Aristotele University börjar irritera mig. Jag har försökt komma igång med studierna sedan jag kom hit, men fortfarande inte fått en enda bok eller en enda uppgift. Det är helt enkelt för dåligt av ett universitet i den här storleken. Hur svårt kan det vara att ha kurslitteratur och uppgifter klara för studenterna? Visserligen kan det bero på att jag är engelskspråkig och alla kurserna är på grekiska? men det är ingen ursäkt för att inte ha en färdig plan.

Irritationen påverkar min motivation, och nu har jag beslutat mig för att bara studera fem kurser istället för sex. Min bok som jag jobbar på, kommer nu i första hand och studierna i andra hand eftersom studierna verkar komma i andra hand för de grekiska handledarna. Den internationella koordinatorn ryckte på axlarna och bad mig kontakta min koordinator på school of psychology. Det är lite så det är här för mig. Jag skickas runt och ingen verkar ha en aning om vad jag gör här eller ska göra här. Men när jag väl får böckerna, ska jag lära mig så mycket jag mäktar med och skriva deras papers. Jag hade hoppats få ta del av den forskning inom psykologi som bedrivs på universitetet, men det hinns nog inte med nu. Speciellt inte om jag måste ordna allt själv.

Detta kombinerat med att folk röker på skolan och att skolan är gammal och skitig på många ställen, gör att jag inte är särskilt imponerad. Psykologiskt välbefinnande innebär att man får hjälp med saker och att det är ordning runtomkring en, istället för att bolma på cigaretter och dela ut ?party party? lappar. En introduktion för utbytesstudenter är nog på sin plats.

Annars är det fint här. 19 grader och sol.

I fredags packade jag och Emma ett par väskor med kläder och accessoarer för att ta tåget till Skopje, som ligger i Makedonien (eller Former Yugoslavia Republic som det också kallas) fyra timmar från Thessaloniki. Tåget var hyfsat och hade små kupéer som man kunde sitta lugnt i. Värmet var dock uppskruvad till max och det var som att sitta i en bastu, tills vi reducerade värmen genom att dra ner fönstret.

Resan tog en timme längre än den skulle kunna göra, på grund av två (!) passkontroller vid Makedonska gränsen. Våra svenska pass var av utmärkt kvalité och behövdes inte ens kontrolleras extra av vakterna, vilket de flesta andras pass fick göra. En stackars kille fick inte fortsätta på tåget, eftersom det var något strul med passet.

Väl framme i Skopje tog vi en taxi (efter vissa egna försök att följa en karta) till vandrarhemmet. Första anblicken var att vandrarhemmet var ett skjul där någon bodde. Vi förpassades till källaren eftersom dubbelrummen tydligen var upptagna (trots att vi bokat dubbelrum). Kvalitén på boendet är vad man kan förvänta sig för tio euro natten? helt OK, men inte mycket mer. Ovant och lite läskigt. Vi gick in till centrum och tog en snabb titt innan vi gick hem för att sova en orolig natts sömn.

Dagen efter gick vi upp tidigt och påbörjade vår Skopje-dag. Först gick vi runt i affärer och köpcentrum och konstaterade att det finns mycket billiga saker i Skopje. Vi åt middag på fin restaurang för endast 80 kronor (sista dagen åt vi hamburgare med strips och cola för 15 kr).

Det blev en del sightseeing i form av City Museum of Skopje och Fort Kale. Utöver detta hann vi se gamla stan och en gammal bro. Att titta runt ut över Skopje, med berg i bakgrunden, från Fort Kale var höjdpunkten. Otroligt vackert, i en annars medioker stad. Välfärd välkommen?

Allt som allt, en rolig resa!

SKOPJE (en dags sightseeing boende på hostel)

Boende: 3 av 10

Man får det man betalar för.

Natur: 7 av 10

Fint med berg. Skräpigt och dammigt på sina håll.

Mat: 5 av 10

Billigt, gott? inget märkvärdigt.

Sightseeing: 7 av 10

Fort Kale är otroligt häftigt.

Människor: 6 av 10

Lärde inte känna någon, så jag kan inte ha någon riktig åsikt här?

Uteliv: 6 av 10

Några mysiga pubar, men hittade ingen rolig klubb med dansgolv och så.

TOTALT: 6 av 10

BILDER

Film 1.

Känslor hos ett äpple.

Hela filmen dubbad med musik och tal.

Ide: Äpplet har känslor och uttrycker sig under dubbning. Filmar ett äpple och dess vilda tillvaro.

