|
||||||||||||
| AKUT HJÄLP | |
| GRATIS SJÄLVHJÄLP | |
| PSYKOLOGINS HISTORIA | |
| PERSPEKTIV | |
| DIAGNOSER | |
| BEHANDLINGAR | |
| FORSKNING | |
| UTBILDNING | |
| LÄNKAR | |
| KONTAKT | |
| OM MIG | |
| Sokrates och Psykologistudenten flyttar... länge leve psykologiblogg.se! | ||||
| Jag har tagit ett beslut. Den här bloggen kommer ändra form. Från att ha varit en personlig blogg i fem år, blir det nu en renodlad psykologiblogg. Dessutom byter den namn till www.psykologiblogg.se (nuvarande adress fungerar också). Målet är att bjuda på kunskap om allt som rör psykologi, samt diskutera aktuella nyheter ur ett psykologiskt perspektiv. Det är fortfarande jag som kommer driva den här bloggen. Utseendet kommer förändras lite, för att göra den mer tillgänglig. Häftigheten kommer dock sjunka något... Men misströsta inte, ni som fortfarande vill se mer av min personliga sida. Jag kommer fortsätta blogga personligt på www.glannstrom.se Alla gamla inlägg kommer finnas kvar på den här bloggen för den som vill läsa! Det är bara att bläddra på bland arkiv och kategorier. |
||||
|
||||
| Promenad i solen | ||||
|
||||
|
||||
| Detta borde varit jag... och detta är jag! | ||||
|
||||
|
||||
| Ändrade planer | ||||
| Igår rapporterade jag lite smått beklagsamt över mitt liv som forskarstudent. Eller ja... jag är egentligen inte forskarstudent, utan masterstudent. Forskarstudent blir man väl först som doktorand? I alla fall. Ett mejl damp ner i inboxen idag. "På grund av att vissa kommer få det svårt att hinna klart (inte jag dock, min anmärkning) skjuter vi upp opponeringen till slutet av augusti" Jaha. Det betyder att jag inte behöver plugga dag och natt de kommande nio dagarna. Plötsligt är sommarlovet redan här! Detta FÅR inte leda till en slapp period. Jag har nämligen sådana tendenser. Att när ingenting måste göras, så gör jag just ingenting. Men jag har saker att göra i sommar. Jag ska skriva klart uppsatsen, i god kvalitet dessutom. Och jag ska skriva en bok, i god kvalitet. Och jag är grymt sugen på att komma igång med bloggandet igen! Som jag skrev i en låt (till skillnad från Agnes Nicole Winter, så releasar jag inte hobbylåtar) för ett tiotal år sedan: "För snaaaaaaaart är våren slut, och sommaren längtar efter... att få titta ut!" haha... titta ut... kan man ens säga så? |
||||
|
||||
| Mitt liv som forskare | ||||
| Ja, vad händer i mitt liv, undrar ni. Festar jag och svingar mig i lampor? Odlar jag sexpack inför beach 2010? Reser jag runt och upptäcker omvärlden? Nej... jag studerar så mycket jag orkar. Och däremellan orkar jag inte så mycket. Men det är helt ok. Och snart blir bloggen roligare igen. |
||||
|
||||
| Dissociation och Träning | ||||
| Jag har börjat springa. Jag gillar inte att springa. Det är jobbigt. Jag blir trött. Jag vill sluta springa. I lördags sprang jag 7 kilometer. Det gick bra. Idag sprang jag 7 kilometer. Det gick också bra, men inte lika bra som i lördags. Jag funderade lite vad det kunde bero på. I lördags kom jag in i ett flyt. Vid ett tillfälle kunde jag till och med dissociera mig bort från träningen. Jag kunde tänka på min uppsats och på framtida föreläsningar. Olika historier spelade upp sig i huvudet. Jag fokuserade inte så mycket på hur trött jag var. Men idag kunde jag inte dissociera. Det gjorde det hela jobbigare. |
||||
|
||||
| Dagens Snopp Kommentar | ||||
| haha Vid vissa tillfällen har denna blogg testat gränserna med provokativ humor, på ett ganska snällt sätt. Den här kommentaren fick jag idag: om inlägget Snoppar på slottet: "fy fan vad äckligt..tänk på småbarnen när dom 'råkar' klicka in på denna bild o ser de jävla buskaget.. bläää!!!" Svar: Vet inte direkt hur man "råkar" klicka in på en bild. Och även om ett småbarn skulle se en snopp, så tror jag inte det är särskilt traumatiserande för vederbörande... Däremot kan de bli traumatiserade av ett äckliggörande av snoppar! |
||||
|
||||
| Vad är det värsta som kan hända? | ||||
