BAKGRUND

Idag läste jag en artikel om EU-parlamentsvalet. Jag har nog aldrig känt mig mindre än när jag läste artikeln. Det mest oroväckande var att jag inte brydde mig, trots att politik ligger mig nära hjärtat.

För att råda bot på detta missöde har jag bestämt mig för att engagera mig i politiken lokalt. Det naturliga valet av parti är för mig miljöpartiet, eftersom de står för samma värdegrund som jag: en hållbar framtid som inte bygger på överkonsumtion och girighet. En hållbar framtid där vi stöttar varandra till kreativitet och produktivitet. En hållbar framtid av gemenskap och glädje.

PSYKOLOGISK MILJÖ

Liksom de flesta inom miljöpartiet, så är jag intresserad av miljö. Dock inte den klimatpolitik som dominerar debattrösterna just nu. Naturligtvis är det en mycket viktig fråga, som bör tas i hornen, men för mig är det istället en annan typ av miljö som fascinerar och underhåller mig: Den psykologiska miljön. Vår inre miljö. Våra tankar, känslor och värderingar. Det som utgör människans essens och existens. Vårt medvetande.

SAMBANDET MELLAN PSYKOLOGI OCH POLITIK

Som alla säkert känner till, så föds vi med olika psykologiska förutsättningar. Vissa är mer ångestbenägna än andra. Vissa är mer sociala än andra.

Men som tur är, så är det inte bara gener som avgör vår psykologiska utveckling. Miljön, dvs den omgivning vi växer upp i, de sociala relationer vi utvecklar, spelar stor roll för vår psykologiska utveckling. Politik är ett medel att utfärda rättvisa i en grupp (eller samhälle) där orättvisor råder. Lagar bildas. Både positiva och negativa friheter definieras. Politiken spelar en stor roll för den yttre miljön som är så viktig för vår psykologiska utveckling.

För tyvärr är det så att hjärnan och människan faktiskt är ganska svag! Vi accepterar och följer trender ganska snabbt, om det ger oss vinning. Det krävs en hel del för att ställa sig på tvären och säga "stopp" till något man anar är orättvist eller inkorrekt mot omgivningen. Ett sådant exempel är klimatfrågan, som blivit aktuell först när tillräckligt många sagt ifrån.

Det finns alltså ett tydligt samband mellan psykologiskt välmående och politik, som jag ser det.

PSYKOLOGISKT VÄLMÅENDE SOM HÖGSTA MÅL

Vissa har frihet som högsta mål. Jag har frihet högt på listan över mål, men på förstaplatsen ligger "psykologiskt välmående" som i grund och botten handlar om att varje människa ska kunna ha förutsättningar att må bra. Att alla sedan inte kan må bra, är något av naturens villkor, men vi ska f*nimej göra vårt bästa för att så ska vara fallet!

Psykologiskt välmående är inte ett självklart begrepp. Vi kan alla ana intuitivt vad det betyder, men hur man ska formulera om det till ett politiskt mål, är inte lika enkelt. Jag skulle vilja påstå att detta är ett kontinuerligt arbete som hela tiden måste pågå, eftersom vårt mående och vår omgivning utvecklas och förändras. När man sedan är överens om en definition av "psykologiskt välmående" så är politikers arbete att se till att det finns förutsättningar att nå dessa mål.

Med andra ord krävs åtgärder (politiska handlingar), samt utvärdering hur dessa åtgärder påverkar populationen (när det gäller psykologiskt välmående).

Detta politiska arbete kommer vara en delikat balansgång eftersom olika värderingar och vägar till psykologiskt välmående finns.

SAKFRÅGOR JAG BRINNER FÖR

•1.       Åsiktsfrihet

Det är oerhört viktigt att kunna få säga vad man vill, utan att bli fängslad. Att vara för åsiktsfrihet innebär inte att man är för vilka åsikter som helst. Det går hur bra som helst att dels vara för åsiktsfrihet, men samtidigt tycka att vissa åsikter är fullkomligt vansinniga. Lösningen är inte att förbjuda vansinniga åsikter. Lösningen är att argumentera och påvisa samband mellan åsikt och det mål man vill uppnå.

