Ibland sker förändringar.
De är oftast jobbiga, även om dom är nödvändiga.
Just nu är jag inne i en förändringsperiod, som är jobbig men nödvändig. Det finns mycket jag kunde gjort annorlunda, men ingenting jag kan förändra. En förändringsperiod gör att alla gamla tankar dyker upp, från tidigare förändringar osv. I Karlstad hade jag ett tryggt liv, på de flesta områden. Ekonomiskt, jobb, närhet... Det jag saknade fanns kanske i Karlstad, men jag behövde förändringen som en utmaning.
Allt kändes rätt, flytten, förändringen. Visst insåg jag att jag skulle sakna många saker, men inte hur jag skulle reagera på det.
Förändringen blev till en början för stor. För många nya intryck på för kort tid. Det är inte jag van vid... så kroppen reagerade med ångest. Nu är ångesten borta, men jag håller fortfarande på att anpassa mig. Det finns fortfarande många tankar i huvudet, men slutsatsen är att jag gör det jag vill göra, nämligen studera filosofi. Jag trivs bra, men lider av närhetstörst.
Närhet är samtidigt komplicerat för mig. Jag vet inte vad kärlek är. Jag vet verkligen inte vad kärlek är och jag är rädd att jag aldrig kommer att få veta det, eftersom jag är rädd för den. Jag har kommit långt, men jag vill komma längre. Finns det någon kärlek? Jag kan tycka om... men kan jag älska? Jag kan sakna, men kan jag älska?
Mvh Sokrates
|