| Sitter och försöker skriva på uppsatsen. Vet exakt vilken artikel jag ska läsa i, vet exakt vad jag ska skriva, vet exakt vad jag letar efter. Ändå blir det inga färdiga stycken. Bara enstaka meningar. Jag orkar inte med stycken just nu. Varför vet jag inte, men de intresserar mig inte, dessa stycken. Det stressar mig lite. Om två veckor ska uppsatsen helst vara i stort sett klar. Två veckor går snabbt, men det hinner jag på. Skulle nog hinna på fyra dagar, om det var kris. Men det är inte kris. Kanske är det därför jag tar det ganska lugnt just nu. Det går inte att tvinga fram bra material. Vad är det värsta som kan hända? Tänker jag. I värsta fall hinner jag inte klart med uppsatsen och får göra klart den i sommar. I sommar ska jag skriva bok, så det blir mycket skrivande i sommar i så fall. Ännu värre vore om jag inte klarar av att slutföra uppsatsen. Men det kommer inte hända. Nu ska jag kika lite på uppsatsen igen. Kanske finns där något stycke som går att slutföra innan dagen är slut. Kanske flyter flera sidor fram på en timme. Sån är jag. Hög högstanivå och låg lägstanivå. Och jag funderar om jag skulle vilja byta ut det mot en stabil medelnivå. Nä, tror inte det... Får jobba på en stabil högstanivå istället. |
||||
|
||||
| Sega dagar | ||||
| Det är sega dagar just nu. Håller på att skriva uppsats, vilket visserligen är roligt och spännande, men samtidigt väldigt uttröttande. Jag har svårt för att fokusera på en sak så mycket. Börjar misstänka att jag har någon sorts störning som gör att jag inte alltid kan koncentrera mig så bra. Vill uppdatera bloggen oftare, men har inte så mycket att skriva om just nu. Snart ska jag popularisera bloggen igen, så att den går att läsa frekvent. Det måste ju finnas många som är intresserade av att se vilka detaljer mitt liv råkar ut för? |
||||
|
||||
| Smärtlindring är inte dödshjälp | ||||
| De senaste dagarna har debatten om dödshjälp blossat upp i och med totalförlamade Kims ansökan om att få sin respirator avstängd och därmed dö. De flesta verkar anse att detta är en rättighet som Kim har rätt till. Det tycker jag också. Alla människor har rätt att ta ett beslut om dom vill leva eller inte. Däremot har människor ingen rätt till dödshjälp. Ingen människa. Inte ens Kim. Nu dyker det viktiga upp. Vad betyder då dödshjälp? I media råder viss förvirring över detta, då det på vissa håll menas att Kim får hjälp att dö. Livsuppehållande behandling, är precis vad det låter som. Undan behandlingen kan inte personen leva. Att ta bort sådan behandling är därför att ta bort livshjälp. Inte ge dödshjälp. Smärtlindrande behandling avser att lindra smärta. Inte döda. En dödlig dos smärtlindring skulle innebära dödshjälp. Då handlar det om en medveten överdos. Inte en stark dos, som personen skulle råka dö av. Många personer dör i förtid av sin smärtlindrande medicin, och det är ingenting konstigt med det. En humanare död, vilket jag också är för. Däremot är jag emot dödshjälp. Jag tycker inte att någon ska kunna få hjälp att dö. Detta av två skäl. Dels ett rent principiellt, att jag värderar livet så mycket att jag inte tycker något skäl är stort nog att få ta ett liv, vare sig man vill dö eller ej. Dels är det svårt att dra gränsen för vad som är "tillräckliga" skäl att kunna välja att dö. Många menar att personer med stort lidande ska kunna få dödshjälp. Hur stort lidande är tillräckligt? Ska personer med stark ångest få dödshjälp? Det borde de i så fall få, vilket jag inte tycker är skäl nog, eftersom ångest ofta är ett tillstånd, som går upp och ner. Rationaliteten kan alltså ifrågasättas, vid ångesttillstånd. Ett felbeslut, eller ej rationellt beslut, kan inte tas tillbaka. Den som är för dödshjälp måste således dra gränsen vid ett godtyckligt lidande. Med andra ord: Vem som helst har rätten till dödshjälp, eftersom vem som helst godtyckligt kan anse sig lida tillräckligt mycket. Det kan jag inte stå för, och måste därför välja att vara emot dödshjälp. AB 1 |
||||
|
||||
| Dröm om föreläsning | ||||