•2.       Skola/Utbildning

När vi är 5-6 år börjar vi skolan. Där går vi tills vi är 15-18 år. Skola är inte enbart en plats att lära sig kunskap. Det är också en plats att utvecklas personlig och den mest viktiga miljön utanför hemmet. Det måste finnas tydligare planer hur barns psykiska välmående ska främjas på bästa sätt i skolan. Mitt förslag är att psykiskt välmående helt enkelt blir ett ämne, som kan fungera som forum för mobbing, ätstörningar och annat.

Det kan aldrig vara ett barns eget ansvar att må bra. Däremot behöver barn lära sig ta ansvar för sitt och andras psykiska välmående.

•3.       Forskning/Företagsamhet

Ett samhälle utvecklas av företagsamhet och forskning. Utan företagsamhet blir samhället passivt och beroende. Utan forskning får vi inte svar på frågeställningar vi funderar över. Företagsamhet och forskning bör prioriteras högt när skattepengar delas ut. Etiken måste dock vara hög både när det gäller företagande och forskning. Kvalitet framför kvantitet.

•4.       Vård

För att människor ska kunna må bra psykiskt, krävs att det finns en vård som lyssnar på patienters behov och funderingar. Vården får inte bli ett löpande band där människor ställs på kö. Det måste vara mer dynamiskt och terapeutiskt, då många bekymmer ofta är psykologiskt relaterade.

Det här känns lite klyschigt, så jag får återkomma med nåt mer konkret.

MITT ENGAGEMANG I MILJÖPARTIET

Jag har valt Miljöpartiet som forum för mitt engagemang. Det betyder inte att jag håller med om precis allt som står i deras partiprogram, men jag känner ändå att vår ambition är densamma, att förbättra miljön, både yttre och inre.

Jag vet ännu inte hur politiken funkar, så det ska bli spännande att se. Följ mig i den här bloggen för att se hur det går! Och häng gärna på. I engagemanget alltså, det behöver inte vara just för miljöpartiet. Jag tror att alla i grund och botten önskar samma sak: att må så bra som möjligt.

Hur ser ditt engagemang ut? Vad brinner du för?

De åtalade från Pirate Bay har dömts till ett års fängelse och 30 miljoner kronor i böter, vilket innebär att det är olagligt att uppmuntra till att fildela, genom att utveckla, torrentvärdar sökprogram och liknande. Medhjälp till upphovsrättsbrott, kallas det för.

Och jag kan hålla med. Det känns inte helt legitimt att ladda hem filmer, program, böcker och annat. Men jag och många andra gör det ändå, för att det har blivit ett psykologiskt behov som är svårt att sluta med. Många har växt upp med fildelning och tänker inte sluta nu bara för att rätten anser att det är olagligt.

Istället behöver vi ta tag i den här frågan med ett nytt grepp. Hur kan förändra livsstilen, så att den blir mer legitim? Hur kan vi påverka vanorna för yngre?

Det mesta handlar naturligtvis om pengar. Har man pengar, är det lättare att köpa program som kostar flera tusen i affären. Har man pengar, kan man gå på bio och konserter, vilket är en betydligt högre upplevelse än att ladda hem och sitta framför skärmen hemma.

Vi ska komma ihåg att dessa herrar har tjänat stora pengar på sin verksamhet. Det gör inte de flesta fildelare. De försöker bara klara av vardagen och få en stunds vila och verklighetsflykt. Den genomsnittslige fildelaren är inte brottslig eller kriminell. Inte ens omoralisk, skulle jag vilja påstå.

Fler debatter om vart gränsen går och hur man kan uppmuntra kreativitet och produktion behövs. Huruvida det är olagligt eller ej, känns förlegat. Det får domare bestämma. Och vissa syndabockar får ta straffet.

Bara för att något är ett psykologiskt behov och känns självklart, behöver det inte vara en rättighet.

