jag har också funderat på monogami.
Vad är det egenligen som gör att vi människor (iallafall dem flesta) tycker/ tror att man måste leva i ett monogamt förhållande? Vissa , kanske till och med jag skulle nog säga att det är pga våra känslor. Men jag börjar fundera på om det inte också är en typ av inställning eller vana som vi föds in i att tycka, att så ska det va liksom.
Att om vi skulle födas in i en värld där det var oki att leva elelr iallafall ha sexuella eller kärleks relationer med fler än en fortfarande skulle tycka att det var lika fel? Vi skulle antagligen inte tycka det men hur skulle det vara med våra känslor? Skulle vi bli lika svartsjuka som vi blir i dag?
Jag själv är väldigt svartsjuk av mig, och kan verkligen må jättedåligt i ett förhållande pga av svartsjukan.
Om vi tittar på djurens beteende så verkar hannarna ha ett större "sexbehov" vilket antagligen bottnar i ett fortplantningssyfte. Tänk om människan inte är så olik ändå? Att männen kanske inte alla men många har samma behov i sig?

Jag har inga psykologiska studier att luta mig mot (mer än psyologi A på gymnasiet) så vet väl antagligen inte själv vad jag tänker. Eller snarare: jag vet inte hur jag ska tolka det jag tänker. Ang. kärlek så har jag, som så många andra många frågor, bland annat: Varifrån kommer våra kärlekskänslor? Anta att evolutionsteorin är sånär som på sann. Någon stans under evlutionens gång måste det som vi kallar för känslor ha vuxit fram. Men när? och var? I vilket stadie? Vi har väl nu lämnat darwinismen lite när det kommer till att välja partner. människodjuret styrs inte längre av fortplantningsbehovet när vi väljer man/kvinna,eller? Gör vi det undermedvetet? Har kärlekskänslorna vuxit fram ur moderskänslorna? Men när började vi i så fall applicera moderskänslor på partner? Och hur påverkade det valet av partner? Kärlekskänslorna kanske utvecklades i samma takt som människan började fundera kring existentiella frågor, och därmed vuxit fram tillsammans med religionsutvecklingen? Jag är väl medveten om att det förmodligen inte finns några svarpå dessa frågor, men det finns kanske några intressanta teorier?

Jag är något förvirrad och förstår om du interitkigt hänger med i min tankegång...

Vad tråkigt om du aldrig har upplevt kärlekspirret i kroppen, det är en underbar känsla som hjälper till att bygga en stabil grund i förhållandet. Jag har upplevt det=) men är inte säker på att alla någonsin kommer att uppleva det.. kankse är det bara tur? Iså fall hade jag tur väldigt tidigt i mitt liv, för jag var bara 16 år gammal då jag träffade min pojkvän, och nu 8,5 år senare är vi fortfarande lika kära, nä ännu mer kära än vad vi var då! Det är något alldeles unik och speciellt som är värt att söka efter.. Det finns en bra dokumentär som förklarar kärlek rent fysiologiskt. rätt så spännande=)den heter "Brainsex- why we fall in love" kolla in den!

Jag vet inte hur det är med andra, men viljan att vara med någon annan än min sambo finns inte, jag skulle aldrig kunna vara otrogen..

Det jag önskar i världen är att fler kunde få uppleva det jag och min själsfred har! men, jag vill också säga att man måste kämpa för att behålla det!

ha det bra / studenten

Fan vad härlig med detta inlägget. Så ärligt och verkligt. Du är inte ensam om det, du vågar bara stå för det.