| Inatt drömde jag om att jag föreläste. Det är bra med drömmar ibland. Man blir liksom förberedd för vissa saker. För längesedan, jag var väl runt 25, drömde jag att jag satt i ett klassrum på lektion. Det var otänkbart då. Två år senare satt jag i ett klassrum och pluggade filosofi. Jag tror att min föreläsningstour kommer bli av. |
||||
|
||||
| En hemsk värld? | ||||
| Det ser ut som att Parisresan inte blir av på grund av aska. Det är något jag kan leva med, även om det är oerhört tråkigt. Vad som är svårare, är att det finns så mycket idioti här i världen. Ikväll har jag läst alldeles för många hemska nyheter om människor som är fullkomligt galna och kallsinniga. Och vad gör det att göra åt saken? Som det känns just nu, ingenting. Det finns ett överflöd av dårskap och ett underskott av medkänsla. Fast medkänslan finns ju där. Bara det att man ofta har fullt upp med nåt annat... I frustration föds bara ännu mer dårskap, så det är inget bra läge att vara i. När ska insikten egentligen slå rot. |
||||
|
||||
| Vad är en vedmaskin? | ||||
| Jag är lite såhär... dum på vissa områden. Då frågar jag! Dagens dumma fråga, ställd till Jennie: Vad är en vedmaskin? Min tanke var att den typ klyver på mitten. Svaret: Den hugger ved, från en hel trädstock. |
||||
|
||||
| Tillbaka i Örebro | ||||
| Nu är jag hemma i Örebro igen, efter att ha vara hemma i Karlstad. Gäller att ha många hem! Jag fick en liten insikt i helgen också, när jag tittade på Leonard Cohen dokumentär. Jag sätter för många etiketter på mig själv. Det innebär att man skapar någonting att leva upp till. Så vill jag inte leva mitt liv, att hela tiden uppnå någon sorts etikett. Att hela tiden bli klar med någonting. Man ska göra det man inspireras av, när man inspireras av det. I alla fall om man är lagd som mig i hjärnkontoret... Jag kan inte tvinga fram någonting. I alla fall. På bussen till Daniel dök en början på en låt upp: "I´ve been to many places, I´ve seen so many faces. And by the way, I love you" |
||||
|
||||
| Who wants to live forever? | ||||
Veckan börjar lida mot sitt slut. En timme har lagts till och plötsligt är man ganska pigg trots att klockan är halv tolv. Jag har aldrig riktigt förstått varför man skjuter fram och tillbaka klockan. Men men... |
||||
|
||||
| Lär dig att studera effektivt! | ||||
| Idag har jag en pluggdag. För de flesta brukar det innebära en heldag på bibblan eller nåt sånt, men riktigt så fungerar det inte för mig. Först börjar jag med att ladda upp en timme med diverse surfande. Sedan pluggar jag i rasande hastighet en timme. Efter detta blir jag uttråkad och måste fördriva tiden ett par timmar. Därefter är jag måttligt intresserad av att plugga och brukar sitta nån timme och studera i måttligt tempo. Sen är det dags för några timmars tidsfördriv igen. Slutligen sätter jag in en effektiv slutspurt och gör klart det jag ska göra på en timme. Det brukar alltså bli tre timmars effektiva studier på en heldag för mig. Ja, en pluggheldag alltså. Sådana har jag bara i genomsnitt en gång i veckan. Men nu börjar D-uppsatsen. Då ska jag i alla fall ha tre heldagars plugg i veckan. Jag vill dock försvara mig med att fördrivning av tid kan innebära diverse nyttiga projekt. |
||||
|
||||
| Film - Shutter Island (2010) | ||||
|
||||
|
||||
| Grekisk Plankstek på Efesos | ||||
|
||||
|
||||
| Sporter jag tränat | ||||
| Sitter och funderar på vilka sporter jag har tränat i mitt liv... Innebandy är den enda sporten jag tränat en längre tid. Började när jag var 14-15 och håller faktiskt fortfarande på lite smått. Fotboll har jag bara tränat några gånger när jag var 13-14. Fastnade aldrig för den sporten. Tennis var förmodligen den sport jag tränade som tidigast, i åldern 8-10 år. Det var dyrt på den tiden och det blev aldrig någon fortsättning, men jag spelade mycket på fritiden mot plank och levande varelser. Karate, har jag ett orange bälte i. Tveksam om det är en sport dock. Pingis tror jag att jag tränade ett par gånger. Baseball var jag på en träning. Fick ont i huvudet och tränade aldrig baseball igen. Mja, det är nog alla sporter jag tränat tror jag. Började egentligen idrotta för sent för att bli någonting riktigt bra. Division 3 innebandy är nog min främsta merit. Någon idrottsdisciplin har jag inte heller haft. Men det är kul att göra en sista satsning på innebandyn med Brickebackens IF. |
