir bättre representerad. Att kunna identifiera försökspersoner till den utvalda populationen påverkar också reliabiliteten. Om populationen är "deprimerade personer" så krävs en pålitlig identifikation av dessa personer.
Forskarens och försöksledarnas egenskaper (bias)
Det är inte bara försökspersoner som kan ställa till ett experiment. Forskaren bör vara så neutral som möjligt och inte försöka påverka studien med sin bias, eller förutfattade meningar. Detta kanske låter självklart, men det är inte ovanligt att forskare snyggar till rapporter och experiment för att tjäna sina egna syften. Att vara forskare är trots allt en karriär med konkurrens. Forskare är ibland lite väl ivriga att upptäcka nya fenomen.
Försöksledarna är de som utför experimenten, eller som samlar in data. Vid vissa tillfällen är det viktigt att försöksledarna har liknande egenskaper. Om exempelvis en terapimetod undersöks, så är det avgörande för reliabiliteten att terapeuterna har liknande egenskaper och följer tydliga instruktioner. Annars blir det svårt att avgöra om det är terapeutens egenskaper eller metod som hade effekt.
Oberoende och beroende variabler
Den oberoenda variabeln är den variabel som blir manipulerad av försöksledaren. Vad som är viktigt för reliabiliteten är operationaliseringarna är konstanta och tydliga. I praktiken innebär detta att man häller upp lika stor mängd alkohol, om det nu är alkohol som är den oberoende variabeln.
Den beroende variabeln bör vara stabil. Ett exempel på stabil mätning av fylla skulle kunna vara blodprov och promille. En mer instabil mätmetod skulle kunna vara någon som bedömer försökspersonens fylla.
Mätfel
Något som är omöjligt att undvika är mätfel som uppstår när man mäter ett psykologiskt fenomen. Det är nackdelen med att vetenskapligt studera subjektet. Däremot kan man göra sitt bästa att minimera dessa mätfel, genom upprepningar av experimentet (och se om resultatet stabiliseras).
Utvärdera reliabiliteten
Som alla säkert förstått vid det här laget så går det att utvärdera reliabilitet. Det vanligaste sättet är helt enkelt att göra ett "test-retest", två successiva test på samma försökspersoner. Stora händelser (som tex 11:e september) kan påverka reliabiliteten kraftigt vid successiva mätningar. Ett test som mäter oro, skulle exempelvis få dramatiskt annorlunda resultat före och efter 11:e september.
Det går även att undersöka reliabiliteten genom olika bedömningar av samma fenomen. Man kan exempelvis fråga sex olika psykiatriker om en psykologisk diagnos, och se om de sätter samma diagnos (psykiatriska diagnoser har för örvrigt låg reliabilitet... dvs diagnoser varierar ofta läkare emellan).
Intern konsistens kan mätas med split-half metod och Cronbach´s alpha.
EXPERIMENTELL VALIDITET
Det finns fyra olika typer av experimentell validitet:
Statistisk validitet - huruvida slutsatserna är korrekta. Intern validitet - huruvida slutsatsen om att oberoende och beroende varabler har ett orsakssamband. (att man inte egentligen mäter någon annan, så kallad tredje, variabel. Konstruktionsvaliditet - Huruvida slutsatser kring experimentets konstruktion och dess operationaliseringar är korrekta. Extern validitet - Ekologisk hållbarhet, gäller resultaten över tid, mellan populationer och i olika miljöer?
Poker har alltid fascinerat mig. Jag har spelat en del de senaste tre åren. Mönstret blir alltid detsamma. Jag vinner en del (vi pratar inte mer än några tusenlappar), blir frustrerad och slutar spela.
På nåt sätt finns det ingenting mer stimulanslöst än att sitta och stirra på kort. För ska man vinna på poker, så behöver man antingen:
1. Ha mycket tur. 2. Vara duktig.
Att vara duktig innebär att man måste sitta och ha tålamod flera timmar om dagen, vilket inte är någonting för mig. Däremot gillar jag att ha tur, så jag brukar spela ganska aggressivt...
Det är roligare att skriva om poker än att spela poker. Därför kommer jag skriva om allt som finns att lära sig om poker.
Regel nummer ett:
Spela inte för pengar du inte har råd att förlora. Dvs, se poker som en hobby, som du inte lägger för mycket pengar på. Det är ett turspel, och de som tenderar att vinna mest, är de som har mycket pengar att spela för och att ta risker med. Precis som med allting annat i livet.
Om jag själv spelar?
Nej, jag känner att annat bör prioriteras. Det finns etiska dilemman i att spela poker. Återkommer till detta. Främst handlar det att jag inte gillar mig själv när jag spelar poker. Det är en ganska trist hobby att hålla på med, men desto mer fascinerande att studera!
KAPITEL SEX - ARBETSFÖRMEDLINGEN, FLYTT OCH SOCIALFÖRVALTNINGEN
(Ålder: 21-22)
Efter misslyckade försök till studier, fanns inget annat val än att anmäla mig som arbetslös på arbetsförmedlingen. Det bidrag jag fick var inte tillräckligt för att kunna överleva, så jag fick även pallra mig till socialförvaltningen, där jag ansökte om socialbidrag. Det var också dags att flytta hemifrån, vid 21 års ålder. Totalt fick jag 5.600 kronor i månaden (2600 plus hyra) i bidrag.
De som säger att man VILL leva på existensminimum vet nog inte vad de pratar om. Det går att överleva, men mycket mer är det inte. Ingen vettig människa kan vara nöjd med att leva på socialbidrag och existensminimum.
Det här skrev jag till Arbetsförmedlingen 1999:
Hej,
Nu är du säkert nyfiken på vad som är mitt problem och vad som gör att jag inte kan fungera som både du och jag själv vill.
