Vad är lycka?

För mig kan den frågan bara besvaras med enkla svar:

Varje gång man sätter upp en princip för att någonting är fel på ett djupare plan så skapar man en motsättning. En källa till ilska och slitningar.

Vänder man på det konceptet är man lycklig. Världen är öppen och god.

Lycka är subjektiv i högsta grad.

Nu fick du en valmöjlighet i och med mitt uttalande. Dessutom var svaret inte enkelt eftersom du redan gett uttryck för det. :)

Populism? Hållbara och förnuftiga argument?

Det finns inte något dylikt. Hållbara och förnuftiga argument är subjektiva, dess natur som förnuftiga och hållbara skapas just på grund av populism eller "objektivitet". Så alla argument är i grunden poänglösa. Patafysik. Humor. Innehållslösa. Alla argument kan ju bestridas. Till och med det här argumentet om att argument är poänglösa kan ju ganska enkelt diskuteras. Det är ju bara att man diskuterar det så faller det.

Sant förnuft och hållbarhet kan med andra ord bara byggas på insidan, allt annat är ganska populistiskt. Vad man säger spelar liksom mindre roll.

Ställningstaganden finns det tillräckligt utav. Jag tar ställning emot det. :)

Låt oss anta att alla var naturligt glada, förutsatte andra människors goda vilja och inte brydde sig så mycket om "hur saker såg ut".

Var barnsligt enkla helt enkelt.

Hur skulle världen se ut? Hur många djupa konflikter skulle existera?

Exakt vilken kunskap är det som eftersträvas?

Hur man ska lära sig vara arg på "rätt" sätt respektive glad på "rätt" sätt?

Allt jag har sagt fram till den här punkten är bara rent strunt. Även om det har spår av sanningen är det ändå bara skit.

Låt mig förklara:

Jag har ju då Aspergers Syndrom och har extremt svårt att förstå varför en del människor tenderar att ta saker så allvarligt. Prestige och populism ligger inte i min begreppsvärld. Jag och du är främmande koncept för mig. Ändå har jag ofta väldigt svårt att få människor som hävdar sig eftersträva just det att relatera till mig. Jag gillar ofta dem, men dom gillar inte mig. Skälet till det har jag funnit är just för att dom tänker kring koncepten istället för att leva dem. Det är just därför de diskuterar så mycket.

Jag träffade en Buddhistisk lärare efter att blivit meddragen av en kompis. När jag berättade om hur jag såg på världen och hur jag upplevde saker och ting menade han att jag var "en levande Buddha". Det tyckte han var bra. Och jag tyckte ju det var bra att han tyckte att det var bra, för det betydde ju att han tyckte att jag var bra... och det är ju alltid bra. :) Men sen började han prata... och prata... och prata... Till sist hade han pratat så mycket att jag tvingades fråga om vi inte kunde göra något annat, jag föreslog en fotbollsmatch. Vi kunde prata under tiden... även om jag kanske inte skulle lyssna så kunde ju han prata. "Jag kan ju låtsas" sa jag och försökte vara lite lustig. Glädje var den känslan jag hade, inte i motsättning, utan ett försök till samförstånd. I mitt huvud svarade han något i stil med: "Ja, och jag kan ju låtsas att jag bryr mig om du är intresserad." Inte bara för att det var sant utan också för att det var kul. Tyckte jag då... Utifrån min okomplicerade begreppsvärld d.v.s.

Han blev röd som en tomat. Han blev alltså riktigt arg. Harmonin var som bortblåst(och jo, det var ju kul). Någon fotboll blev det inte. Han pratade vidare och jag somnade. Enligt utsago snarkade jag högt. Det var litegrann som när jag var yngre och gick med i Pingstkyrkan för att min kompis sa att dom fick pyssla. När det kom till bedjandet var det dock svårare för mig för jag fattade inte vad jag skulle be om. Jag var ju redan glad, jag hade ju fått pyssla. Halleluja. Jag var frälst. :) Vad mer behövde jag? Fick man skriva en lista? (nej) Gud? Jaha. Jag satte ihop händerna i bedjan(men de skulle korsas, det är bara katoliker som sätter ihop händerna bla, bla, bla...), men under hela tiden satt jag och funderade på om Gud ändå inte ville att jag skulle pyssla. Han verkade ju snäll den där guden. Än idag är jag av den uppfattningen. Om han finns, så vill han att jag ska pyssla.

Efteråt försökte jag fundera ut varför han reagerade som han gjorde. Det är så man måste göra om man har Aspergers, man fattar liksom inte varför någon blir sur eller arg för man kan inte relatera till sånt. Det enda sättet att förstå är att se människor ur ljuset dom ser dig. Förstår du?