||||
|
||||
| Det var en gång... | ||||
| ...en blogg som var välbesökt och uppdaterades flera gånger om dagen, mestadels med skräp. Numera faller bloggandan inte in lika ofta och jag har bara uppdaterat bloggen några gånger de senaste månaderna. Min tanke var att detta skulle bli en psykologiblogg, där man kunde hitta information om diverse (alla) ämnen inom psykologins gigantiska värld. Jag insåg dock snabbt att det var ganska tråkigt att skriva dessa artiklar, och projektet blev nedlagt. Men jag har fortfarande en förhoppning på att ta upp projektet igen, när tillfälle ges. Senaste tiden har jag gjort så lite som möjligt, för att inte stressa upp min känsliga hjärna bortom kontroll. Det har gått ganska bra och jag känner mig lugn och mår bra. Nu börjar jag dock bli lite rastlös, och det är återigen dags att ta upp bloggandet. Jag ska nog börja med att skriva dagbok. Om min dag. Om mina tankar. Parallellt med detta ska jag organisera förstasidan som jag vill ha den. Med rubriker till framtida innehåll. |
||||
|
||||
| Enhanced look by combover | ||||
|
||||
|
||||
| Psykologiska Perspektiv och Kurt Cobain | ||||
| Det händer att studenter googlar sig till min sida när de söker info till diverse skolarbeten. Vissa kontaktar mig och frågar frågor som rör psykologi. Ibland kan jag svara, ibland kan jag inte svara. Detta fick jag idag: "Arbetet går ut på att man ska göra en analys av en person som har begått självmord, jag valde Kurt Cobain och man skulle ha med de olika psykologiska perspektivens olika sätt att se på personen och dess sjukdom/störning och ha de psykologiska perspektivens förklaringar till att personen begick självmord och hur de olika perspektiven skulle vilja behandla personen. Det jag undrar är om du kanske skulle vilja berätta lite om hur de socialpsykologiska perspektivet, det neuropsykologiska perspektivet, och de kognitiva perspektivet ser på manodepressivitet som Kurt Cobain led av och hur de olika perspektiven skulle vilja behandla honom på bästa sätt." Svar: Det socialpsykologiska perspektivet skulle förmodligen anse att miljön (omgivningen, uppfostran, osv) är den viktigaste faktorn till det psykiska problemet. Det finns många olika socialpsykologiska behandlingsmetoder som går ut på att förändra miljön (relationer osv) så att möjligheter till förändring kan ske. Det neuropsykologiska perspektivet skulle förmodligen anse att ärftlighet är den viktigaste faktorn till det psykiska problemet. En ärftlighet som innebär känslighet för en problematik. Det kan handla om lättare hjärnskador, eller mer delikata hormon/signalsubstansrubbningar. Sådant behandlas bäst genom medicin, eller rentav operation. Det kognitiva perspektivet skulle förmodligen anse att Kurt Cobain lärt sig tänka på ett visst sätt, att han inte har strategier att hantera negativa tankar och händelser. Om en spelning går dåligt kanske han tänker att han är totalt värdelös, vilket inte är helt rationellt. Kognitiv terapi är förmodligen den behandlingsform som skulle vara mest effektiv, genom att försöka rationalisera tänkandet. Används ofta tillsammans med exponeringsträning, som är beteendeperspektivets främsta behandlingsmetod. Dessa perspektiv behöver dock inte utesluta varandra, och det är faktiskt vanligt att man kombinerar dessa förklaringsmodeller. Mvh |
||||
|
||||
| En bloggfri månad | ||||