Handling:

Inledning

Inzoomning på ett äpple. ?Du kanske inte tror att ett äpple har känslor? Fot krossar äpple ?Det har det?

Inzoomning på en person som just ska ta en tugga från ett äpple ?Du kanske inte tror att ett äpple känner smärta? Person tar en tugga ?Det gör det?

?Ett äpple är ett liv som allt annat, och enda anledningen att vi inte bryr oss, är att ett äpple inte kan säga ifrån. Vi människor är både större och starkare än ett äpple, så därför har äpplet aldrig en chans. Men jag är säker på att om äpplet skulle kunna prata, skulle han säga ?Aj? nu? Fot krossar äpple brutalt.

Eftertext: Många äpplen offrades för att spela in denna filmen. De gav sitt liv för informationen. Tänk i fortsättningen med respekt på äpplen.

Linus tänkte tillbaka på sin Järnnäveträning?

?Det känns som jag har brutit varje ben i mina händer? klagade Brian och tvingade fram några tårar.

?Kan du knyta näven är det inga problem? sa Lizu lite ironiskt tillbaks. Men kände för säkerhets skull på Brians händer. ?Ingentingär brutet, du kan fortsätta? fortsatte Lizu.

Ett par otränade händer är mycket ömtåliga, och de flesta slag en man utför resulterar i ömma, och i vissa fall brutna, händer.

Järnnäve är ett ganska vanligt moment inom kungfu eftersom det är basen för att kunna slå ett slag. Det går ut på att helt enkelt härda händerna så att det inte gör ont att slå ett slag. Detta kan vem som helst göra, men efter ett tag kommer man inte längre. Då behöver man en lärare, en sisu, inom området.

För att träna Järnnäve krävs stor vilja och disciplin, och även baskunskaper inom kampsport, annars kan skador förekomma.

Brian började träna Järnnäve när han var 14, då hans händer inte växte alltför mycket längre. Målet är att händerna ska bli lika farliga som vapen och lika dödliga också för den delen. Ett slag från en vanlig härdad näve kan vara mycket skadligt för den som blir träffad. Tänk då vad ett slag från en Järnnäve kan åstadkomma.

Men det krävs mycket, mycket mer än en härdad hand för att behärska Järnnäve. Styrka och hårdhet är dock de två viktigaste. Efter dom kommer snabbhet och precision.

?Men mina händer är ju alldeles svullna!? fortsatte Brian att klaga.

Lizu gick efter en hink med iskallt vatten. ?Stoppa händerna här i, och fortsätt om fem minuter? sa Lizu utan att bekymra sig.

Det Brian höll på med var att slå med nederdelen av handen på en stubbe, så hårt han kunde. Men han slog inte för 100 procent för då skulle han förmodligen skada sig själv, för han var redan mycket stark och snabb, och kunde focusera sina krafter till en viss punkt. Men hårt slog han i alla fall, och det kändes.

?Men till vilken nytta gör jag detta?? undrade Brian. Lizu gick fram till stubben och siktade noga lite vid kanten, höjde sin hand och slog till. Det blev en djup spricka i sidan på stubben och han bröt loss en bit av stubben. Brian var förstummad och insåg kraften som Lizu behärskade. Utan att klaga nåt mer fortsatte han med sina övningar, och Lizu log åt den unge mannen som visade stor iver att bli lika bra som sin lärare.

Det enda som Brian behövde focusera sig på just nu var att härda handen. När han blev äldre skulle han lära sig själva tekniken till Järnnäve, som var viktigare än själva härdningen.

När han var 16 år fick han lära sig att fokusera kraft till fingrarna och spänna dem på rätt sätt. Men då gäller det att fingrarna tål den enorma kraft som de utsätts för. Brian och Lizu tränade till en början på tunna träbitar, som gick av ganska lätt. Genom koncentration gällde det för Brian att träffa på exakt rätt ställe och där urladda den kraft han hade. Detta var ingen lätt övning för Brian, men han tog den tid som behövdes, och två år senare skedde detta reflexmässigt.

En riktig mästare som Lizu, kunde till och med skicka kraften igenom träffområdet. T ex krossa den undre av två brädor. Men Brian hade lång tid kvar för att behärska det momentet. Men han hade tränat varje dag, och kunde kalla sig själv ?bra? inom Järnnäve. Han skulle utan problem kunna döda vem som helst med ett slag, till och med med ett finger. Hans händer var nu dödliga vapen, men endast i ?nödfall?.

- Mikael Glännström, 1998