Svaret är relativt enkelt, men att förstå är desto svårare. Du kan läsa min bok när den blir klar om ett år så kommer du veta allt om detta problem.
Jag är inne i en depression. En dålig cirkel. Jag är säker på att du har varit deppig någon gång då och då också, men till skillnad för mig så har det gått över ganska snabbt.
Det första man gör när man är deprimerad är att förneka för sig själv att man är sjuk, att man har ett problem, så man hittar hela tiden orsaker och tillfälliga lösningar som naturligtvis inte löser någonting utan bara gör saken värre.
Ok, vad har då detta med mitt arbetssökande att göra?
Jo, när man är deprimerad så fokuserar man sig bara på problem. Och att jobba är ju jobbigt och svårt, så det är ett stort problem. Alltså undviker man det. Inte för att man är lat. Men det finns ingen motivation att söka jobb helt enkelt.
Sen i mitt fall är det lite annorlunda. Jag är väldigt kräsen och det finns inte särskilt mycket jag skulle vilja jobba med. Och dom jobb jag skulle vilja jobba med kräver i ALLA fall "utåtriktad, samarbetsvillig, social, hjälpsam, stresstålig". Jag har inga av dessa egenskaper.
Nu till det positiva.
Jag är en smart ung kille. Jag är logisk och strategisk. Jag är bra på att organisera och genomföra en uppgift. Jag kan hantera stress som är tillförd av mig själv, men inte stress som är tillförd av någon annan. Jag har accepterat mig själv som den jag är och jag håller just nu på med att komma över min depression. Jag ligger inte hemma och gråter på dagarna om du trodde det. Jag kan mycket väl redan vara ute ur depressionen, men den har lett till en dålig cirkel, där många problem fortfarande finns kvar. Och det största problemet är en social fobi. Jag trivs bäst utan kontakt med såna jag inte känner. Jag känner mig stressad bland mycket folk, och särskilt om det krävs nåt av mig. Som t ex att jobba. Vad kan då arbetsförmedlingen hjälpa mig med?
Jag hoppas Ni kan hjälpa mig med det jag vill. Jag hoppas Ni kan lita på mig och tro på mig och mina egenskaper. Jag hoppas helt enkelt hitta en bra lösning som jag tills vidare känner mig trygg med.
Det jag själv ska göra är att försöka komma över dom problem jag har. Så jag ska väl (när det nu blir någon ledig.........) besöka en psykolog som även kan ge intyg på att allt detta i detta brev stämmer. Men det är klart det stämmer. Och det är klart Ni ska hjälpa mig. Det sista jag behöver nu är att bollas runt mellan ingenstans. Det är Er skyldighet att ta mig på allvar, och mina problem på allvar. Jag menar... det kunde ju vart värre. Jag kunde ju varit dum i huvet också och inte kunnat göra något. Men jag vet att jag har många bra egenskaper också.
Vad är det jag vill? Vad kan arbetsförmedlingen hjälpa till med?
Just nu håller jag på med två saker. Det ena är Karlstadsidan. En websida över Karlstad som inte bara innehåller fakta utan även nytta och nöje. Jag är övertygad om att detta kan bli något bra. Men tyvärr så kan jag i mitt nuvarande tillstånd inte genomföra detta.
Jag har gjort klart hemsidan, och jag har lagt grunden till framtiden för hemsidan. Men jag har inte motivation att genomföra detta arbete. Jag jobbar hemma. Och när jag är hemma så blir det inget gjort. Det är en omöjlighet. Sen beroende på min "sociala fobi" så kan jag inte sälja några annonser på sidan. Så då får jag ju inga intäkter, och utan intäkter fungerar inte ett företag. Och till sist har jag ingen startkapital för att komma igång ordentligt.
Så det jag skulle behöva är:
· En lokal.
· En försäljare.
· Ett startkapital på ca 15000.
Det vet jag att ingen kan hjälpa mig med så jag kan lika gärna lägga ner Karlstadsidan.
Den andra saken jag håller på med just nu är att skriva en bok. Jag har redan skrivit klart en bok som jag hoppas publicera inom kort. Och nu håller jag på med en ny bok. En bok om depressioner, båda för deprimerade och andra. För att enkelt förstå grunden till sjukdomen utan massa termer och krångligheter. Jag är övertygad om att boken kommer att bli en jättesuccé.
Men jag orkar inte skriva länge innan jag känner mig stressad för att det jag gör inte ger några pengar. Det jag gör är bara en hobby, och inget arbete.
Jag skulle gärna vara författare. Jag har både talang och vetskap om vad folk vill läsa, och hur dom vill läsa det. Men hur ska jag lyckas få Er förstå detta så att Ni kan stötta mig i det? Också en omöjlighet, så jag kan lika gärna lägga ner den idén också.
Då återstår bara en sak. Att överlämna mig helt i Era händer. Men jag är rädd att ingenting kommer att hända då heller. Det Ni har att erbjuda kommer jag inte kunna eller vilja ta.
Så återigen dyker en dålig cirkel upp.
Jag måste ju ha något att göra... men inte vad som helst. Nu vet du mina begränsningar i alla fall. Och försök inte en sekund med att övertala mig med något som jag inte vill eller kan.
Så vad kan Ni göra åt mig?
Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig av arbetsförmedlingen. En arbetsförmedling ska förmedla jobb, men ingen jag kände hade någonsin blivit förmedlad något jobb av arbetsförmedlingen. Däremot var man tvungen att vara registrerad på arbetsförmedlingen för att kunna få socialbidrag. Man var också tvungen att ta de jobb man blir erbjuden. Jag lydde samhällets lagar och registrerade mig för att kunna få pengar att överleva. Att jobba var dock uteslutet för mig, eftersom jag inte ens kunde studera på heltid.