AB DN 1 2 SVD 1 2 3 4 BAR 1 2 SMP SYD 1 2 DB 1 VG

Läs även andra bloggares åsikter om pirate bay, rättegång, fildelning, upphovsrätt, moral, lag

http://intressant.se/intressant

Efter andra besöket med psykakuten åt jag tre mediciner. Remeron, Paroxetin och Xanor Depot. Dessa mediciner gjorde det möjligt för mig att leva en vardag utan panikångest. Jag mådde fortfarande inte bra, men jag kände ingen akut ångest.

En gång i veckan skulle jag gå i arbetsterapi, för att försöka reda ut mina problem lite. Arbetsterapi är egentligen vanlig samtalsterapi, som är fokuserad på färdigheter man behöver använda sig av hemma och på ett jobb, exempelvis matlagning osv. Det finns delade åsikter huruvida verksamheten mest är ett daghem eller om det ges bra behandling. Det varierar nog, beroende på personalen.

Själv hade jag tur (som så många gånger förr) och fick en mycket trevlig arbetsterapeut. Jag var motiverad att berätta om min situation och erbjöd mig att hålla små "föreläsningar" för min arbetsterapeut, för att få ut så mycket som möjligt. Hon sa senare att det var ovanligt att någon var så självmedveten om sin problematik, men jag tyckte inte det var så konstigt efter sju år med ångestproblematik.

Vi var rörande överens om vad som var problemet i mitt liv. Ansvar. Jag hade svårt att ta ansvar. Jag var rädd att ta ansvar. Till så stor grad att det också hade sociala konsekvenser. Ansvar var det jag behövde lära mig.

Jag ska inte ljuga. Min väg tillbaka har förgyllts av en hel del tur. I samma veva som jag började i arbetsterapin hade en eldsjäl på socialförvaltningen ordnat ett jobb åt mig på kommunens barn- ungdomsförvaltning.

När man får en chans, måste man våga ta den, vilket jag gjorde. Jag tackade ja och förklarade min problematik. Chefen var förstående och tyckte jag verkade normal nog att kunna jobba. Min arbetsledare tog oerhört bra hand om mig och gav mig ansvar som jag kunde klara av. Jag kunde sluta med Xanor Depot ganska snabbt efter detta. Totalt använde jag den ångestdämpande medicinen i ca två månader.

Denna förändring i mitt liv, gjorde att jag fick bättre rutiner och att jag hade möjlighet att kunna ta mer ansvar. Jag växte snabbt och kunde sätta ut Remeronen, som jag då tagit i fyra år, ett par månader senare. Det gick hur bra som helst, utan några besvärande biverkningar.

Ångesten var i stort sett helt borta och den enda medicin jag åt var Paroxetin. Efter några månader fick jag reda på att jobbet skulle upphöra, vilket kändes lite jobbigt. Nu skulle jag återigen behöva gå på söka-jobb kurser.

Den här gången hamnade jag på ett söka-jobb dagis där jag satt framför en dator hela dagarna. Totalt meningslöst.

Som tur var, hade kommunen bestämt sig för att anställa massa personer som "kommunpraktikant". Jag ansökte till ekonomiassistent på kommunledningskontoret och fick jobbet. Inte så underligt kanske, med tanke på att jag var helt gratis för dom...

De flesta platser på kommunen fungerar som en stor familj, där sammanhållningen är lika viktigt som arbetet. Det passade mig, och de 15 kvinnor jag arbetade med, verkade trivas med mig också. Jag gjorde inte så mycket väsen av mig, men var trevlig och gjorde de arbetsuppgifter jag skulle. Jag lärde mig snabbt och kunde arbeta självständigt. Jag stortrivdes.

Ett halvår senare hade jag även slutat äta Paroxetin. Jag visste att platsen på kommunen skulle upphöra och jag funderade lite över vad jag ville göra med mitt liv.

Mitt stora intresse sedan 19 års ålder har varit filosofi. Nu kände jag mig redo att återigen prova på livet som student. Den här gången skulle det dock innebära en flytt till Örebro.

Förmodligen den största förändringen i mitt liv, sedan lumpen. Men jag var redo och såg fram emot det. Otroligt nog kände jag ingen ångest inför detta. Det verkade som att ångesten hade försvunnit.