| Februari har varit en bloggfri månad för mig. Det blev så, helt omedvetet. Månaden inleddes med sjukdom och fortsatte med en sorts... hmm, vi kan kalla det motivationsbrist. Jag fick jobba hårt med mig själv, men lyckades hitta tillbaka i normal form efter ett par veckor. Jag tror att kraschen kom på grund av för mycket ambitioner och för lite verkstad. Jag ville massor, men gjorde inte särskilt mycket. Nu har jag prioriterat om. Det viktiga är att jag mår bra och att livet går framåt. Livet måste inte gå fort framåt i spikrak riktning. Det kan guppa lite och vara tufft... det är helt ok. Bokplaner och föreläsningar har jag för tillfället lagt åt sidan. Det är bäst att fokusera på en sak i taget. Jag är i alla fall funtad så, att jag inte kan fokusera på flera saker samtidigt. Jag blir virrig av flera bollar i luften. Så det jag fokuserar på nu är studierna. Att bli klar med D-uppsatsen i tid och att få G. Framtiden får komma när den kommer. Och det känns ganska skönt faktiskt. Jag tror inte direkt på ödet, men jag tror att möjligheter dyker upp då och då, och att man inte behöver stressa fram utveckling. För om man stressar fram utvecklingen, kanske man inte begriper vad man varit med om i slutändan. |
||||
|
||||
| Rösta Grönt! | ||||
| Som 18-åring röstade jag på Alf Svensson, för att han var "häftig". Sedan dess har jag fått lite mer politiskt kött på benen och vet ganska tydligt vad mina åsikter är. Ett tag funderade jag på att ge mig in i politiken (så sent som för någon månad sedan faktiskt) men har idag ångrat mig eftersom det politiska formatet inte passar mig. Jag gillar helt enkelt inte det demokratiska schackspelet. Inte på grund av att jag ogillar demokrati, utan på grund av spelets upplägg. Istället engagerar jag mig politiskt på amatörbasis, i frågor jag är intresserad av. När jag växte upp var jag helt ointresserad av politik. Det intresserade mig inte varför saker var som dom var, eller varför samhället såg ut som det gjorde. Rättvisefrågor berörde mig inte, eftersom jag aldrig kände mig orättvist behandlad. Det var vardag, och vardagsliv. Tid och tidsfördriv. Sedan blev jag vuxen och förstod att olika typer av människor har olika typer av politiska intressen. Jag blev en arbetslös typ, med svårigheter att skaffa ett arbete. Mycket resurser lades ner på mig, men väldigt få saker resulterade i någonting. Jag kände frustration och tyckte att systemet var lite småtokigt. Det växande intresset för politiken började dock med ett filosofiskt och andligt intresse. Jag behövde hitta mig själv och tolka verkligheten, och utvecklade därav en utopi hur ett samhälle skulle kunna stimulera denna "själv-hittelse". Framförallt kände jag ett enormt behov av att samhället borde kunna erbjuda mer omtanke och medkänsla. Att människor måste komma före ekonomiska intressen. Ganska snabbt, ledde vägen åt vänster, eftersom min teori var (och är) att klasskillnader orsakar de flesta problem. Idag kallar jag det istället för en "makthierarki" som gör spelreglerna orättvisa, precis som klasskillnader. Däremot är jag inte emot individualism eller "social hierarki", där skillnader mellan människor och deras resurser existerar. Jag sökte mig bort från vänsterkanten och hittade ganska snart min plats i Miljöpartiet, eftersom jag tror att miljön är avgörande för vår personliga utveckling. Vill man miljön och omgivningen väl, så vill man också människor väl. Och det är en jävligt bra start på saker och ting. Sedan dess har miljöpartiet också utvecklat sin politik i sociala frågor, och det är framför allt där mitt intresse ligger. Vilken politik är optimal för att maximera vårt välmående? Det är en forskningsfråga, som går att besvara, men som är svår att kontrollera i ett experiment. Dock så kan man dela upp frågan och komma till klarhet vilken typ av politik som leder till olika nivåer av välmående. Vi ska dock inte bli totalt utilitaristiska. För i så fall skulle vi vara tvungna att koppla upp oss till en lyckomaskin, likt Matrix, om den skulle maximera vårt välmående. Nej, välmående måste specifieras mer noga än så (lycka), och det är lite vad jag vill forska om framöver. I alla fall! Det är valår, och jag tänker göra mitt bästa för att föra fram mina åsikter, och Miljöpartiets åsikter. För jag tror att vi kommer behöva anpassa oss till ganska radikala förändringar framöver, och då pratar jag inte om terrorhot, utan om ekonomisk kris och resursbrist. Vill tillägga att jag tror alla partier (i alla fall nuvarande riksdagspartier...) har sina viktiga poänger att ta till sig. Men det är själva synen på människan i dessa värdegrunder som man måste greppa och förstå. För det är vad man röstar på. Och då vill man inte göra som jag gjorde när jag var 18... MINA ÅSIKTER OCH UTOPIER kommer snart MILJÖPARTIETS SAKFRÅGOR kommer snart AB |