Efter registreringen blev jag tilldelad en handläggare som personligen skulle coacha mig till arbete. Under mina många år på arbetsförmedlingen skulle jag hinna med ett tiotal handledare och många olika söka-jobb-kurser. Min kontakt med arbetsförmedlingen ledde ganska snabbt till att de märkte att jag inte var särskilt aktiv i jobbsökandet. Jag sökte jobb, men inte några jobb som jag kunde få.
Till slut berättade jag för arbetsförmedlingen att jag hade svårt att söka jobb på grund av min sociala ångest. Detta ledde till en utredning av min psykologiska problematik.
Utredningen bestod av att en psykolog utförde ett IQ-test på mig, som visade sig vara normalt. Rättare sagt, jag visade inga tecken på begåvningshandikapp. Numera vet jag att testet används för att utesluta allvarligare psykologiska störningar och inte för att mäta IQ. Därefter pratade vi om min problematik och jag berättade samma historia jag alltid berättade. Att jag svimmade i lumpen och att jag därefter hade svårt att vistas bland människor i rädsla för att svimma. Psykologen konstaterade att jag led av social ångest och jag fick därefter en kod på arbetsförmedlingen, som jag för övrigt fortfarande har kvar, eftersom jag inte varit i kontakt med arbetsförmedlingen på några år. Jag ska dock se till att ta bort koden, eftersom jag inte längre lider av social ångest.
Efter denna utredning erbjöds jag underligt nog inte någon behandling. Istället skickades jag på olika "söka jobb kurser", som innebär att privata företag erbjuder sig att "coacha" människor utanför arbetsmarknaden, in på arbetsmarknaden, genom att lära dem hur datorer fungerar, och så vidare... Ni kanske hör på min ton att den är ironisk, vilket också stämmer. Dessa kurser var inget annat än vuxendagis och tidsfördriv. Väldigt lite aktiviteter med kvalité skedde. Det hade varit mycket bättre om pengarna hade lagts på BEHANDLING istället för en usel och simpel söka-jobb-utbildning som en apa kan förstå.
Söka jobb kurserna kunde inte göra så mycket för mig. Istället satte jag igång massa egna, mer eller mindre tokiga, projekt. Jag startade ett företag som gjorde hemsidor. Det här var 1998, innan alla kunde göra hemsidor och pyssla med datorer och internet. Jag skrev en bok och publicerade den. Jag startade ett företag som sålde tavlor med Karlstadsmotiv. Alla dessa projekt föll dock på grund av att jag saknade en viktig ingrediens: att kunna marknadsföra mig själv. Söka jobb kurserna kunde säga "Bra jobbat!", men de kunde inte hjälpa till att marknadsföra mig. De kunde inte hjälpa mig med min problematik, eftersom min problematik inte bestod av att jag inte KUNDE jobba. Jag led av ångest! I alla fall, tiden på arbetsförmedlingen innebar viss aktivitet, men ingen aktivitet som ledde till förbättring. Det mesta skedde på mina villkor och jag fick ingen professionell behandling. Konceptet var att förbättra min kunskap... inte att förbättra mig, som person.
Socialförvaltningen var däremot lite mer engagerad i mitt öde. De ordnade (förutom sitt stöd till ovanstående söka jobb kurser) samtalsterapi med en utbildad terapeut. Exakt vilken utbildning hon hade är dock oklart, fortfarande idag. Terapin bestod mest av att samtala om veckan som hade varit och gå igenom mitt släktträd. Det var ingenting som gav effekt på mig och efter ca tio veckor avslutades terapin. Terapeuten verkade själv ganska osäker och ångestfylld, vilket inte är optimalt för en bra behandling.
Arbetsförmedlingen och socialförvaltningen försökte så gott de kunde utefter de resurser de hade. Idag hoppas jag dock att de har ett mer effektivt program för personer med psykologisk problematik, även om jag misstänker att de flesta inte får någon hjälp alls.
Socialförvaltningen hjälpte mig även med flytt, eller rättare sagt att betala hyran för den lägenhet jag flyttade till. 22 år gammal flyttade jag till eget boende, som visserligen var skönt, men som inte förändrade min livsstil särskilt mycket. Min sociala ångest blev värre och värre. Jag hade inte särskilt många panikattacker, men jag undvek mer och mer. Bubblan krympte och dagarna bara rullade på. Jag gled ofta in i verklighetsflykt där jag sov eller spenderade dagarna framför datorn.
Jag fick frisedel mars 1997, efter sex veckor i lumpen. Våren och sommaren 1997 var som en stor dimma där jag förmodligen inte gjorde särskilt mycket annat än att lata mig. Min panikångest växte ganska mycket under den här tiden. Jag var tvungen att söka socialbidrag och självförtroendet var inte direkt på topp. Även om jag hade kompisar, så spenderade jag mycket tid själv. Jag fördrev dagarna med att spela dator, skriva (som jag inte varit särskilt intresserad av tidigare) eller göra någon annan individuell aktivitet. Då och då spelade jag dock innebandy och umgicks med vänner. Vad jag vet, så märkte de inte att jag hade några problem, mer än sånt som ungdomar brukar ha problem med... hitta jobb och så.
En händelse jag minns väl, var att jag skulle ta mig ett helt vanligt bad i ett badkar. När jag låg i vattnet fick jag plötsligt panik och blev rädd för att svimma och drunkna i badkaret. Jag kravlade ut ur badkaret och kände starka panikkänslor och frustration. Vad var det egentligen som hände med mig? Då hade jag ingen kunskap om panikångest och social fobi. Först något år senare förstod jag att jag led av ångestproblematik. Fram till dess trodde jag helt enkelt att jag höll på att svimma varje gång jag kände panik; att det var något fysiskt fel med mig.
