Hej,

dök in på din sida av en total tillfällighet. Läste att Du haft problem med social fobi. Det har även jag (tyvärr) en hel del erfarenhet av.
Precis som Du har jag lyckats bli av med stora delar av detta - men det är problematiskt när nätverket som borde finnas där inte är där...
Som sagt - en bra sida. Lycka till med dina framtidsplaner som terapeut etc....
/Ubbe

social fobi, panikångest, ångest, djup depression.
Där är jag nu. Men du ger mig tillförsikt.
Det kan iaf inte bli jävligare än så här.

vad var det för skit i lumpen du utsattes för

jag känner precis som "anna". men ja undrar bara hur du fick styrkan till att konfrontera din rädsla?! jag försöker alltid men bara tanken av att planera något får mig att må jättedåligt.

Jätte kul att hamna här...är själv både psykologi och filosofi intresserad!

Lycka till med allting!

Ta en trasa, torka bort smutsen.
Rengörning behövs, för sunda vanor.
Två Din Ego, genom förlåtelse.
Kan förlåtelse bringas?
Frälsaren har gjort detta möjligt.
Förlåt själv din vän,vad han än har gjort!
Är mitt inre rent, är jag smutsig även där?
Med tvål och vatten, kan mitt yttre renas.
Med Frälning och nåd, kan ditt inre renas.
Så tvag nu oss Herre...

Tänkte bara säga att jag gillar din blogg. Och så fyller vi år på samma dag! :)

Det var en väldigt bra sak jag gjorde idag, nämligen att hamna på din blogg. Jag kan känna igen mig i det mesta av det du skriver. Som att vända på dygnet.
Klockan är nu 18:11 och jag har ätit frukost, kollat på en film och lite serier. Vad är ditt bästa tips för att komma iform igen? P.s. det mesta började när jag för 10 veckorsedan slutade snusa.
Lycka till med dina studier!

Hej upp och ner och tack! Studier går bra, även om det är lite segt att skriva fem uppsatser :)

Tips för att komma i form. Jag har i stort sett aldrig kommit upp i tid, om jag inte har någonting jag måste göra :) Så att ha något man måste gå upp till, är det som funkar bäst för mig.

Sen behöver man inte vara så hård mot sig själv. Dygnsrytmen är viktig, men det finns andra saker som är viktigare. Att man fungerar bra i vardagen, osv. Att sluta snusa kan leda till rastlöshet, vilket kanske gör att du har svårt att somna. Abstinensen borde gå över, och det bästa tipset är väl att försöka ersätta snuset med någon sorts aktivitet, som lättar upp rastlösheten.

Det jag gjorde var att söka hjälp eftersom jag inte kunde ta tag i problemen själv. När jag väl fick hjälp, så började jag träna upp min psykologiska mognad, att ta mer ansvar, osv.

Lycka till! Skicka gärna ett mejl om du har fler funderingar.

Att hjälpa andra är bra men gör det inte för att bedöva sin egen ångest. För att bli en bra psykolog eller något annat så måste man kunna skilja på privatliv/yrke annars går man under fort.Det är en träningssak som allting annat. Mvh Ari

Ari: som en buddhist hade sagt: en person som befinner sig i ett träsk, kan inte dra upp någon annan människa ur samma träsk.

Att vara psykologiskt mogen och stabil är en förutsättning för att vara en bra terapeut. Så jag håller med dig.

Hej! Intressant blogg. Jag läser också psykologi och jag undrar hur du gick tillväga för att plugga som utbytesstudent i Grekland. Vänlig hälsning Olof

Hej Olof!

Som tur var fanns en restplats (Örebro Universitet har utbyte med vissa uni ute i världen), vilken jag sökte (här i Örebro). Det var bara att gå till internationella koordinatorn och skriva i lite papper. Tyvärr finns inga kurser på engelska i psykologi vid Thessaloniki.

CSN fick jag som vanligt.

Men alltså... förlåt mig för det här, men jag hade totalt fått för mig att det var en kvinna som drev den här bloggen =P vad pinsamt ! =P

haha Det tar jag som en komplimang :)

Måste börja med att säga att din blogg-sida är riktigt snygg.. Sen att jag beundrar dig, verkligen! & i brist på glömska så minns ja inte vad jag skulle skriva, men det viktigaste var skrivet ialalfall, att jag beundrar dig! Ha'de fint!

Inspirerande historia och härligt att du har hittat ett enklare sätt att leva :-) Har själv påbörjat (vad som tidigare hette) D-kursen i psykologi på örebro universitet. Det finns så otroligt många intressanta områden inom psykologi. Önskar dig stort lycka till med alla dina planer! :-)

Vimsig som man är ibland lämnade jag visst fel bloggadress :-)

Håller tummen för dig, kul att se att du har hjälpt dig själv på bästa sätt!

