Nu är jag klar med den fjärde (av fem) uppsatsen: "Contemporary World Problems and the Scientist´s Responsibility". Uppsatsen handlar om icke-våld ur ett psykologiskt perspektiv. Jag går igenom olika psykologiska teorier om aggression och konflikter och argumenterar för att det behövs kongruens (överensstämmelse) mellan teori pch praktik för att icke-våld och fred ska kunna nås. Det räcker alltså inte med fina ord och teorier. Det behövs även ett sinne som kan genomföra dessa i praktiken.
Jag är inte särskilt nöjd med uppsatsen, men har å andra sidan inte lagt ner mig så mycket på den heller. Hela kursen har kännts vag, och inga förväntningar har ställts på mig. Som vanligt gör jag vad jag behöver och inte mer!
Blir nog annorlunda i Sverige, när någon sorts karriär ska börja. Då kommer det krävas större ansträngning.
Är lite förvånad också... pratade med en student som snart var klar med något sorts psykologprogram här vid Aristotele Universitet. Jag frågade henne vilken typ psykoterapi hon var mest intresserad av, och hon svarade att hon inte visste så mycket om olika typer av terapi.
Det är ju det som är viktigast av allt när det gäller psykoterapi: att ha kunskap om så många metoder som möjligt, för att kunna anpassa terapin efter klientens problematik. Har man ingen sådan kunskap, så kan man mest ge godtyckliga råd.
Snart börjar fotbolls EM! Ska bli skönt att ha någonting att engagera sig i.
|