"Subjektet "i sig" går inte att betvivla. Det finns där, oavsett av vilken anledning det finns där. Vi har en uppfattning, helt enkelt."

Men den kognitiva psykologin dikterar ju att detta subjekt är föränderligt och relativt beroende på vilken process individen upplever.

Den kritiskt granskande tanken i bakhuvudet kan ju därför vara just omgivningen, precis som omgivningen kan vara den kritiskt granskande tanken. Det är ju helt beroende på hur man byggt sin perception.

Så varför finns det då ett motsatsförhållande mellan skeptikern och optimisten och vad har de att göra med din definition av dem?

Om en optimist lever i en väldigt negativ omgivning t.ex. men är optimist... är den då inte samtidigt en skeptiker?

Omvänt:

Om en pessimist lever i en väldigt positiv omgivning är den då inte samtidigt en skeptiker?

Är inte både pessimister och optimister skeptiker med olika val?

Och om man då; "tro(r) på den fysiska omgivningen, samtidigt som det finns en kritiskt granskande tanke i bakhuvudet", så finns det ju fyra olika alternativ om vad du kan tänkas mena med din slutsats baserat på din tes om optimisten och skeptikern(underförstått, pessimisten) och slutsatserna av de samma:

1. Den fysiska omgivningen är verklig i negativ bemärkelse, därmed är en kritiskt granskande tanke på plats.

2. Den fysiska omgivningen är verklig i en positiv bemärkelse, därmed är en kritiskt granskande tanke på plats.

3. Den fysiska tillvaron är overklig i en negativ bemärkelse, därmed är en kritiskt granskande tanke på plats.

4. Den fysiska tillvaron är overklig i en positiv bemärkelse, därmed är en kritiskt granskande tanke på plats.

Det här måste du bara föklara. Jag sätter handen på hjärtat och erkänner villigt att jag helt enkelt inte fattar.

Begreppet "optimism" står i det här fallet inte för "positiv", utan snarare som en "tilltro" till "det som är fallet" (i det här fallet den verklighet som subjektet upplever, tolkar och värderar). En sådan person kan vara negativ och skeptisk, men har inte skeptisism som livsåskådning.

Så detta har egentligen ingenting med positiv och negativ att göra. (även om det finns samband... dvs en skeptiker kanske har närmare till hands att vara negativ?)

Så.. jag har helt enkelt förklarat orden dåligt.

Blev det mer begripligt nu?

Okej, då förstår jag. Jag fastnade på semantiken i det hela, alltså optimism som i optimera, hoppfull,ljus livssyn o.s.v. enligt den vedertagna definitionen så som den uttrycks av Svenska språknämnden och Svenska Akademien.

Hittade förresten en intressant ingång på ämnet via Wikipedia där man i botten av sidan under "See also" kan länkas vidare till lärd optimism. Ironiskt nog länkar den sidan i sin tur vidare direkt till lärd hjälplöshet... vilket då i din defitnition skulle kunna vara en synonym till optimismen... såsom varandes "tilltro till", "det som är fallet".

På tal om skeptiker...

Sokrates själv var väl en djup skeptiker som formulerade frågor för att individen med sitt eget sunda förnuft skulle kunna rationalisera fram intelligenta slutsatser? Vilket väl även ligger till grund för den kognitiva terapin(mannen som utformade den kognitiva terpain var djupt inspirerad av Sokrates läser jag på wiki nu, hittar inga mer konkreta referenser)... och hela den kognitiva terapin bygger väl på just skeptisism... att subjektet hela tiden tolkar världen utifrån dess egen perception?

I grund och botten handlar det väl inte om att förvränga sin världsyn utan att se att vi i högsta grad är delaktiga i den... och hur vi uppfattar den?

Att skeptikern ser människan som "dataprogram, som lika gärna kunde byggts av utomjordingar" och "skeptikern har rätt i teorin att vi ingenting kan veta om någonting annat än vårt subjekt, medan det i praktiken blir jobbigt att tveka om tex marken under fötterna kommer att vara fast, eller om någon utomjording plötsligt får för sig att programmera om marken, så att den blir mjuk" låter i alla fall för mig som en ganska negativ förhållning grundad i en föreställning om att den som inte ser världen "så som den är"... i grunden har fel och är negativ... därav min slutsats att skeptikern stod i motsats till optimism/positiv livssyn enligt de vedertagna definitionerna av ordet. Men det var alltså en orimlig slutsats?

Hur vet man t.ex. om en skeptiker likt Sokrates bara försöker hjälpa till genom att ställa utvecklande frågor om man läser in känslor i meningskiljaktigheter utifrån sin egen föreställningsvärld? Dessa känslor skapas ju av det neurologiska schema man byggt... det är ju ingenting som finns där förprogrammerat(ett bra exempel på det är bland annat ett barns tendens att bränna sig innan det kopplat "varmt" till "ont" eller "vasst" till "ont"... eller motsatsförhållandet hos fakiren).

Om en skeptiker är mer eller mindre negativ beror väl då återigen helt på vem eller vad som subjektifieras för skeptikerns brist på tilltro... d.v.s. tolkningen som görs ur subjektets föreställningsvärld?

Glömde länken till optimism:

http://en.wikipedia.org/wiki/Optimism

jag gillar fisk