Bra jobbat att bli av med social fobi på tre månader :)

fråga: vad läste du för kurs/kurser i filosofi?

Hej!

Jag har lider också av Social Fobi som du gjorde men jag håller på att ta mig ur den nu. Det värsta bitarna känns som att jag kommit förbi o jag vågar nu gå på stan på ett mer avslappnat sätt och har inte lika stor ångest när jag befinner mig i folksamlingar tex.
Sen har jag även börjat kunna slappna av mer i andra människor sällskap o sänkt kraven på mig själv på hur jag ska vara när jag är bland andra människor o när jag pratar med dom.

Men 3månader var väldigt snabbt jobbat av dig, gick du hos en terapeut då eller hur gjorde du.
Känns som att inte dina problem var så jättesvåra om du kom ur dom så snabbt, men vill inte döma på nåt sätt alls du kanske bara hade bra metoder att ta dig ur dina problem! :)

Men hare bra, kul att läsa att det går att förändras o må bra igen!

hej hej!! gillar din blogg... ligger själv på behandlingshem nu pga min panikångest m.m... har mått dåligt nu i snart 2 år o de har vart en resa utan dess like... =( de e sååå mycke känslor o såå mycke som man går igenom... de e riktigt hårt asså! usch man önskar inte ens sin värsta ovän detta... tycker att de e bra att de finns människor som du som vågar gå ut med att du själv mått dåligt o.s.v... kanon blogg!!!!!!!

kramar!!

Din blogg behövs, den är guld!!!

Nu har jag blivit en av dina (än så länge) 6 prenumeranter på din blogg via bloglovin.com ;)

Fin och välgjord blogg!

Hejhej!

Vad glad jag blev över att komma in på din sida.:)

Jag har också social fobi.
Har kämpat med den i några år nu.
Minst 5 år sedan jag fick reda på att jag hade det, mådde dåligt flera år innan dess också.
Gick på BUP i ca 2-2½ år.
Både enskilt och i gruppterapi.
Det har hjälpt mej nå otroligt mycket.

Efter jag gick där så flyttade vi från sthlm upp till hälsingland och fick stå på egna ben och det är absolut det bästa som hänt mej.
Jag är en helt annan person nu.
Har inte alls lika svårt längre, jag kämpar fortfarande med vissa situationer men det går att leva med, om man så säger.
Jag kämpar på :)

Lycka till med dina studier och i framtiden!

ÄNTLIGEN EN BLOGG VÄRD ATT LÄSA, yay :D
, vill bara säga att jag uppskattar din blogg jätte mycket och jag planerar att läsa vidare till psykolog så fort gymnasiet är över!

Har själv haft/har många problem och tycker det är så starkt gjort att du tog dig ur de!

Lycka till med studierna, vänliga hälsningar
~Lily

Är en snart artonårig tjej som led av panikångest förra hösten, vintern och våren. Givande att läsa om någon annan med samma problem. :)

Hejsan!

Jag är en 26årig man som för ca ett halvår sedan fick reda på att jag har något som heter Social Fobi. Jag har aldrig förstått vad det var förut. Jag har lidit i 19 år nu av Social fobi (Social fobi grundar sig i skam som att vara rädd för att bli utskrattad) samt stark Prestationsångest (träder in när det ställs krav på en, som t.ex. vid ett prov).

För fyra månader sedan gick jag till en Hypnoterapeft som, under Hypnos, hjälpte mig att gå bakåt i tiden och hittade ett tillfälle då jag var 7år och hade varit på min första Gymnastiklektion någonsin. Efteråt duschade hela klassen tillsammans under ett vakande öga av vår elaka lärarinna. Den här lärarinnan hade oss i alla ämnen, så vi kom aldrig undan.
Jag tyckte att det var genant att stå naken bland alla andra så jag höll för mellan benen med händerna medan vi duschade.
Då säger Häxan till lärare: Å! Vad har (mitt namn) bakom händerna då?!

Alla i klassen skrattar ut den nakna lilla pojken som förskräckt springer iväg och klär på sig.

Resultatet av det här var en 7årings konstanta obeskrivliga hat mot den här lärarinnan (som är lika starkt än idag, men nu vet jag varför) och sedan dess har jag skolkat från nästan alla gymnastiklektioner jag har haft på något schema. De gånger jag gick så duschade jag aldrig.
Det här pågick alltså ända tills jag slutade Gymnasiet.