Hösten -97 fick jag för mig att jag skulle läsa upp en del gymnasiebetyg på komvux, trots att mina betyg redan var helt ok. Det var en nödlösning, förstår jag nu i efterhand, som inte innebar särskilt stora krav på mig. Studierna var jobbiga, trots att jag skolkade större delen av undervisningen. Jag lyckades ändå läsa upp vissa betyg från "G" till "VG".
Nästa projekt var att söka in på Karlstad Universitet. Jag hade fått för mig att nationalekonomi var någonting för mig, eftersom jag var bra på matte och eftersom jag gått ekonomiska programmet i gymnasiet. Nationalekonomi var både spännande och dötrist. Spännande eftersom ekonomin är avgörande för vårt samhälles utveckling. Dötrist eftersom det är komplicerade uträkningar som mer eller mindre baseras på gissningar.
För att studera på universitet krävs att man går på föreläsningar och studerar självständigt. Att studera självständigt klarade jag med nöd och näppe av, eftersom jag fortfarande var ganska förslappad av episoden i lumpen.
Föreläsningarna gick det inte lika bra med. Trots att jag tvingade mig till föreläsningarna, kände jag starkt obehag och stark rädsla för att svimma under föreläsningen. Det gjorde att jag inte kunde fokusera på studierna särskilt bra. Till slut kastade jag in handduken och hoppade av kursen, efter endast fem tagna poäng. Nu började jag förstå vilken påverkan ångesten hade över mitt liv. Trots detta försökte jag förklara bort misslyckandet med att "kursen kanske inte var någonting för mig", vilket var en efterkonstruktion.
Socialt fungerade jag hyfsat under denna tid. Jag tränade innebandy och träffade kompisar. Ändå kommer jag ihåg att jag ganska ofta tackade nej till större sociala aktiviteter, som att gå på en hockeymatch eller på en konsert. Gick jag på krogen, krävdes ganska stora mängder alkohol. Livet flöt på och jag höll fast vid någon sorts flytboj utan att styra särskilt mycket själv.
Ett år efter mönstringen stod jag vid Kristinehamns Garnisons grindar och checkade in mig i det som kallades lumpen. Jag visade upp min legitimation till en vakt som släppte in mig genom grindarna. Sedan promenerade jag till min kasern där jag skulle bo i, där andra förvirrade själar också befann sig. Tillsammans gick vi och hämtade kläder och övrigt materiel som numera skulle vara det enda vi ägde. Tydligen var det extra viktigt att ha putsade skor på sig. Att skorna skulle skina var inte enbart en estetisk detalj, utan handlade snarare om att vi skulle lära oss en av de viktigaste sakerna som finns att lära sig i lumpen: disciplin!
Det mesta vi gjorde gick ut på disciplin. Marschera i takt. Bädda sängarna så att ett mynt kunde släppas på överkastet utan att det blev skrynkligt.
Mycket av det vi lärde oss hade dock ett ädelt syfte. Att ta hand om sina fötter var viktigt eftersom fötterna användes ganska mycket i den vardag vi kallade lumpen. Att putsa och ta isär sin AK-5 var viktigt eftersom lort kunde påverka funktionaliteten av vapnet och eftersom man kanske skulle behöva ta isär sitt vapen i totalt mörker, för att rengöra det. Vi lärde oss skjuta på skjutbanor och vi lärde oss grundläggande sjukvård.
Det var en bra utbildning, förutom att jag sakta höll på att dö inombords. Jag hatade disciplinen. Jag avskydde livet i lumpen. När jag var hemma var jag trött och apatisk.
Till slut fick jag nog och berättade för en sjuksköterska att jag mådde dåligt. Att må dåligt är tyvärr inget skäl att få avsluta sin vistelse i lumpen. Man kan få ett par dagar ledigt tills man mår bättre, om man har tur.
Jag kände mig som en fånge och under en uppställning inför en gasmaskövning hände något som skulle förändra mitt liv totalt. Jag svimmade.
Enligt de vänner som såg händelsen, så föll jag rakt bakåt och var borta någon minut, innan jag återfick medvetandet. Då visste jag inte vad som hade hänt och jag undrade varför jag låg på backen och varför alla lutade sig över mig. "Du svimmade" berättade någon för mig och sakta började jag förstå vad som hänt. Det var första gången i mitt liv, som jag svimmat.
Att svimma är en underlig upplevelse. Jag kände ingen direkt förvarning innan det svartnade totalt och jag handlöst föll bakåt. Det kändes som om jag plötsligt försvann, som om mitt medvetande tog timeout från en värld jag inte längre trivdes i.
Direkt efteråt blev jag skickad till läkare för undersökning. Läkaren, som hade tysk brytning, sa att det inte var något fel på mig och att jag kunde fortsätta som vanligt. I ett djupare samtal med sjuksköterskan berättade jag om den vantrivsel jag kände i lumpen. Hon tyckte inte det var någon idé för mig att fortsätta och det tyckte inte jag heller. Kompanichefen, en major med ypperlig kondition som sprang åtskilliga kilometer per dag, tyckte dock att jag skulle försöka ett tag till, så han såg till att jag blev omplacerad till vaktmästeriet. Då jag inte hade mycket ork att argumentera emot, accepterade jag den nya positionen i det maskineri vi kallar värnplikten, som ska försvara oss i krig och katastrof.