||||
|
||||
| B is for Brutus | ||||
From my blog in English The international students are having a Toga-party tonight, and will be dressed in white sheets, hopefully with something under. I will not go, because I was out this Wednesday. I am too old to party two times a week. Once a week is enough. Anyway, I went to the university and collected some course evaluation. No, it is not related to the course “evaluation science” I am studying right now. The course evaluations are a part of the tasks that the student union do to evaluate the quality of the universities courses. And I help out with that, for a little fee. It is far from science though. It is more of a formal thing. Three hours of my day has been spent on evaluating the course “literature science”. Yes, there is a science of literature. Personally I am more interested in philosophy of language and linguistics, but that’s another story. The teachers seems to have done a good job, because the students wrote nice things in the self-administered questionnaire. One question was “How much time do you study each week”. The mean answer was “30 hours each week”. That’s a good result, because usually they say that being a student is a full time job. This is not the case for me. Being a student is a full time job for me, but I don’t spend 40 hours on school work. I don’t even spend 20 hours on school work. A good week, I might spend 10 hours on school work. A bad week, I might spend 0 hours on school work. As the sharp observant have noticed, this has to change in the future, if I want to do research, and take Ph. D. and stuff. I will at least have to study 35 hours a week. I have a schedule, but I don’t follow it. I don’t know why. I have never followed schedules that well. When I write diary, I stop after a few weeks. With projects, I start them, but rarely finish them. Maybe it is some kind of disorder I have. Because I get unfocused easily and do something else. Still, I love the way I am. And I am very confident that I soon will follow my schedule. I have to, because the alternative is to do nothing. And doing nothing, I should only do while meditating. Todays push ups: 20 |
||||
|
||||
| Analys av larmet. (bör du oroa dig?) | ||||
| Läser en artikel i Aftonbladet om ett "forskarlarm". Det verkar som att en substans i smink, schampo osv, som heter "ftalater", ökar risken för att gravida kvinnors barn ska växa upp med problembeteenden som ADHD. Det är ett ganska krångligt samband, som är svårt att förklara biologiskt, men jag antar att ftalater på något sätt "stör" hjärnans utveckling och signalsubsanserna, vilket skulle kunna förklara den ökade risken i problembeteende. Någonting annat som skulle kunna förklara problembeteendet är att kvinnor som använder smink och parfym i större utsträckning, försummar sina barn på ett eller annat sätt (kanske är ute och ränner mer efter män, vad vet jag), vilket skulle vara en enviromental förklaring, alltså en psykosocial förklaring. (obs, jag menar inte att det ÄR så, bara att det KAN vara så... att studien har den begränsningen) I vilket fall som helst, så verkar det vara ett riktigt larm. Det finns ett signifikant samband, vilket är allvarligt nog för att faktiskt förespråka förändringar i de produkter som använder sig av "ftalater". Samtidigt är rubriken naturligtvis överdriven. Schampo kan inte ge barn ADHD. Personer med HÖGA HALTER ftalater, löper en signifikant större risk (vi kanske pratar 5-10 procent här, eller ännu mindre) att ens barn ska utveckla problembeteende. Exakt hur mycket schampo eller parfym som krävs, är svårt att veta, om man inte är mer tekniskt insatt i ämnet. Men ja... ta det lite lugnt med kemikalierna, är nog en bra grej. Och policymakers måste börja engagera sig i frågan (exempelvis genom att dra kemikaliska gränser i produkter), nu när det finns underlag. Mer forskning behövs också, för att fylla i de begränsningar som finns i studien (som jag dock inte läst..). |