Jag gjorde min första skolkning när jag var 7. Redan där borde någon ha sett varningstecknen, men det enda som hände var att jag fick skäll av flera olika lärare och föräldrar… idioter.
Jag fick gå på utredningar för att utröna om jag var “obegåvad” eftersom jag helt plötsligt jobbade mycket sämre än alla andra på (hennes) lektioner.
Under en av utredningarna så fick jag frågan om det är något jag är orolig för eller arg för något… dessa utredningar gjordes tillsammans med den här lärarinnan så jag kunde ju inte säga något inför fienden själv, så där jag satt tyst tills de gick till nästa fråga.
Utredningarna visade gång på gång att det inte var något fel på mig, så de kunde inte förstå varför det gick så dåligt.

En annan bieffekt av det här blev att jag hatade alla hennes lektioner och utvecklade ett förakt emot skolor över lag. Skolkning, Ogjorda Läxor och För Sen Ankomst blev vardag och rutin. Snabbt spred det här sig till alla andra ämnen och idag kan jag visa upp en historia av urusla betyg. IG IG IG IG IG IG IG IG… Givetvis tog det inte lång tid innan jag blev mobbad av andra elever på grund av betygen. Ett växande förakt mot ignoranta vuxna som inte såg vad som hände mitt framför ögonen på dem, tog också form.

Ytterligare en bieffekt var att jag lärde mig att hata allt som hade med någon form av idrott att göra och jag utvecklade ganska snart Fetma. Vid 13års ålder, då utseende börjar ha betydelse, så var jag rund som ett äpple. Depressioner, Ångest, Självmordstankar… allt detta visste jag då att jag hade och kunde sätta namn på dem. Föräldrarna mina såg vad som hände men stod handlingsförlamade.

Det här utspelade sig i Stockholm, Huddinge, Stuvsta, i Kräpplaskolan. Där jobbar den där lärarinnan än idag.

Vid 17års ålder tog jag tag i fetman och slutade permanent med all form av godis vare sig hård eller flytande (coca cola), och började tappa underhudsfett. Det höjde självförtroendet rejält.

När jag skrev inskrivningsproven till lumpen visade det sig att jag tillhörde den “övre skalan” av “intelligenta” människor. Något som också höjde självförtroendet.
Jag kom in på ett Hardcoreförband.

Vi var 74 personer som gjorde baskerprovet som pågick oavbrutet i nästan tre dygn. 6 stycken klarade det. Jag var en av dom…

Än idag lever jag på den Segern!

Till skillnad från vad jag lärt mig om mitt egenvärde genom skolan så visade Lumpen mig att jag faktisk kan… och jag kan minsann!
Det här är en av anledningarna som fick mig att orka ta tag i terapin när jag mådde som sämst och söka hjälp, och fortsätta söka hjälp efter att gång på gång få ett nej för att alla Terapefter har upp över öronen med arbete i dessa “kristider”. Till slut hittade jag en som verkligen är toppen. Hemsidan är Hypnosia.se (detta är inte reklam, bara hänvisning till vem jag går till. Hon har också mycket nu). Just nu går jag där och jag mår bara bättre och bättre för varje vecka som går!

Richard Bandler och Paul McKenna är två av mina andra terapefthjältar idag.
Oavsett hur du mår så rekommenderar jag dig som läser det här att söka på deras namn på YouTube.
Richard Bandler… här finns massor av blandat kul att se!
Paul McKenna - I can change your life. 8 delar om fobier mm.
Paul McKenna - I can make you thin. 4 delar. Jag har gått på denna metod i nästan fyra veckor nu och har tappat nästan fyra kilo! 1 Kilo i veckan!

Den här lärarinnan då? Jo jag har talat med gamla barndomsvänner om henne och det visade sig att jag var tydligen inte den enda som avskydde just henne. Så jag förmodar att framtiden har något riktigt Mörkt i sitt sköte för den människan…

STORT TACK till dig som orkat läsa igenom hela texten!
Jag hoppas att du har fått ut något av det och inser effekten av hur EN ENDA LITEN HÄNDELSE kan förstöra en människa totalt.

Ta vara på barnen…
LYSSNA på vad de har att säga och ge inte upp förrän de talat klart!

Med vänliga hälsningar

Har ändrat allt jag skrivit nu och vet inte hur jag ska börja, allt är så klart i huvudet och det här med socialfobi/ångest stämmer in så bra på mig, ända sedan barnsben.

Vet inte hur det startade, har funderat mycket på det där idag och läst en tidning som fick mig att se i helt andra banor. jag har alltid varit på flykt i mitt liv, sökt något, alltid sökt något/någon.. Fann alkohol och körde på som en galnig, skämde ut mig hela tiden, engångsligg som jag ångrar egentligen men som jag stoltsereat med fast det var bekräftelse av att vara älskad som jag letade efter, men detta ledde bara till mer ångest. ändå är jag förvånad över vilken tur jag haft som inte fått någon könsjukdom eller inte blivit med barn..

