"Kärleken är en stor och viktig del av livet. Orsak till mycket lycka OCH lidande." detta stämmer väldigt väl. Jag lärde mig MYCKET av min Micke när vi träffades och började vår förhållande som blev en äktenskap av den 21 maj 2005.. det gör ont att älska men det är någonting som många inte kan klara sig utan. En dag kommer din tur ska du se!

Jag känner igen mej i en hel del i det du skrev om kärlek.. Jag trodde "bara" det var jag :)

hej. Jag är en kille på 16 årsåldern och jag är djupt inne i kärleken, den personen som jag älskar, har jag gett mycket uppmärksamhet, så denna personen börjar föstöra mina kännslor!!! jag är säker på att denna personen älskar mig med, men visar inte de!!! Jag önskar att jag fick din hjälp!

Attans vad du skriver härligt.

jag har en under bar flikvän som jag vill vara med men vet inte om jag klarar det. jag ska upp till gymnasiet denna hösten och har ganska mycket läxor. jag kommer nog stanna kvar hos henne för att klara mig igenom mitt liv med en person vid min sida. jag älskar ju henne av hela mitt hjärta. vi har redan planerat att gifta oss och vi är bara 15 år. jag tror denna "dikt" har hjälpt mig förstå hur mycket jag behöver henne. jag älskar dig madde!!!

Ps. hur fan skriver man så bra?! Ds.

det här med kärlek är svårt... Jag tror mig inte kunna säga vad det är och jag egenttligen INGEN JÄVLA ANING! ingen har någonsin visat mig vad kärlek e och hur stark den kan vara! nu är jag ju bara en person på internet så nu tänker jag vara öppen. Jag växte upp med en mamma som har fobi för barn, hon HATAR dem rent ut sagt, och därför oxå mig. Hon slog mig ofta och pappa var oftast min räddning, men sen orkade inte han mer och gav sig av, det sveket krossade mitt hjärta totalt och jag fölorade all tillit till människor what so ever. När jag efter två år träffade en kille som visade mig att inte alla var svin, öppnade jag mitt musselskal på glänt, men bara för de korta månader jag fick med honom, han blev skjuten och dog på stört, 15 år gammal. Min depression var ett faktum, jag blev så nere att jag, vid ett flertaltillfällne försökte ta mitt liv, en gång misslyckades jag, de andra, fegade jag ur helt enkelt. Jag kom på efter ett halvårs depression, att det fanns nog nåt mer i livet, det kunde ju inte vara över efter 13 år?? så jag lyckades ta mig yr min depression och blev rellativt glad igen. Sen träffade jag mitt livs stora hat. En kille, ett år äldre än mig,som visade sig vara ett SVIN! han drack, och tog droger, misshandlade m.m vilket i slutändan fick honom till ett behandlingshem, där hantack o lov, tog livet av sig. Nu var jag helt slut, trodde inte att jag någonsin skulle uppskatta solens ljus, fågelkvitter eller nåt annat heller för den delen. Men då! Då fann jagljuset i mitt liv och mitt livs kärlek! (detta kan jag säga tros min ringa ålder av 15 år, tro det eller ej) det underliga var bara, att han alltid funnits där! ända sen mina föräldrar skilde sig! Men jag hade varit blind nog att inte se vad hans känslor om mig var, även om han idag erkänt att han gömt dem väl... Men idag så kan jag väl säga att vi båda insett hur mycket vi behöver varandra, och att ingen jävla människohatare till morsa (:P) ska få hålla isär oss... Allt detta vet du nu om mig, och jag har inga hemligheter för någon längre! ha D'