Som filosofer söker vi kunskap och därigenom vetande. Vi älskar denna process och ägnar våra liv åt denna uppgift. Vi förstår att det finns mening och nytta att hämta i ett sådant sökande.

Men vad innebär det egentligen?

Har vi någon nytta av en kunskap som vi använder? Har vi någon nytta av en kunskap som vi inte förstår?

Lek med tanken att jag läser en bok om vindsurfing. Har jag någon nytta av den kunskapen om jag inte vindsurfar? Och när jag väl vindsurfar... måste jag inte också förstå den praktiska delen av kunnandet i att vindsurfa?

Kan jag ens kallas vindsurfare om jag aldrig vindsurfar, eller om jag inte klarar av att vindsurfa, trots teorikunskapen.

Men andra ord: Kärlek till vetandet är drivkraften, men det gör oss inte till filosofer. Det är det praktiska genomförandet av dessa insikter som gör oss till filosofer. Det är de handlingarna som får resultat och lever vidare.

Men nu till frågan:

Om kunnandet och vetandet är filosofens teoretiska mål, vilka är filosofens praktiska mål? Är de individuella? Är de på samhällsnivå? Både och? För är de individuella räknas de som religion och är de på samhällsnivå räknas de som politik.

Det är nämligen så att vi MÅSTE finna ett gemensamt mål, för annars kan svart vara vitt, kunskap vara okunskap, utveckling vara destruktivitet osv.

Rimligtvis borde det därför vara filosofens uppgift att definiera motsatser, för att förenkla vägen till förnuft, för att förenkla diskussionen om vad förnuft är.

Håller alla med om att en strävan efter förnuft är viktigt (för filosofen)? Att en strävan att omsätta teori i handling är viktigt? (för filsofen) Att en strävan mot det sanna (dvs vetandet) är viktigt? (för filosofen)

Och slutligen... om filosofi är kärlek till vetande...

...så är filosofi någonting objektivt, hur subjektivt ämnet än är.

För om filosofi är kärlek till vetandet...

Ja... då finns det ett svar på om det låter i skogen när ett träd faller, om vi inte är där.
Ja... då finns det ett svar på vilken färg som är rödast.
Ja... då finns det ett svar på vad som leder till lycka och vad som leder till lidande.
Ja... då finns det ett svar på vad handlingar leder till för resultat.

osv
osv
osv

För om filosofi är kärlek till vetandet... då finns det ett vetande om en objektiv sanning i alla diskussioner och med alla handlingar, för annars skulle det inte vara vetande, och inte heller filosofi.

Det finns dock en motsats till filosofen, nämligen skeptikern, som ifrågasätter detta vetande, som ifrågasätter om det finns något träd i skogen, som ifrågasätter om det finns någon röd färg, som ifrågasätter om det finns någon lycka eller något lidande osv osv.

Det går inte att kalla skeptikern för filosof, eftersom en skeptiker är skeptisk till just det vetande som filosofen älskar.

Det går naturligtvis att ifrågasätta vetandet (dvs om vi förstått vetandet rätt)! Men det går inte ifrågasätta att det finns ett vetande, för det är ju filosofens drivkraft.

Allt är subjektivt, eftersom vår uppfattning är subjektivt

Allt är objektivt, eftersom vetandet kräver att någonting är objektivt, för hur skulle någonting som inte är objektivt vara vetande?

Därför måste vi som förnuftiga filosofer som älskar vetandet förstå att det finns ett objektivt svar på varje fråga, hur subjektiv frågan än är. För det går alltid att förlänga en subjektiv fråga, tills den går att besvara objektivt.

Med andra ord: Det finns ett objektivt svar på alla frågor och en objektiv sanning för alla sammanhang.

Den som hävdar motsatsen slutar att vara filosof, eftersom vetandet då blir en omöjlighet... ;)

Och dubbelmoralen inom politiken ska vi inte ens ta upp. Där har alla rätt och alla andra fel. Tänk om någon kunde erkänna att dom hade fel någon gång. Jag tror de skulle få fler röster då, för att kanske ”vanliga” människor kan identifiera sig mer med politikerna på detta sätt. Det är vi som röstar. Därför är det vårt ansvar att syna politikerna, att gräva lite själva i vissa frågor. Och att inte falla för de enkla knepen som alla tar till. Sköt om er. Hej.