Dagen efter fick jag uppleva min första panikångestattack. Jag skulle gå och äta lunch, men hann inte mer än att ta mat och sätta mig bland mina vänner innan det började snurra i huvudet. Livrädd för att svimma, lämnade jag matsalen med yrsel och svårigheter att andas. Rädslan för att svimma, skulle leva kvar i sju år efter denna händelse. Ångesten hade utvecklats till social ångest och panikångest.
På något sätt orkade jag med två veckor till i lumpen, trots panikångest och vantrivsel. Till slut fick jag nog och sa att jag vägrade fortsätta min värnplikt. Jag blev skickad till en psykolog som fastslog att jag inte var lämplig att göra värnplikten. Apatisk skickades jag hem, utan någon som helst uppföljning eller rehabilitering. Min sociala fobi och panikångest hade bara börjat...
Den här självbiografin blir inte fullständig utan detaljer om min uppväxt och skolgång. Jag har haft, vad jag själv anser, en bra och normal uppväxt och skolgång. Ändå finns det tecken på att jag haft en benägenhet för ångest.
Jag har växt upp som ensambarn (vilket betyder att jag inte har några syskon). Min far har aldrig funnits med i bilden, eftersom han haft problem med alkohol, kanske på grund av ångest.
Som barn var jag självständig, ganska tyst och otroligt envis. Enligt vissa källor var jag ett trotsigt barn som inte var rolig att ha att göra med om jag inte fick som jag ville. Mormor har till och med sagt att jag var "nödjävlig" som barn, men till mitt försvar så har hon också sagt att hon är glad för att jag blivit snäll och förstående på senare dar.
Jag minns en episod när vi var och spelade minigolf, när jag var runt åtta-nio år. Det var min tur att slå och jag hade missat bollen några gånger i rad. Argsint svingade jag klubban som om det vore riktig golf vi spelade. Tyvärr träffade klubban min mormor på näsan och spelet fick ett abrupt slut. Allting handlade alltid om mig och det kanske är så (ensam)barn beter sig som oftast. Vad vet jag?
Min mor gjorde vad hon kunde för att uppfostra mig på ett bra sätt och hon kämpade på med försörjning och annat som är nödvändigt här i livet.
Skolgången i låg- och mellanstadiet var ganska problemfri, även om jag hade vissa koncentrationssvårigheter och ibland hamnade i konflikt med lärarna. Mitt minne från denna tid är att livet var en lek. Som tur var blev jag inte mobbad och kunde leka på utan några större problem. Ett av mina roligare minnen är när jag skrev ett dataprogram på en av de första datorerna (ja, så gammal är jag). Det skulle se ut som att jag hackat en bank och att jag kunde ta ut och sätta in pengar obegränsat. Jag lyckades till och med programmera in ett lösenord vid inloggningen, vilket fick det hela att se ännu mera verkligt ut. Vissa kompisar trodde att det var på riktigt och blev rädda när jag satte in en miljon på deras bankkonto.
I slutet av mellanstadiet började puberteten göra sig gällande... och tjejer blev genast lite annorlunda än vad de tidigare varit, från vän till eventuell flickvän. Det var väldigt oskyldigt i början och man frågade chans och gjorde slut hejvilt utan att det betydde någonting särskilt. Men det är från denna period jag minns min första riktiga panikångest.
Jag var tolv år och hade precis blivit ihop med en tjej, som jag faktiskt tyckte om. Vi var ute på en klassresa (till Liseberg tror jag) och skulle sova över i stugor. Det hela började mycket romantiskt med hångel i stugorna, men slutade med att jag gjorde slut några timmar senare på grund av att jag kände stark ångest. Lösningen, trodde jag, skulle vara att göra slut, vilket krossade både mitt och den stackars flickans hjärta. Mina vänner var förvånade och undrade varför jag gjort slut och jag gav inget direkt svar, eftersom jag inte hade något.
Det var det första, mycket tydliga tecknet på att jag hade svårt för närhet och tjejer. De följande sex åren i högstadiet och gymnasiet slingrade jag mig ur alla situationer där närhet, kärlek och förhållanden började utvecklas. Som läsaren säkert förstår, så var detta mycket frustrerande, med tonårshormoner som flödade kraftfullt genom kroppen. Det mesta höll jag för mig själv.
Nu i efterhand önskar jag att jag haft lite större ambitioner med högstadiet och gymnasiet. Jag gick ur högstadiet med 3,2 (av 5... ja, det är ett gammalt betygsystem!) i medelbetyg och sökte in till ett samhällsvetenskapligt program med ekonomisk inriktning, eftersom jag hade lätt för matte och var ganska intresserad av ekonomi.
Högstadiet innebar inga större problem. Jag spelade innebandy, umgicks med de flesta och var varken "häftig" eller "töntig" (vad jag vet...). Skolarbetet gick sådär och mina lärare var oftast frustrerade för att jag inte ansträngde mig tillräckligt.
I nian började alkohol komma in i bilden. Första gången jag blev full drack jag ett sexpack punköl (folköl) ute i skogen tillsammans med några vänner. Jag mådde jättedålig, men tyckte inte att jag blev särskilt onykter. Det var aldrig så att jag blev en annan person när jag drack alkohol, men det var lättare att umgås med sådana man inte kände. Trots alkohol, så var jag fortsatt försiktig när det gällde tjejer.
I gymnasiet blev det en hel del fester och alkohol. Nu i efterhand tycker jag det var tur att jag inte blev beroende av alkohol och jag kan förstå varför min far blev beroende. Förmodligen hade han också ångest att bedöva. Jag var dock inte ångestfylld i gymnasiet, men jag var definitivt inte lycklig och framtiden var extremt oviss. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv.
En kombination av ovisshet och lathet ledde till att jag inte gjorde särskilt mycket alls från hösten 96 (när skolan slutade) till våren 97 (när värnplikten började).