Så de här slutsatserna drog jag då av mitt möte med honom:

I hans huvud hade han målat upp en bild av mig som reflekterade honom själv, just därför blev han arg. Han pratade om Buddha just därför att han var så långt ifrån honom. Buddha hade sett det goda. Buddha hade inte jämfört sig med mig eller övervägt motiven. Buddha hade lirat fotboll. Buddha hade verkat utan prestige. Han såg inte mina intentioner, för att om han själv hade sagt en sådan sak, hade det varit ett tecken på illvilja. Han var mer intresserad av att diskutera bollen än att lattja med den...

Min fråga till dig är:

Kan det inte vara så att själva filosofierandet mer än filosofin i sig är det som gör dig glad, du tycker att det är kul att grubbla kring såna här saker helt enkelt? Det kanske till och med är ett språk du använder för att relatera, din sociala kod. Är jag helt ute och cyklar då? Är inte det hela en omskrivning för att leka med likasinnade lekkamrater? Diskussionen i sig har ju mindre betydelse. Målet är ju blaha. Bekräftelse en form av incitament.

Om det är så, jag säger inte att det är så, OM...

Ligger det inte samtidigt en inbyggd risk där? Att Livstil Medkänsla blir Livstil Motkänsla?

Vad är förnuftiga och hållbara argument?

Sånt där får man inte skriva. Ledsen för den. Snacka om paradox.

Livstil Motkänsla? Hmmm... Jo, förmodligen i samma ögonblick som du läser det.

Återgår till mina fjantiga oneliners och överlåter filosofin till dig. :)

Självklart finns det en risk att Livsstil Medkänsla blir Livsstil Motkänsla, precis som att det finns en risk att OS-satsning blir till flopp. Med sig har man dock då träningen och kan fundera på vad som gick fel.

Det viktiga är FÖRHÅLLNINGSSÄTTET till filosofin (eller det man filosoferar om). Det är inte så att jag är vilsen och försöker hitta på en filosofi eller religion som jag kan vara lycklig av, eftersom jag redan vet vad lycka är (för mig).

Så "initiativet" är helt enkelt det jag går till val med 2006 :) hehe Istället för enbart politik.

På min fritid pratar jag nästan inte alls om filosofi... så risken att jag ska uttråka någon med tjat är nog obefintlig.

Förnuftiga och hållbara argument är sådant som visar sig fungera i praktiken.

"Det viktiga är FÖRHÅLLNINGSSÄTTET till filosofin (eller det man filosoferar om). Det är inte så att jag är vilsen och försöker hitta på en filosofi eller religion som jag kan vara lycklig av, eftersom jag redan vet vad lycka är (för mig)."

Okej, vad är syftet med intiativet då om inte att stärka dig själv? Om du redan vet vad lycka är för dig, vad gör dig lycklig? Och hur skulle det kunna hjälpa andra om det är en ren subjektion?

Förhållningssättet är gammelsmurf, jag håller med. :)

"Så "initiativet" är helt enkelt det jag går till val med 2006 :) hehe Istället för enbart politik."

:) Jag kan bli din bitch om du lovar att inte använda dödsstrålen på mig.

"På min fritid pratar jag nästan inte alls om filosofi... så risken att jag ska uttråka någon med tjat är nog obefintlig."

Jag förstår vad du menar. Argumentation och filosofi funkar väldigt dåligt i verkligheten. Filosofi kring mer triviala och knasiga ämnen, d.v.s. humor, har visat sig fungera mycket bättre. Vad som är trivialt och knasigt avgör man ju själv.

"Förnuftiga och hållbara argument är sådant som visar sig fungera i praktiken."

Jo, men som du just sa med vissa omskrivningar:

Förnuftiga och hållbara argument fungerar inte i praktiken om man inte satsar på politiken(rimmade). Och det är ju ganska populistiskt.

De där argumenten var ganska förnuftiga, frågan är hur hållbara de är på ett djupare plan. Det avgör ju bara du med ditt förhållningssätt. Spelar det egentligen någon roll vad andra tycker och tänker? Om inte, vad är då poängen med intiativet om det gör dig eller någon annan lyckligare? Är det inte enklare att skala av allt det redan ifrån början?

Ligger svaret i metafysiken eller patafysiken?

- Solen är gul och rund, sa fysikern.

- Det beror helt på vem eller vad som betraktar den, sa metafysikern.

- Och just nu var det han, sa en annan metafysiker.

- Och det var JAG som sa det, sa den förste metafysikern.

- Jo, och framförallt sa du det först, sa den andre metafysikern.

- Men inte sist, sa den förste metafysikern.

- Ni är bägge galna, sa fysikern, Solen är gul och rund.

Bla, bla, bla...

Allt det där är patafysik.

Liftarens Guide Till Galaxen beskriver patafysiken som:

"Det smegma som skulle runnit ur elefantens snabel om inte dess nysning var inverterad."

Allt det här är också patafysik. :)