Ett möjligt yrke när jag blir stor är terepeut. Många av mina vänner säger att jag är lugn och behaglig. (kanske är dom bara snälla, men jag tror faktiskt på dom)
Jag har också en och annan teori när det gäller psykologi:
Alla människor är olika och det känns fel att ha EN ENDA personlighet som den perfekta människan. (och genom terapin komma fram till vad som är avvikande från denna perfekta personlighet)
Istället vill jag fokusera på hur man kommer från punkt A till punkt B i sitt liv. Det känns viktigare än vad som har hänt i barndomen osv. Naturligtvis kan det vara bra att känna till sin historia, men det är mycket viktigare att förstå vad som krävs för att ta sig till punkt B.
Att vara annorlunda är inte en svaghet, men en svårighet i ett samhälle som går ut på vissa ideal. Ofta mynnar denna inacceptans ut i någon form av hopplöshet och "I dont care" attityd som gör att det blir svårare och svårare att hitta en väg till punkt B.
Det gäller att hitta styrka i sig själv, hur "fucked up" man än känner att man är.
Terapeuten är länken mellan det som saknas och det som finnes. Kemin är helt avgörande för resultatet. (Det gäller inte bara psykologi, utan allt annat i livet också... Kemin alltså)
Mvh Sokrates
Andra bloggar om: psykologi, terapeut, ångest, lycka, personlig utveckling, kemi, barndom
|