||||
|
||||
| Nothing else matters | ||||
Jag har startat en blogg på engelska, som ett komplement... No, the anxiety has been more like a state of mind the last week. Something has not been right, and I have worried about things like travelling to France and being on TV. Things that are new and scary to me. The worry has returned again and again like a ghost, that really does not exist. Not having anything planned for the whole day does not help, so I got dressed and went to school hoping to find my teachers. This is not an easy task, since I study on distance and only meet teachers like three times each semester. But since I live on campus, it is not difficult for me to visit their offices and see if they are home. Lucky for me, one teacher was home, and we started to discuss my paper. The following two papers will be very important to me, since the doctoral application (I want to become Ph. D) more or less consists on these two papers. If they are high quality, there is good chance of becoming doctoral student. If they are not that high quality, I need to suck up to someone and sell my ideas, and still have a shot. First I wanted to write about program evaluation and more specifically, how program components could be evaluated to improve the prevention programs. I study prevention science, which is a kind of social science I guess... but I really am more interested in psychology. Psychology overlap much in prevention science though. This idea of writing about component evaluation was well recieved, but would be difficult to write about, since most prvention programs do not evaluate the components used in the program. It would be more of an argumental paper, and this would be very difficult to pull off. However, I had a few other ideas, and one that I am really thinking about writing about is a prevelance-study about social anxiety in school-children, and how it correlates with problem behaviors like alcohol drinking and self-harm. This information could be used as background when creating prevention programs to social anxiety, whick will surely be done more in the future. So, that was a good thing about today, and the momentum started to change. The morning anxiety was gone. Then, like the lazo fool I am, I started to play a stupid videogame, Football Manager 2010. After an hour the anxiety started to come back, but lucky for me, it was soon gone again. Swedish Survivor was on TV, when everything suddenly got black. And no, I am not talking about a panic attack, I am talking about a power outage. This does not happen often, and it often leads to some confusing moments about what to do. Usually the answer is: "Light some candles and hope for power to soon be back". And usually, the power soon gets back. And after an hour the power got back to us. But during this hour I felt kind of liberated. Like nothing else mattered. It was just me (or us, I should include my girlfriend here) against nature. And I felt a rush of motivation. To work out. To take a walk. To write. We are so used to our daily life, and our daily pleasures, and our daily troubles. It is very easy to fall into routines, either good or bad. Like in my case, my thinking fell back to everything that could go wrong with a trip to Paris, or being on TV. Instead, we should take less for granted, and try more to make the most of the day. Like the power went out, and we had to actually do something to survive. // Mikael Glännström |
||||
|
||||
| Skönt med seger igen. | ||||