När killar är i 18-årsåldern får de hem ett brev från värnpliktsverket som innehåller en kallelse till "mönstring", som ska testa killarnas egenskaper och förmåga att försvara Sverige i händelse av krig. Tjejer måste själva ansöka om att få mönstra. Jämställdhetstanken har inte riktigt nått försvarsmakten ännu, vilket visserligen tjejer ska vara glada för, eftersom lumpen inte är någonting att längta efter.
Innan mönstringen var jag fast besluten att inte göra lumpen. Jag gillade inte krig, jag gillade inte att ta order, jag gillade inte rutiner, jag gillade inte rangsystem och jag gillade absolut inte att ta något ansvar. Min geniala plan var att slippa undan lumpen på grund av min allergi mot gräs och pälsdjur, men jag fick svaret att jag ändå skulle mönstra. Planen blev därefter att helt enkelt säga att jag inte ville göra lumpen. Tyvärr var jag ändå tvungen att mönstra.
Mönstringen började med ett styrketest, vilket gick över förväntan. Jag fick sju av tio i betyg, trots min klena kroppsbyggnad (59 kilo fördelat på 182 centimeter), vilket gjorde mig smått smickrad. Under EKG-testet hade jag en puls på 120 slag i minuten, vilket fick läkarna att höja på ögonbrynen och titta extra på min hjärtaktivitet. De kom fram till att jag bara var nervös, vilket jag också var. När jag låg på britsen kändes det som att hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen. Kanske var det ett tidigt tecken på ångest. Kanske var det ett tecken som läkarna borde uppmärksammat. En mönstrare som blir nervös av att ligga på en brits för att ta EKG kanske inte är så lämplig att göra värnplikten?
Konditionstestet (sitta på en träningscykel och cykla), intervju med psykolog (svara på frågor om barndomen, relationer med vänner osv) och intelligenstestet gick också bra under mönstringen. Anmärkningsvärt är att jag fick toppbetyg hos psykologen, som ansåg att jag var ledar- och befälsmaterial. När jag slutligen satt hos handledaren som föreslog och uppmanade mig att bli befäl, växte stoltheten hos mig och mina tankar på att inte göra lumpen var som bortblåsta. Innan dagen var över, skulle jag helt plötsligt göra min värnplikt i femton månader, som sambandsbefäl.
Min plan att inte göra lumpen, hade gått upp i rök. Nu fick jag istället ställa in mig på att lära mig skjuta, stå fint i led och gräva skyttegravar.
Efter att ha klickat på Aftonbladet 274 gånger på en dag, insåg jag att jag saknade någonting i mitt liv.
Jag saknade mening i vardagen och var allvarligt uttråkad och rastlös. Jag saknade ett roligare Internet. Ett mer strukturerat och organiserat Internet.
Det var då jag fick idén om "Livet enligt Glänne"
Grundtanken är att du ska varva ner och ta det lugnt, bli bildad och organiserad, istället för att hela tiden mötas av en förvirrande kaskad av information.
Jag tänker ge dig all viktig information som finns att lära sig i livet.
Eller i alla fall min syn på det hela...
Så surfa igenom den här guiden lugnt... sida för sida...
Se det som meditation. Ta dig igenom skiten, även om det är tråkigt.
Jag lovar ingenting, men icke-vetenskapliga undersökningar har visat att de som läst "Livet enligt Glänne" har blivit visare och mer harmoniska.
Handling: En mysig film om hunden Bolt (som tror att han har superkrafter), katten Mittens (som är bitter och gatusmart) och hamstern Rhino (som är underbart galen). Helt klart näst bästa animerade filmen under 2008 (efter Wall-E). Hamstern Rhino är årets karaktär! Totally awesome!
Jag stod och stirrade ut över det mörka och kalla vattnet. Den vita månen speglade sig över vattenytan och tystnaden var total.
Hur kunde det bli såhär? Hur kunde JAG bli såhär? Hur kunde det gå såhär långt? Rädd för precis allting. Rädd för att gå på stan. Rädd för att jobba. Rädd för att gå till affären. Ja, till och med rädd för att träffa mina vänner som jag tycker om. Ångesten hade tagit över mig och nu blickade jag ut över den sjö som skulle rädda mig. Jag ville egentligen inte ta mitt liv, men det kändes som att ångesten aldrig skulle bli bättre. Sju års malande ångest som bara blev värre och värre, trots att jag verkligen försökt att bli bättre, om och om igen. Mitt liv hade skurits bort bit för bit och nu hade min lilla bubbla som fanns runtomkring mig spruckit. Ingen trygghet fanns kvar. Min lägenhet som tidigare varit en fristad hade nu blivit ett fängelse där jag var inlåst med min egen ångest.
Tankarna flög runt som mördarbin i huvudet på mig, men det var två tankar som surrade extra starkt:
"Hellre lida orätt än att göra orätt" som Sokrates hade sagt när han blivit dömd till döden för att förleda ungdomen och inte visa tillräckligt respekt för Gud.
"Man ska inte medvetet döda levande varelser" som buddhister tror är en vettig ståndpunkt i livet.
Att ta mitt liv skulle vara att göra orätt mot mig själv och framförallt andra. Att ta mitt liv skulle också innebära att jag medvetet dödade en levande varelse: mig själv. Innerst inne ville jag leva ett normalt liv och uppleva nya saker. Innerst inne visste jag att jag hade potential och livsglädje.
Jag stod inför en konfrontation med mig själv. En konfrontation med mitt förflutna och min nuvarande situation. En konfrontation mellan ångest och livsglädje. Jag stod inför valet att antingen ge upp och ta mitt ångestfyllda liv eller att kämpa och vinna tillbaka mitt liv.
