Filosofi är verkligen en källa till frustration och glädje. Trots att jag inte studerat ämnet på universitetsnivå, så har jag erfarenhet av filosofistudier och filosoferande. Ena stunden är man glad för att ha tagit ställning på ett sätt som ter sig förnuftigt. Andra stunden är man frustrerad eftersom det finns motargument som gör att detta förnuft ter sig godtyckligt och lika gärna skulle kunna vara det totalt motsatta.
Detta är lite av filosofins charm. Det finns inga svar, bara mer eller mindre tillämpbara teorier.
Den ultimata filosofin skulle vara "ingenting". Ingenting kan inte vara fel, ingenting kan kritiseras. Problemet är att man inte kan göra så mycket med "ingenting". En bok utan innehåll kanske skulle bli populär, men den skulle knappast gå till historien som något annat än "den där underliga boken som inte har något innehåll". Vissa kanske dyrka denna bok och till och med starta en religion till ära av boken, men detta har ingenting med boken och dess innehåll att göra.
Den NÄRMAST ultimata filosofin, vilken är då den? En bok med ett ord eller en fras? Nej... en ord och en fras skulle väcka många frågor, som i sin tur skulle väcka många svar och motfrågor.
Den närmast ultimata filosofin är en världsbild, som ger svar på de frågor som dyker upp och som samtidigt förklarar vilka motargument som finns. Utifrån dessa resonemang tar filosofin (eller filosofen) ställning och förklarar hur detta ställningstagande skulle vara tillämpbart och nyttigt.
För någonstans är filoferandet en törst, som bara kan släckas genom att sluta ställa frågor, eller genom att ta ställning. Skeptikern, som inte tar ställning, dör till slut av törst. Dogmatikern som inte ställer nya frågor, dör till slut som filosof. Filosofen som överlever tar därför både ställning och ställer nya frågor, i syfte att integrera sin världsbild med sitt liv.
En matematiker kan arbeta hela sitt liv med svåra problem, utan att lösa dom. Kanske för att dom är olösliga, kanske för att begåvningen inte varit tillräcklig. Detta gör inte denne matematikers liv meningslöst. Aktiviteten, sysselsättningen, i sig är meningsfull. Matematikern kanske blir lärare och på så vis finner nytta med sin kunskap. Det är inte alla förunnat att lösa problem.
Samma gäller för filosofen. De flesta filosofer finner nytta av sitt filosoferande i sitt liv. De få andra löser problem och skapar nya förutsättningar för andras filosoferande. Det är mitt mål att "skapa" en världsbild som kan skapa nya förutsättningar för andras filosoferande. Om så inte sker, är jag nöjd ändå. Det kommer säkerligen leda till någon sorts sysselsättning.
Mvh Sokrates
Andra bloggar om: filosofi, psykologi, politik, vetenskap, frågor, svar, funderingar, frustration, glädje, studier, kunskap, världsbild
|