Har mått så otroligt dåligt i flera år och det har pendlat och pendlat som en bergodalbana en riktigt jävla bergodalbana rent ut sagt! Träffat människor som psykiskt mobbade mig och för anledningar som egentligen jag nu kanske kan ha en viss förståelse men ändå inte, har alltid fösvarat dom, men vissa saker gör man bara inte, så är det. Försvara dom tom nu men bara för att jag vet att dom hade det så otroligt tufft själv men det dom fick mig att känna var inte OK för fem öre. har så mycket hat kvar från det, det märkte jag senast för en månad sen då jag totalt bröt ihop pga av dom men dels för mig själv också, inser jag nu..

Har hela mitt liv varit alla till lags, inte velat att någon skulle lägga märke till mig fast ändå vill jag det. alltid känt mig delad och trott att det varit en massa andra saker jag lidit av, varit otroligt paranoid och allt jag kännt, mått dåligt över har totalt styrt mitt liv och det gör det fortfarande. är mitt uppe i en kris som jag snart inte klarar av själv, har lugnat sig lite nu men såfort jag börjar tänka på vardagen, att sätta sig på bussen, åka till jobbet, möta mina vänner, arbetskamrater eller ja alla egentligen, familjemedlemar också. då falller jag ner totalt och vill bara försvinna men samtidigt vill jag ta hjälp för jag vet att jag måste men det erkännadet sitter långt inne.

Det känns som en tung börda men jag känner mig ändå lättad men.. ja alla dessa men, de har följt mig ända sen, ja jag vet inte när. när jag gick behandling prata dom mycket om det och jag tog väl in det som gick. Jag har aldrig varit mottagen riktigt för hjälp bara mått dåligt, trott det var något annat, börjat må bra igen, börjat må dåligt. fast allt i livet går åt det håll jag vill nu. är så stolt över mig själv och andra säger det till mig. men min osäkerhet på mig själv och andra kör över mig.

Igårkväll trodde jag att jag skulle bli galen, förstod inte vad jag höll på med. tänkte att ser någon mig nu så låser de in mig. mina tankar är överallt och det är så otroligt jobbigt, vill bara gråta, känns som jag ska svimma, spy ibland. Och ändå trots detta så vågade jag efter en stunds osamanhängande prat i telefonen med en kompis få ur mig exakt allt. Det kändes hemskt och läskigt men samtidigt skönt. allt skrämmer mig nu, vill isolera mig men samtidigt vara med folk som gör mig glad som får mig på gott humör, folk jag älskar. vet att folk älskar mig men ändå spinner tankarna iväg på att dom inte gör det. känner mig oälskad och som att ingen förstår mig, att jag är ensamast i världen fast jag vet att jag har kompisar och vi har kul, vi är liksom som en liten familj men ändå känns de såhär.

Och jag vet att jag inte är felfri, jag har gjort tusentalsmisstag och dom blossar upp när det blir som värst och det är svårt att hantera allt. men ändå mitt i allt kaos har jag fått chansen att få prata med en vän som lyssnar och det känns som att hon förstår men ändå är jag rädd. jag vet att allt inte löser sig på en gång.

Det alla sagt till mig, det du skriver stämmer men ändå kommer dessa men igen... känner mig maktlös men ändå starkare än någonsin, när jag vet vad jag vet idag. Vet inte vem jag ska kontakta, vad jag ska säga till jobbet,arbetsgivaren. vill inte misslyckas. vill inte börja om från noll igen och avsluta allt, vill bara få hjälp och fortsätta där jag är idag. Vill kunna åka till jobbet på tidsdag och inte känna att jag behöver förklara mig för då blir det värre. Jag kommer bara börja gråta, svettas, darra,skaka, få hjärtklappning. ja allt du skriver om.. jag känner allt det där. Bussen igår var hemsk, tvingade iväg mig själv och tänkte att det kan bli bättre. men jag var nog inte helt med i tankarna ändå, slutade med att jag inte klarade av att vara kvar på festen utan fick åka därifrån. ringde min mamma som fick hämta mig..

Dricker inte längre och alla dessa frågor gör mig galen mitt i allt det här. vet inte vart jag ska vända mig, tänkte ringa runt imorgon men är rädd för att bli inlagd och behöva förstöra mitt första riktiga jobb som jag varit på så länge, hade praktik först sen fick jag jobb och min första lön kommer om bara en vecka. vill inte förstöra detta. vad ska jag göra? Jag ber ärligt talat om hjälp och jag ska försöka ta emot den eller jag måste ta emot den, fast det känns som det allra jobbigaste i världen.

Kramar till alla!
hoppas du eller någon annan svarar på en kommentar, känner mig så otroligt vilsen fast ändå så lycklig över att få komma till insikt med mig själv påriktigt. Har långt kvar men ändå känns det som om jag inte orkar kämpa utan ska gå i rädlsa för allt och alla..

KRAM!