Min plan var att äta en karta Xanor, för att sedan hoppa från en brygga, ner i iskallt vatten, simma ut en bit, sjunka ner i vattnet, ta ett djupt andetag och försvinna i vattnets mörker.
Det var en idiotisk plan och jag förstod att det var ett rop på hjälp snarare än en vilja att inte längre leva. Jag log åt mitt vansinne och bestämde mig för att cykla hem och ta kontakt med psykakuten. Än var inte sista kapitlet skrivet i mitt liv. Det var inget svårt val. Jag ville leva, även om det skulle innebära lidande. Vägen tillbaka, hade börjat. Och det skulle gå mycket snabbare än jag trodde.
Idén att skriva denna bok väcktes i och med mitt växande intresse för psykologi som studieämne och vetenskap. Jag har alltid varit intresserad av personlig utveckling, men aldrig kunnat sätta fingret på vad personlig utveckling egentligen betyder och innebär. I och med min utbildning i psykologi, har jag sakta lärt mig att ord som "kärlek", "växa" och "utveckling" alltid bör förklaras och redas ut.
Du har säkert någon gång hört frasen: "Uppfostra ditt barn med kärlek". Det är något som förhoppningsvis hundra procent människor skriver under på. Men vad är egentligen en "kärleksfull uppfostran"? Innebär det att man verkligen, verkligen älskar sitt barn, eller kan kärlek översättas i handlingar som får konsekvenser? En alkoholist kanske verkligen, verkligen älskar sitt barn, men ändå "väljer" att ägna mer tid åt alkohol än åt barnet.
På samma sätt som kärlek kan översättas i handlingar och konsekvenser, så kan även personlig utveckling översättas i handlingar och konsekvenser. Varje handling resulterar i personlig utveckling. Om man "växer" eller inte, beror helt på teorin om vad "växande" innebär.
I det hav av självhjälpslitteratur som finns har jag upptäckt oroväckande många värdeladdade ord som inte reds ut och som inte är förankrade i verkligheten och i vetenskaplig forskning. "Konsten att tänka positivt" är visserligen en ädel konst, vad den nu innebär. Men om man lider av ångestproblematik då ens besvär består just av att man ofta inte tänker positivt, så bör vi titta djupare på problematiken, snarare än att ge rådet att "börja tänka positivt" eller "oroa oss mindre över saker" (problematiken består ju av att man inte kan detta!).
I och med att man börjar må bättre, så börjar man tänka mer positivt. I och med att man mår bättre så börjar man oroa sig mindre över saker. Min ambition med boken är att inte fastna i alla dessa klyschor som förpestar många självhjälpsböcker. Detta genom att vara personlig, ärlig och hänvisa till teorier och forskning, så att inga begrepp hänger lösa. Anledningen till denna approach är att jag tror att rationellt tänkande och grundläggande kunskap i ämnet psykologi är en viktig del (komponent) i behandlingen mot ångestproblematik.
I slutändan kommer mina teorier handla om värderingar som i mångt och mycket är baserade på personliga erfarenheter, men det viktiga är att de (teorier och förslag på behandlingar) redovisas så att de kan kritiseras och forskas kring. Det är långvariga och bestående resultat vi är intresserade av.
Visst kan vara bra att "skratta sig glad", "dansa sig frisk" eller "finna sig själv", men i slutändan handlar det om att vara tillfreds med sin livssituation, vilket inte sker genom en kurs att skratta eller en kurs att dansa eller en kurs i att finna sig själv. Sådana kurser kan ge vissa insikter och erfarenheter, men det krävs mer grundläggande förändringar för att någon som lider av ångestproblematik ska kunna bli tillfreds med sin livssituation. Orsaken till ångest är mer komplicerad än att man inte skrattar, inte kan dansa eller inte har funnit sig själv (även om detta naturligtvis kan vara faktorer som är en del av problematiken).
Mitt mål är att presentera en eklektisk (integrerad, mångfaldig) förklaringsmodell av ångestproblematik, så att man ska kunna prova olika alternativ, om den första inte fungerar. Det kommer inte finnas någon magisk KBT-kurs (det råder för tillfället KBT-hysteri och det är därför jag använder ordet "magiskt", eftersom många marknadsför KBT-behandling på detta sätt. Visst är det en effektiv behandling, men det finns alternativ som också är effektiva och mer lämpliga för vissa) eller buddhistisk visdom i den här boken. Däremot kommer boken innehålla KBT-verktyg som kan vara till hjälp och humanistiska tips som framförallt försöker föra ideal närmare verkligheten (vilket skulle kunna vara jämförbart med buddhistisk visdom).
Det finns olika typer av böcker i genren "självhjälp" och "personlig utveckling":
"Det handlar om att härda ut..." böcker
Böcker som oftast är skrivna av personer med psykologisk problematik, som skriver boken i terapeutiskt syfte för att själv stå ut med den psykologiska problematiken. Dessa böcker riktar sig främst till personer som har provat många behandlingsalternativ utan framgång.
Böcker som utgår från ett visst psykologiskt perspektiv och en viss behandlingsmetod (exempelvis KBT-terapi)
Böcker som oftast hyllar effektiviteten av en specifik metod och förklarar hur behandlingsmetoden används. Bra om man vill ha kunskap om dessa specifika behandlingsmetoder. Det varierar hur väl böckerna förankras teoretiskt. Om boken är väl förankrad teoretiskt, så är det en bra källa till kunskap.