| Vårt lag har haft det tungt i några matcher, och förlorat ganska ordentligt. Men idag lyckades vi vända på trenden och vann borta mot Laxå med 6-5. Skönt med en match där alla tog i och gjorde det dom skulle. Det är oerhört viktigt med roller i innebandy (och alla andra sporter). Roller skapar trygghet och rutiner, ur vilka man bygger upp ett bra spel. Vi har haft det lite svårt med rollerna i vårt lag, men nu börjar de formas mer och mer. En roll, en identitet, är också viktigt för en vanlig individ. Det finns en psykologisk teori som menar att identitetsförvirring leder till depression, vilket tydligen har skett på ställen som Gotland och Baltländer, som fått gå igenom stora samhällsförändringar. Island ligger ganska illa till nu också... |
||||
|
||||
| Film - Moon (2009) | ||||
|
||||
|
||||
| Medkänsla, Disciplin och Rationalitet | ||||
| Det finns tre "mänskliga egenskaper" som jag värderar högt. De är medkänsla, disciplin och rationalitet. Jag tror vi har mycket att vinna genom att förstå och utveckla dessa egenskaper till fundamentala byggstenar i våra liv och samhällen. Min ambition är att försöka konkretisera dessa begrepp i filosofiska, psykologiska och politiska sammanhang, såväl som i vår personliga utveckling. Vi har alla en önskan om att må bra och leva i ett stimulerande samhälle. MEDKÄNSLA Kärlek har varit ett centralt begrepp sedan urminnes tider. Nästan samtliga religioner sätter "kärleken" centralt, som det viktigaste budskapet. Ur en psykologisk synvinkel är detta inte någonting underligt. Vi vill alla bli älskade och vara föremål för omtanke. Men vad är egentligen kärlek? De flesta föräldrar kan förstå kärleken till sina barn. De flesta par kan förstå den romantiska kärleken. Älskare kan förstå den passionerade och intensiva kärleken. Vi har en ganska bra idé om vad kärlek är: ett känslomässigt band som kan variera i intensitet och intimitet. Kärleken är naturligtvis viktigt. Men ännu viktigare är det som leder till kärleken. Vi föds med ett känslomässigt band till den eller de som tar hand om oss, men erfarenheten visar att ett sådant band inte behöver resultera i kärlek. Så vad är det som leder till kärlek? Vad är det som gör att vi utvecklar denna viktiga känsla av att vara älskad och omtyckt? Som den buddhist jag är, så är mitt svar på frågan: Medkänsla. Medkänsla är dels förmågan att förstå andra människors känslor, och dels intentionen att vilja andra människor väl. Det är en egenskap, förmåga och färdighet som utvecklas genom omtanke från andra, samt träning. Genom medkänslan, kan vi ge och få kärlek, samt undvika att tillfoga andra lidande. DISCIPLIN För att utveckla medkänsla, eller någonting överhuvudtaget, krävs disciplin. Disciplin är förmågan att realisera det man planerar, eftersom en plan sällan realiserar sig själv. Vissa människor får mycket hjälp och stöd i att utveckla sin disciplin, medan andra får kämpa som stollar för att ta sig framåt. Det finns ingen rättvisa när det gäller disciplin. Vissa får den gratis, andra får kämpa hårt för den. Och det tycker jag man ska ha stor förståelse för, så att man inte pekar finger åt de som har det tufft. Om någon har det tufft, finns förhoppningsvis en fungerande medkänsla som gör att man hjälper till. RATIONALITET För att medkänslan och disciplinen ska kunna riktas mot rätt saker, krävs en annan viktig egenskap: Rationalitet. Om vi har ett ändamål med våra handlingar, så fungerar rationaliteten som en karta som visar upp den snabbaste och smidigaste vägen. Vår effektivitet blir större. För mig som har mått dåligt i perioder, så vet jag hur viktigt det är att se verkligheten som den är, istället för hur jag vill att den ska vara. Det är lätt att ansluta sig till argument som förklarar världen på ett enkelt sätt, men om det sättet är felaktigt så fortsätter man att gå vilse. Alla har naturligtvis rätt till sin religion eller tro. Samtidigt måste man vara uppmärksam på om religionen eller tron inkräktar på rationaliteten. Om den gör det... så är det läge att tänka om. Om det man tror på, leder någon annanstans än dit man vill, så är man inte rationell. |
||||
|
||||
| PRENUMERERA | |
| DELA DENNA SIDA | |
 |
|
| RSS | |
 |
|
| Copyright 2005-2011 Mikael Glännström . . . . . . . |
|