"Kom igen nu!" böcker
Coaching- och motivationsböcker som ofta innehåller förenklade recept till lycka. När man väl blir bättre, så kopplar man detta till det förenklade receptet, även om det kanske inte stämmer. Personligen har jag svårt för dessa böcker... De känns som en profitering på de som mår dåligt, även om syftet säkert är att hjälpa människor. Min åsikt är att det finns bättre alternativ, speciellt för personer med psykologisk problematik. Har man lättare problem (t.ex. att man vill dejta mer, eller göra karriär eller nåt...), kan en sån här bok vara användbar.
Framgångsberättelser
Personliga berättelser av eller om personer som blivit "blivit av" med sin psykologiska problematik.
Hemsnickrade (och oftast nyandliga) teorier om personlig utveckling
Är man intresserad av exempelvis buddhism och andlighet, så kanske man vill läsa en bok som handlar om buddhistisk filosofi och psykologi. Även om jag tror på nyttan och nödvändigheten av ett konstruktivt förhållningssätt till livet, så tvivlar jag på den kliniska effektiviteten av sådana här mer alternativa böcker. För vissa kan de leda till livsförändrande insikter, men för de flesta innebär det att man nickar och tycker att det står hyfsat kloka saker, utan att själv förankra dessa klokheter.
Livsåskådning påverkar välmående, men jag är av åsikten att man bör se kliniskt på sin psykologiska problematik och även försöka behandla den kliniskt. Finns dock ingenting som säger att man inte samtidigt kan fördjupa sig i livsåskådningar.
Buddhismen har exempelvis varit otroligt viktig för mig personligen. Trots att jag har mått dåligt, har jag försökt ha ett konstruktivt förhållningssätt till min situation och livet, vilket möjligtvis påverkat mina beslut i positiv riktning. Min psykologiska problematik blev dock bättre först när jag fick klinisk behandling. Det är lätt hänt att man anklagar sig själv onödigt mycket, genom nyandliga behandlingar som ofta fokuserar på tanken och att man har (eller bör ha) stor kontroll över den. Riktigt så enkelt är det inte.
Självhjälpsprogram
Kliniska självhjälpsprogram som är utvecklade för distansbehandling. Innehåller ofta steg för steg manualer med hemläxor. Framförallt brukar dessa typer av böcker rikta sig till en specifik typ av problematik (exempelvis social fobi) och hålla sig till en specifik behandlingsmetod (oftast KBT).
Populärpsykologiska handböcker av psykologer och forskare
Böcker som främst riktar sig till terapeuter eller psykologistudenter och som är djupare i teoretisk förankring och vetenskaplig referens.
Den här boken innehåller tre delar: en självbiografisk del, ett självhjälpsprogram och en del med praktiska tips i vardagen (utöver de som ges i självhjälpsprogrammet) .
Den självbiografiska delen berättar om min psykologiska problematik. Hur jag i åtta år levde med panikångest och social fobi, som blev värre och värre. Hur jag försökte behandla problematiken på egen hand. Hur jag sökte hjälp. Hur jag blev ångestfri och kunde börja leva ett normalt liv.
Självhjälpsprogrammet bygger på en eklektisk behandlingsmetod som jag kallar för "AKF-metoden" (acceptera, konfrontera, förändra) och är uppbyggt steg för steg. Huvudsyftet är framförallt att ge kunskap om ångest, orsaker till ångest och behandling av ångest.
Delen med praktiska tips handlar om hur man tar kontakt (och kommer någonvart...) med sjukvården, psykiatrin, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och andra myndigheter som man ofta kommer i kontakt med (och är beroende av) när man lider av psykologisk problematik och ångest. Ofta är det tyvärr så att man själv måste känna till sina rättigheter så att man inte blir orättvist behandlad eller negligerad. Den här delen behandlar också hur man söker professionell hjälp för sin psykologiska problematik eller ångest, om självhjälpen inte fungerar.
Boken är framförallt riktad till personer som lider av ångestproblematik och som känner att vardagen begränsas på grund av detta. Anhöriga, psykologistudenter, professionella och allmänt intresserade kan naturligtvis också ha nytta av boken.
Rent politiskt är detta en viktig fråga och det är min ambition att alla ska kunna få effektiv och bra behandling, att förutsättningarna (till förbättring) ska finnas i omgivningen hos personer med ångest. Vi med ångest, eller vi som har haft ångest, måste också göra vårt för att inte marginaliseras.
Det är med blandade och starka känslor jag skriver den här boken. Dels är jag glad över att i dagsläget leva en vardag utan återkommande ångest och oro. Dels har det varit jobbigt att ha haft ångest i åtta år, som allvarligt begränsat min vardag och utveckling. Boken blir ett nytt kapitel i mitt liv, en uppgörelse och klapp på huvudet med mitt förflutna. Det här är historien om förvandling och om vägen tillbaka från att simma runt i ett hav av ångest och rädslor. Plötsligt fanns land under mina fötter och jag kunde börja vada mot en vardag utan ångest. Jag vet inte exakt hur vägen tillbaka blev möjlig (ledsen, alla ni som vill ha ett enkelt svar på en rak fråga), men jag har ändå mina teorier om vad det var som gjorde att jag "kom i hamn" (för att använda en klatschig liknelse...) och slutade vara rädd.
I dagens samhälle (det brukar heta så, men jag tror inte att ångestproblematik är någonting unikt för vår tid, även om gapet mellan ideal och verklighet idag är ganska stort, vilket kan vara en orsak till ångest) är det dessutom vanligt (25 procent av Sveriges invånare lider av ångestsyndrom enligt undersökning X) med ångestproblematik.
"Vägen Tillbaka" handlar om konfrontation och rannsakande, om acceptans och en vilja att fortsätta framåt, även när det är som mörkast och svårast. Jag hoppas att boken ska inspirera och motivera dig, vem du än är, vad du än gör och vilken problematik du än brottas med.